Hur långt är ett snöre eller hur man skriver recept

Jag fick en kokbok i julklapp. Ja, jag fick faktiskt två, men den ena, skriven av den unga rysk-svenska komikern  Keyyo Petrushina är mer en underhållande korsning mellan memoarer och recept. Den skulle passa utmärkt till en ung nybörjarkock, men gläder också en som svingat förskärare och visplar i flera decennier. 

Själv har jag faktiskt också gett ut en kokbok. En tunn liten bok med mammas specialiteter och lite bra tips om hur man bäst fuskar med vardagsmaten. Upplaga tre exemplar, en till varje son.
Under lockdown i våras plockade två av sönerna fram kokboken för att göra mammas mockarutor (ett mått på hur desperat man blir i isolering). Det visade sig att båda stötte på samma problem, jag har angett gräddningstiden fel i kokboken, och mockarutorna fick ätas med sked. Den felaktiga tiden har hängt med från ursprungsreceptet till min egen receptsamling till kokboken, och jag vet naturligtvis sen gammalt att 15 minuter inte alls räcker till utan rutorna kräver minst en halvtimme i ugnen. Men glömde att korrigera detta i boken. Jaja, små misslyckanden i köket härdar blivande bagare. Vi kan väl låtsas att det var planerat...

Det är ändå inte helt lätt att skriva ner ett recept från scratch. Maken suckar över nyårsmiddagens instruktioner där köttet ska stekas i ugn i 15-30 minuter. Ganska bred tidsangivelse måste medges. Och i receptet på tzatziki som jag sneglade på ingår 3/4 gurka. Jaha, hur långt är ett snöre, liksom. 

Men det gör ingenting. Det finns inget så roligt som att kocka och stöka i kök. Och gurklängden spelar ingen roll, jag blandar ändå tzatzikin på högt.  

 

God jul - Hyvää joulua - Merry Christmas!

Och så är det dags för Casa Karlsson att stilla sig till julfirande. Också i år, fast det kanske såg osäkert ut i något skede. På grund av ni-vet-vad, naturligtvis. Vi firar ganska traditionellt, med familjen, lite extended version, men med bibehållande av coronagränsen på 10 personer. Julgran, klappar, sill och skinka. Och en del konfekt. 

Årets julhälsning till er alla kommer via Unicef, där vi har skaffat vaccin, skolpaket och moderskapspaket till dem som behöver. En fridfull jul till er alla och allt gott för det nya året! 🎄☃️☃️🎄

Vintersolstånd och finska pinnar

Det lackar mot jul, vetja. Imorgon är redan dan före dan före dopparedan och det man inte hunnit med hittills kan man med fördel glömma bort. Två av tre ätteläggar har anlänt till moderskeppet, men nästan viktigare är att den obligatoriska burken med fammos spritskransar har levererats. 

I år har spritskransarna slagit följe med ett gäng finska pinnar. På julen äter vi inte tårtor eller julstubbar eller torra kakor eller andra konstigheter. Men småbröd och konfekt, det ska finnas på gottebordet, helst i överflöd. 

Ha en fin vintersolståndsdag alla vänner! 

Jag gillar mina öron

Jaja, visst går det sååå bra att träffas och mötas digitalt. Vi har ju tvingats lära oss och har ju blivit vana. Kameran är på, man kommer ihåg att slå på mikrofonen, man lyckas för det mesta dela rätt dokument (och inte hela inboxen eller andra konfidentiella uppgifter). 

Men jag har ett par frågor:

• Kan hörlurarna växa fast i öronen i en takt på 5-6 teams-möten om dagen?
• Kan öronen deformeras av att ständigt klämmas åt av lurar?
• Kan man få nedsatt hörsel av högljudda kollegor?

Hälsningar från signaturen ”hjärtligt trött på digimöten”

Grattis till 103 år!

Gryta på hjortkött från Wättlax, potatis från Bromarf, morötter från Svartå, trattkantareller från närbelägen skog, persilja från Ormnäs och öl från Åland. Vi satsar på fosterländsk lunch idag och önskar er alla en fin självständighetsdag!

Sådär mycket mat för två personer tänker ni, men vi har faktiskt glädjen att få njuta av Tvåans matfriska sällskap idag.

 

Rund eller platt?

Nej, du ser helt rätt. Flaskan är platt. Inget trolleri, inga filter, inga perspektivvrängningar. En platt plastflaska med ett helt ok vitt vin helt enkelt. Många tankar infinner sig. 

Vilken strålande idé! Det ljushuvud som fick för sig att göra runda flaskor ångrar sig nog nu. Jag menar, i dörren i vårt kylskåp ryms fem runda flaskor. Nu hade jag tyvärr bara en platt flaska, men det svindlar vid tanken på hur många platta flaskor jag skulle kunna rada in i kylskåpsdörren. Och kanske ändå få rum för en liter mjölk. Tänk på hur transporterna skulle revolutioneras, vinkällarna bli mindre och återvinningen effektiveras. 

En liten misstänksamhet infinner sig visserligen. Ryms det faktiskt lika mycket i en platt flaska som i en rund? Och hur är det ens möjligt? En okulär besiktning säger ju att det finns mindre vin i den platta flaskan. Men etiketten påstår att det finns lika mycket som i en rund? 

Nu ska jag gå till Alko och köpa en plattflaska till och mäta upp vinet innan jag dricker det. För säkerhets skull.

  

Påverkar Coronapandemin vårt trafikbeteende?

Trafiken i våra kvarter har ökat, om inte dramatiskt mycket så i alla fall oroväckande mycket. Och trafikbeteendet är under all kritik. Det struntas i trafikregler. Gränsen mellan gator och privata gårdar suddas ut. Och reflexanvändningen, speciellt i dessa mörka tider, är nästan obefintlig.

Själv kom jag häromkvällen cyklande i allsköns ro på vår gata. Välförsedd med framlykta, röd baklykta och reflexväst. Då jag skulle göra en vänstersväng till en tvärgata uppstod en farlig situation då två rådjur kom i snabb trav från höger och en hare kom skuttande från vänster. Utan belysning och reflexer, mitt på gatan, och möjligen över hastighetsbegränsningen också. Väjningsreglerna respekterades inte av mina medtrafikanter och jag fick nästan tvärbromsa för att undvika en farlig situation. Sedan vände båda ekipagen tvärt i motsatt riktning in på ett litet grönområde.  

Vi gör väl som med allt annat, skyller på Coronan.

November - rapport från årets mest onödiga månad

Mörkt dygnet runt - snart är det tackochlov dags för julbelysningen. 

Storm ute - jag har gjort en kvällspromenad och kollat det höga vattenståndet. 

Vardagsrummet nyrenoverat - Byggare Bob har slagit till igen och slutresultatet är mycket snyggt. 

En hjort i frysen - väntar nu på saftiga stekar och goda grytor.

Julstädningen inledd - häromdagen dammsög jag ett trettioårigt lager damm bort från proppskåpet. (Hej min moster!)

Har tråkigt - just nu inser jag hur mycket jag längtar till det "gamla normala" med umgänge, intryck och inspiration från världen utanför hemmet, jobbet och Ekenäs. Det är inte okej att de sociala höjdpunkterna i det "nya normala" är IKEA-besök och Halvans tolvårskalas (inget illa om kalaset, det var mycket trevligt!). Frågan är om vi orkar en månad till tills vintersolståndet och julen? Orkar vi bära mask ännu hela våren? Orkar vi hållas hemma i soffhörnet? Och vart åker vi på resa då världen öppnar sig igen? Kulturweekend i London? Island hopping i Grekland? Körsbärsblommorna i Japan? Roadtrip på Balkan? Vem är med? 

Livet som medelålders - del 24

 Räknas man som gammal om man cyklar till torget på lördag morgon för att köpa färsk fisk och potatis och sedan går upp för Kungsgatan och undrar varför det är så folktomt och därefter konstaterar att nio av tio butiker inte öppnar förrän kl 10? Frågar för en vän.

Vad i hela sjuttsingen är en theremin?

Jag återkommer tydligen ständigt och jämnt till hatkärleksobjektet flödesradion Yle Vega. Åh, vad jag älskar redaktörerna som enligt vissa insändarskribenter flamsar och pratar strunt dagarna i ända alltmedan de spelar olidlig dunkadunka-musik som ingen tycker om. De gör sitt jobb trots all skit de får ta emot, och kommer ibland med små guldkorn som man aldrig i världen skulle ha lyckats hitta om man inte råkat sitta i bilen just precis som de presenterar instrumentet theremin. 

Just det, du läste riktigt. Theremin, även kallat thereminvox eller aetherophone, är ett elektroniskt musikinstrument som nyss firade hundraårsdag. Thereminen har aldrig riktigt slagit igenom som allemansinstrument. Eller är det nån av läsarna som har spelat theremin i musikskolan? Nä, trodde inte det. Många kanske till och med vill påstå att de aldrig har hört en theremin trakteras. Men där har ni fel. Jag är säker på att alla nån gång har headbangat till Led Zeppelins Whole Lotta Love där Jimmy Page spelar theremin så fingrarna glöder. (Googla det!) Och om du mot förmodan inte har gjort det, så har du säkert kollat på Morden i Midsomer, där signaturmelodin spelas på theremin. 

Såhär ser en theremin ut. Bilden är lånad från internätet, eftersom jag inte råkar äga en theremin själv. Nu kan du sitta på kaffepausen på jobbet i morgon och briljera med den här kunskapen. Det skulle du inte ha kunnat göra ifall flödesradion inte hade funnits. Varsågod bara. 

CAPS LOCK

GRATTIS PÅ ER ALLA! 

IDAG FIRAR VI INTERNATIONELLA CAPS LOCK DAGEN! LÅT DET FÖR GUDS SKULL VARA DEN ENDA DAGEN PÅ ÅRET DÅ DU SKRIVER ETT INLÄGG PÅ SOCIALA MEDIER, ETT TEXTMEDDELANDE ELLER ETT MAIL MED STORA BOKSTÄVER. ATT SKRIVA MED STORA BOKSTÄVER AVSER ATT DU SKRIKER, VILKET ÄR OARTIGT. DET ÄR DESSUTOM VÄLDIGT SVÅRT ATT LÄSA TEXT MED ENBART VERSALER. 

FIRA LUGNT OCH KOM IHÅG ATT TRYCKA BORT CAPS LOCKEN I MORGON, TACK!

Ett bryskt uppvaknande

 ...fick jag i morse då dörrklockan ringde kl 04.59. I normala fall är det helt ok att det ringer på dörren, men mitt under bästa djupsömnen är inte den mest lämpliga tiden för dörrpingleri. Det ringde heller inte bara en gång, så där som det brukar vara då man vaknar till med ett ryck och är säker på att George Clooney eller Bingolotto har kommit för att överraska, och sedan (besviket) lägger sig tillrätta i sängen då man inser att ljudet inte kom från dörren utan från drömmen. Nej, i morse ringde dörrklockan i ett, uppfordrande och lite hetsigt. Plingplong, plingplong, plingplong... och så ligger man där med bultande hjärta och uppspärrade ögon och funderar på om det är fru Jönsson från grannhuset som desperat ringer på i ett (fruktlöst) försök att undgå herr Jönsson som har flippat ut helt och jagar henne med en köttyxa. Vi tittar ofta på krimserier, och en sak har man ju lärt sig och det är att under inga som helst omständigheter öppna dörren då en mördare står utanför. Intet ont anande går den dumma (och lättklädda) blondinen till dörren och öppnar, trots att man sitter i soffan och skriker att hon inte ska göra det. Den fällan tänkte jag minsann inte gå i. Medan jag låg där i sängen och lyssnade till klockringningen och funderade på alternativ hann klockan bli 05.00 och dörrklockan ringde fortfarande envist och högljutt och då återstod bara en sak att göra. Väcka Maken. (Som förunderligt nog inte vaknade av oljudet, trots att han för det mesta klagar på att jag snarkar så högt att han inte kan sova). Maken vaknade genast och lydigt och frågade vad klockan är. (05.01). Sedan steg han upp, öppnade dörren till den tomma trappan, rev ner ringklockan från väggen, tog ut batterierna och gick tillbaka till sängen. Jag kokade ägg till frukost, som tröst.  

Lera och kol

Hej alla läckra läsare,

Helt av en slump har det råkat sig så att jag för tillfället har shoppat hem några hygienprodukter med lätt suspekta ingredienser. Så går det då man slentrianmässigt plockar med sig burkar från butikshyllan utan att se sig för. 

Vi är väl vana att våra burkar och pryttlar i badrummet innehåller citron och äppel och andra väldoftande och mer "normala" ingredienser. Men vad sägs om tandkräm med kol eller duschkräm med lera? Tumme ner, faktiskt 👎.

Svart tandkräm. Lämnade ingen fräsch känsla i munnen efteråt.
Nej tack. 

Scrub med kanel och grapefrukt. Lite märklig kombination, men skrubbar som den ska.
 

Eukalyptus och rosmarin. Soul uplifting. Fniss. 

Duschkräm med lera, agave och lavendel. Skummar och tvättar som den ska, men färgen känns aningen suspekt. 

Vad har ni för spännande ingredienser i burkarna på hyllan? Nånting rafflande som mumiedamm eller muslortar? Änglatårar? Björnmossa? Nånting ni kan rekommendera? Eller varna för? 

Om kommentarer och torra ögon

 Hej alla torsdagsvänner!

För några månader sedan skrev jag en klagovisa om rinnande ögon och som vanligt gladde ni läsare mig frikostigt med kommentarer och hejarop och goda tips för mitt problem. Den gången hände det faktiskt att att flera av mina vänner kontaktade mig via privat meddelande för att kommentera, vilket inte händer så ofta. Och några av dessa berättade att de själva haft liknande problem pga klimakteriet och tipsade om knep i samband med det. 

Att kommentera privat är givetvis lika uppskattat som kommentarer i bloggen eller på Facebook, det är klart. Men att just dessa kommentarer kom privat ger upphov till några reflektioner. Inga tankar som direkt leder nånstans eller är särskilt rafflande, utan bara ett par stillsamma funderingar. 

• är det en slump att det var flera kommentarer gällande just klimakteriet som skickades som privat meddelande? 
• eller är det så att man gärna pratar om klimakteriet lite avskilt?
• är det inte politiskt korrekt att som jag nu gör skriva inlägg som handlar om eller tangerar klimakteriet? 
• hoppsan i så fall! 
• mina ögon slutade rinna så fort jag gick iland och rinner nu sporadiskt och inte så ofta, mest efter en heldag vid skärmen. Jag skulle vilja påstå att det ändå är solen och vinden som irriterar just mina tårkanaler.
• rinnande ögon tycks vara ett vanligt problem i klimakteriet, så om dina ögon rinner också då det inte är blåst eller solsken så kan det löna sig att googla på östrogen

Sådana funderingar idag. Reflektionerna är helt oberoende av varandra och leder inte till någon annan slutsats än att kommentarer och synpunkter är hjärtligt välkomna och önskvärda också i fortsättningen. Vare sig de kommer på sociala medier, i privata meddelanden eller face to face på stan. Fortsätt att höra av er! Pliiis.

Lästips av den lite ruggigare sorten

 Vi läser om att Donald Trump har bråttom att utnämna en ny domare till Högsta domstolen och förväntas nu nominera en ultrakonservativ och hängivet katolsk kvinna till posten. Inget Trump tar sig för förvånar längre, och man kanske inte kunde bry sig mindre om just den här utnämningen ifall man inte precis har läst Tara Westovers memoarer Educated. Boken om hennes uppväxt i en strikt fundamentalistisk mormonfamilj blev omedelbart en bästsäljare och återfinns bland annat på Barack Obamas och Bill Gates läslista. Boken som berättar om hur hon trots sin mycket speciella uppväxt lyckades utbilda sig, doktorera och bli författare har fått flera litteraturpris. 

För oss i trygga fågelboet Finland är berättelsen en ganska chockerande historia och en utmärkt påminnelse om att alla inte har förmånen att växa upp som medel-Svensson. Det är svårt, nästan omöjligt, att bryta traditioner och mönster till och med då liv, dina egna barns liv och välmående, står på spel. Också för välutbildade, unga akademiker i viktiga positioner, som till exempel högsta domstolen i USA, tänker jag. 

"It’s strange how you give the people you love so much power over you.”

Husmorstips 5

Hej alla marthor och husmödrar där ute i stugorna - hur gör ni för att ta till vara sommarens solstrålar på bästa sätt? Fryser ni in? Syltar ni, torkar eller sparar ni färska strålar i en tätt försluten plastpåse? Tänkte att man kunde passa på nu under det här härliga höstsommarveckoslutet. Så att man kan servera lite solsken någon ruggig och slaskig decembereftermiddag då mörkret är som mörkast. Era bästa tips är välkomna!

Skön september till er alla!

Dag 2 e.g.

Tänka sig. Här sitter jag och vickar på tårna. Utan gips! Precis! Efter 63 dagar i paket är jag nu äntligen av med gipset. Foten är svullen och värker som den inte gjort sedan olycksfallsdagen, men jag biter ihop och gör mina mobilitetsövningar så gott jag kan. Jag behöver fortfarande kryckor, men klarar redan av att stå med vikten jämnt fördelad på båda benen. På nolltid kommer jag att vara redo för det utlovade maratonloppet...

Efter min sjukdomstid ger jag vårt sjukhus både ris och ros.
Ros för trevligt och sakkunnigt bemötande, för småskalighet och människonärhet. Nära hemmet, gott om parkeringsplatser, ingen trängsel i väntrum och korridorer, vänlig personal och lagom avstånd är klara konkurrensfördelar. Pluspoäng för att alla försöker tala svenska.
Ris för en hel del rådd, som inte påverkat mitt tillfrisknande på något sätt men som ger ett lite oprofessionellt intryck. En del ska väl skyllas på Apotti och på de stora förändringarna inom HUS, alltså omständigheter utanför personalens kontroll. Men lite skärpning i leden kanske är på sin plats vad gäller instruktioner till patienter och tillvägagångssätt så att kryck- och protesgänget inte råkar ut för onödiga komplikationer under besöken. 

I mitt fall är jag mer än redo att ha överseende med små besökstekniska malörer i utbyte mot att få vårdas på en liten enhet på hemmaplan. Men patienter i sämre skick och utan finska kunskaper kan ju ha det lite svårare att ta hand om sig. Jag skulle önska att sjukhusets personalen nu får tid och ro att se över sina processer och arbetssätt så att besök löper smidigt. Och så önskar jag att jag inte behöver utnyttja sjukhusets tjänster igen på läääänge.... 

Gipsdag 56 and counting

I huvudet upprätthåller jag konstant en lista på allt jag ska göra E.G. Efter Gipset alltså. Väl medveten om att benet kan vara en black om foten (ha ha!) den närmaste tiden E.G. tänker jag ständigt på hur jag ska förlusta mig då jag äntligen är fri igen. Jag ska gå på promenad längs stranden, köra bil, handla mat, gå ut och äta, bada bastu, cykla till jobbet, gå till simhallen, ströva på torget, hälsa på Trean med flickvän i nya lägenheten, städa, dansa, hoppa och en massa annat. 

Den listan hade jag hoppats få ta itu med idag, för idag har det varit läkarbesök och uppföljningsröntgen och en innerlig önskan att få bli av med gipset. Men tyvärr visade bilderna att frakturen ännu inte har gräddats färdigt inne i det blå paketet 😢 och jag ska kämpa vidare, utan att få stöda på foten, i ytterligare någon vecka. 

Gladare dagar har man varit med om. Om ni vill veta hur det känns just nu, klicka här för att uppleva Dagens känsla.

Det lackar mot jul

Det är gipsdag 53 och inte en hemlighet att jag LÄNGTAR till hösten och ett vanligt liv igen. Så vanligt det nu kan bli i skuggan av coronaviruset givetvis. Och då kan man lika gärna blicka ännu längre framåt och se fram emot julen också av bara farten. I år är jag mer redo än vanligt, för i år har jag redan skaffat mig en julkalender. Det har jag inte haft sen jag var barn. Om man inte räknar med att jag ibland fick lov att öppna en och annan lucka i pojkarnas julkalendrar. (Dom tråkiga, med fula bilder, utan choklad). 

Ååå vad jag längtar till 1 december! Glad adventstid!

Gipsdag 48

Igår var det premiär för årets första älgfluga krypande på benet. (Det ogipsade. Ifall någon undrar.)

Det är säkert några läsare som ställer sig tvivlande till sanningshalten i det uttalandet, men jag kan försäkra er om att det är sant. Förvisso anfölls jag inte på älgflugan hoppande på kryckor i svampskogen. Nej, den överrumplade mig faktiskt i badrummet, där Maken tydligen hade lämnat den efter hemfärden från skogen. Mer svamp i korgen och färre älgflugor nästa gång om jag får be. 

Gipsdag 42 eller ingenting ont som inte för något gott med sig?

Talade med en kollega häromdagen som berättade att också hon efter en operation hade suttit med gipsat ben i åtta veckor utan att få stöda på foten. Vi utbytte tankar och hon tröstade mig och sade att tiden går fort och det går snabbt att komma i form efter gipstiden och att hon sprang ett maraton redan efter två månader. 

Tänk det! Och jag som aldrig har sprungit maraton förut! Där har jag väl nånting att se fram emot. 

Gipsdag 40 eller tjuvstart på Thanksgiving

Hej alla lördagsglada! 

Jag klagar inte så mycket. Eller jo, det gör jag väl. Det är inte roligt att ha gipsad fot☹️. Men det finns mycket att vara glad och tacksam för och det gäller att kunna fokusera på det istället. 

Jag är tacksam för att jag inte bor ensam, och att det finns hjälp att få då det behövs. Till exempel bjöds jag på improviserat kräftkalas igår fredagen till ära och fick mitt morgonkaffe serverat på terrassen idag. 

Jag är tacksam för att jag trots sjukledigheten kan jobba lite på distans. Dels för att jag tror jag kan göra nytta också på telefon och epost, och dels för att det skulle bli så erbarmligt tråkigt att göra ingenting dagarna i ända. 

Jag är tacksam för att det här hände på sommaren. Det kan tyckas märkligt, men jag är så tacksam över att inte behöva fundera på byxor och strumpor och att kunna gå ut på terrassen och njuta av solen och trädgården. Skulle det här ha skett i snö och halka i januari skulle jag troligen sitta inomhus i tre månader, glåmig och hängig och eländig.

Och så är jag verkligen tacksam för att det bara är vänster ben som är gipsat, inte båda benen eller armarna. Sånt har hänt.   

Gipsdag 35 eller humblebragging i Husis

Bengt har gjort ett inlägg i ett gammaldags socialt medium, Husis insändarspalt. Där ondgör sig Bengt (helt rätt) över att sociala medier idag är fyllda av rosenröda och idylliska semesterbilder på solnedgångar och välkammade barn. Jaja, vi vet det. En del människor har ett obetvingligt behov av att visa upp en polerad utsida, på gränsen till pinsamhet. Så vi har lärt oss att skrolla förbi det och inte bry oss.
Fast inte Bengt tydligen. För nu går han i fällan och berättar beskrivande om hur jobbig semester han har haft, med taksopning och terrassmålning och blod, svett och tårar. Han lägger minsann inte ut bilder på blommor och nyrökt fisk. Sådetså. Nej, istället humblebraggar Bengt och gör därmed det värsta skrytinlägget av alla på sociala medier! Han skryter om hur duktig han har varit och tycker synd om sig själv.
Voj Bengt, nu gick det lite på tok med din statusuppdatering i insändarspalten.

Vi har införskaffat ansiktsmasker. Så att vi är redo när (observera när, inte om) det blir tvunget att bära ansiktsmask här i Ekenäs. Kan förmedla kontaktuppgifter till en utmärkt leverantör som syr masker snabbare än du hinner säga "du-vet-vad".
Jag har provat en mask i ungefär 15 sekunder. Och upptäckte genast ett litet (stort) problem. Imma! Vid varje utandning slår det imma på glasögonen! Det här kommer att bli intressant, vill jag påstå. 

Ett annat, kanske lite mindre problem ser ni på bilden. 
Syns mitt stora leende bakom masken? Nej, jag ser småarg ut. 

I övrigt lever vi gipsdag 35. Gipset är kvar. Och jag tänker snart övergå till att räkna dagar istället för veckor tills nästa kontrollbesök. 

Gipsdag 25

Vart kan man vända sig för att reklamera ett konstruktionsfel i människokroppen? Gud? Darwin? Eller den felande länken? 

Varför i hela fridens namn har vi människor inte tre armar och händer, eller till och med fyra? Att ha två händer konstant upptagna med att krampaktigt krama om två kryckhandtag gör det faktiskt svårt att bära omkring på nånting större än en tändsticka eller ett riskorn. Kan ni förstå hurdana mängder av prylar som ligger och skräpar på fel ställe? Ni vet det vanliga - en nystruken skjorta ska bäras från hjälpköket till sovrummet, en vessapappersrulle ska föras till toaletten, en tidning ska slängas i tidningskorgen, en kaffemugg ska sättas i diskmaskinen, en nyläst bok ska placeras i bokhyllan, plånboken i handväskan, smörpaketet i kylskåpet, tomflaskan i flaskinsamlingen, telefon i laddaren, chipsen i munnen och så vidare i all oändlighet. Allt ska antingen bäras av någon stackare som råkar finnas i närheten, eller i en väska på ryggen. 

Det är inte mycket jag ber om, men en extra hand just nu skulle verkligen vara på sin plats. Tack.  

Gipsdag 19

Arrrgh! Tiden. Går. Så. Långsamt. Visserligen håller jag mig sysselsatt i och med att alla sysslor tar väsentligt mycket längre tid än normalt då jag skuttar omkring på kryckorna eller balanserar på ett ben. Till exempel får jag räkna med en halvtimme för att duscha, vilket inbegriper att ta mig till badrummet, klä av mig, tejpa in gipset i plastpåse, duscha, torka mig och dra på mig ett nattlinne. En nätt liten procedur som normalt skulle räcka fem minuter. Men trots dessa dagliga vardagsbestyr sträcker sig hela augusti ut framför mig i en enda lång räcka av dagar. Dagar i gips. Jaja, nog är det synd om mig. 

I serien "Bra att veta för blivande kryck-patienter" vill jag lyfta fram faktum att jag inte har en framtid som sprutnarkoman. Nuförtiden sticker jag mig utan problem (pust, flämt, grina illa) varje morgon. Men magen är full av blåmärken och näst efter att bli av med gipset ser jag mest fram emot att slippa injicera mig varje morgon.  

Blodförtunningsmedicin. 
-Vill du hellre ha en blodpropp, sa en milt överseende sköterska till mig då jag förtvivlat försökte slingra mig undan detta. 
Jag är fortfarande osäker på vad jag hellre vill. Är det jobbigt med blodpropp?

Gipsdag 11

Gipsuppdatering följt av gnällvarning på kommande! Det är nämligen ingen dans på rosor att hoppa omkring på kryckor, det ska vi genast slå fast. Äntligen får jag läsa i lugn och ro/ligga på soffan hur mycket jag vill/bli uppassad för minsta lilla. Fnys. Och dubbelfnys. Ta vara på era ben, gott folk, och njut av rörlighet och frihet, det har jag insett under dessa ändlösa dagar och timmar i gips.

Uppföljningsröntgen är gjord och benpiporna verkar spreta åt rätt håll. Det första hundrakilosgipset är nu utbytt mot ett "smidigare och lättare" gips, fortfarande i samma vackra blå färg. Jag får inte stöda på foten under gipstiden, fram till 8 september. Alla mina planer på att eventuellt kunna börja röra mig lite efter någon vecka är alltså grusade, och här sitter jag nu de närmaste 46 (fyrtiosex) (!!) dagarna helt beroende av familjens goda vilja. Den goda viljan har visats, men vacklar understundom (helt förståeligt). Det är otroligt många småsaker man behöver hjälp med under en dag med foten till största delen i höjdläge. 

Några krycktips vill jag dela med mig för eventuella olyckssystrar och -bröder. 

- Ryggsäck eller axelväska är oumbärlig för att bära med sig bok, telefon, vattenflaska och annat behövligt, så att man inte måste be om hjälp hela tiden (se den goda viljan ovan). 

- 40 liters soppåsar och målartejp behövs i duschen. Och ja, mina vänstra tår har inte tvättats sedan olyckan. Urk. 

- Gå försiktigt och undvik att placera kryckan på en matta som glider undan. Been there, done that och det var inte så kul. 

Gipsade hälsningar från sjukbädden!

Gör armhävningar!

Om man ska vara riktigt trendig ska man givetvis ha en bucket list. En lista på spännande saker att göra innan man fyller trettio eller någon lika obetydlig ålder. På min bucket list står garanterat INTE bryta benet. Det är jag riktigt säker på, men likafullt är det precis det jag passade på att göra mitt i semestern. Just det. Benbrott.

Så kan det nämligen gå då man oförsiktigt leker hoppilandkalle och slinter med foten på en brygga. Efter omständlig transport till sjukhuset, röntgen, datortomografi och läkarkonsultationer har jag nu en diger patientjournal på finska och latin ur vilken jag försöker tolka mig till att det finns frakturer på tärningsbenet och det yttre kilformade benet i vänster fot. Ben jag inte ens visste att fanns.  

Så. Här sitter jag nu. Med ett megagips i vackert marinblått. Mitt i sommaren. Att gå på kryckor är inte helt lätt. Jag får inte stöda på foten, och mina armar tycks vara betydligt mer otränade än jag kunde föreställa mig.  Skulle jag ha vetat det här, kunde jag ha gjort några fler armhävningar i våras. Ta det som ett tips, ifall du också planerar in ett benbrott under den närmaste tiden. Gör dina armhävningar och stärk bicepsen i god tid!

Dag 3. Vansinnigt tråkigt. 

Mathushållning till sjöss

Hej alla hungriga vänner!

Här härjar s/y Marea med besättning runt i den åländska skärgården och njuter av sommaren. Som vanligt grälar vi om vindstyrkor, tappar grejer i havet och tar iland med stort spektakel. En normal segelsommar alltså. 

Då vi väl har tagit iland (och uppsökt toaletten) lagar vi mat. Ombord äter vi enkelt. Varannan dag kokar vi nypotatis, varannan steker vi nypotatis. Potatis är gott! Vi äter sill, kallrökt och varmrökt fisk och annan fisk enligt utbud. Och limpa eller surskorpa till. Ibland varierar vi med kyckling eller kanske pasta. Gott äter vi i alla fall. Och mycket. Ibland bjuder vi oss på restaurang. Kanske pizza eller varför inte fine dining om det står till buds. Det är högt i tak på Marea. Och trångt i kylskåpet. 

Tetris i båtkylskåpet. Inte så lätt att hålla ordning. Men vi har allt vi behöver från Kalles kaviar till kall öl. 

Livet som medelålders, del 23

Hej små stjärnögon!

Jag längtar till höstmörket! Sommaren är helt ok, förstås, men om ni orkar läsa till slut ska jag förklara varför jag ser fram emot den mörka årstiden igen. 

Lider ni av torra ögon? Ni vet sådana där gammelmansögon, bleka och vattniga, trötta gubbögon som måste torkas nu och då med en lindrigt ren snusnäsduk? Nu är jag ju ingen gammal gubbe, men sedan många år lider jag av torra ögon, som ibland rinner ymnigare än Gullfossfallet på Island. 

Då jag första gången insåg att mina ögon började rinna helt av sig själv, utan att jag var ledsen eller grät av glädje, trodde jag att ögonen hade drabbats av en sjukdom som skulle leda till att jag blev blind eller rentav död. (Jag har ganska livlig fantasi i vissa situationer). Tills ett hjälpsamt mottagningsbiträde på ögonläkarmottagningen upplyste mig om att mina ögon bara är torra och behöver smörjande ögondroppar, receptfria på apoteket. Vilken lättnad! 

Länge räckte det med en omgång droppar på kvällen, men ju ädre jag blir desto mera smörjmedel behöver ögonen. Speciellt nu på sommaren droppar jag morgon, middag, kväll och flere gånger där emellan. Och ögonen rinner ändå. Polaroidglasögen hjälper nada, solen och blåsten är våra värsta fiender. Och mobilskärmar och vita boksidor. Och nu gör det ont i ögonen också. Så ont att jag ibland googlar på hur det känns att tappa hornhinnan eller hur grönstarr ter sig. Maken har erbjudit sig att skaffa mej svarta ögonlappar som sjörövare har, men eftersom båda ögonen rinner lika mycket blir det ju inte så bra. 

Så. Här sitter jag ute på det skimrande Skärgårdshavet och kisar mot solen med tårar ständigt rinnande längs kinderna. Tacksamt går jag ner i kajutan på kvällarna och drar ner gardinerna. Som ett riktigt murmeldjur. Eller en gammal gubbe. Och väntar på höstmörkret. 

Om ålder och rubriksättning

Hej småvänner!

Det är inte lätt att inte vara ung. Att inse att man är en ”äldre person”. (Märkväl äldre - inte gammal!). Face the facts, sa en god vän häromdagen. Och omgivningen späder på. Till exempel i rubriker.

Äldre kvinna överkörd på parkeringsplats. 

Äldre man fast för rattfylleri.

Vi ”äldre” har svårt att känna igen oss i dylika formuleringar och vill därför gärna be om att få omnämnas lite mer förmildrande, om möjligt. 

Äldre, men mycket ungdomlig kvinna räddade bortsprungen kattunge.

Äldre, men välbehållen man sprang maraton. 

Inte så dumt, eller hur? 

Bästa hälsningar från signaturen ”gammal och trött”

Husmorstips

Semestern har börjat och det är dags att gå till sjöss. Det är svårt att packa långkalsonger och varma tröjor i trettio graders värme, men jag gör mitt bästa. Ett omslag i vädret är antagligen att vänta i något skede och då är det bra att vara förberedd.

Här ser ni min packning, allt finurligt packat med en (1) anspråkslös bok högst upp. Vad ni (och Maken) inte ser är ytterligare en halv meter böcker smidigt stuvade i botten av kassen. Bra va!

Boken högst upp är en fascinerande berättelse om resor i Afrika av Marianne Ahrne. Har kommit halvvägs i boken och stålkvinnan rider för tillfället kamel i en saltkaravan. Helt hejdlösa historier. 

Stämplar ut

Som vanligt då det drar ihop sig till semester, ligger man i som en liten råtta för att försöka hinna med allt och ingenting innan man stämplar ut. Målmedvetet har jag under veckan arbetat mig neråt i pappershögen. Kampen är oftast förgäves, det blir alltid några ouppklarade uppgifter kvar att ta itu med vid återkomsten. Några retsamma mail kvar i inboxen. Några obesvarade samtal. 

Men det brådskande och det viktiga är skött. De sista fakturorna godkända. Några viktiga datum för hösten inbokade. Till sist vattnade jag min krukväxt, tömde hålstansen och stämplade ut. 

Hej, semestern! Trevligt att träffas igen!

Urk för finska

Jag ber färdigt om ursäkt nu, för jag tänker avslöja att jag ogillar det finska språket. Just det. Finska är svårt och klumpigt. Finska är tungt att läsa och olämpligt att sjunga på. Finska i grundskolan var en ständig kamp mot rödpennan i proven och finska idag är en ständig kamp mellan partitiv och ackusativ. Och det känns som som det alltid är fel kasus som vann. Alla språk (antar jag) har ett smidigt talspråk. Utom finskan där det talade språket inte har nånting att göra med det stela grammatiskt korrekta skriftspråket, och gör den som studerar finska helt förvirrad över vad som egentligen är rätt eller fel. Partitiven och ackusativen hänger envist kvar, men i övrigt är det bara att använda passiv form överallt. 

Men. Finskan bjuder på en ljuspunkt. Uttrycken. Endast i finskan svänger man sig med uttryck som tarttua lillukanvarsiin, järjestää kissanristiäiset, kylmä kahvi kaunistaa, seisoa hoomoilasena, käydä kiinni kuin sika limppuun, tekevälle sattuu eller oma lehmä ojassa. 

Det finns säkert hundratals, ja tusentals sådana här guldkorn och jag kan bara beklaga att jag endast känner till några få av dem, och tyvärr använder ännu färre aktivt. 

Nej, nu ska jag sluta stå här som hoomoilanen. Istället ska jag iväg och ordna ett kattdop. Paistaa se päivä risukasaankin, eller hur. Eteenpäin sanoi mummo lumessa!

Terminalvård

Hej små gryn! Det är en månad sedan morsdag, men idag tänkte jag ändå göra ett inlägg om min mamma. Mamma är sjukskötare, dock ickepraktiserande sedan drygt 20 år. Under många år arbetade hon på åldringshem och vad jag kan förstå gillade sitt jobb väldans mycket. 

Ränderna går aldrig ur, sägs det, och mycket riktigt sysslar mamma med vård i livets slutskede ännu idag som pensionär. Men nu är det inte människopatienter som gäller utan krukväxter. I mammas vardagsrum finns hennes blombord med mängder av krukor med fina växter. Prickblad, ampellilja, julkaktus och saintpaulia. Mer eller mindre frodiga. Nu tror ni förstås att mamma är expert på växter och har gröna fingrar. Nja, precis som hos de flesta av oss varierar det hur bra växterna mår. Stundvis frodas de, men ibland är det någon växt som hänger läpp och mår dåligt. 

Då stiger sjukskötaren fram, byter mylla, beskär, planterar om och tar skott. Och placerar växten, som inte längre är en fröjd för ögat, i terminalvårdsrummet. Där får den bo tills den a) kryar på sig och börjar frodas igen eller b) torkar bort och dör. Tror inte det är så många växter som återvänder till blombordet från terminalvården. Tyvärr. 

Jag avslutar det här inlägget i debatten om åldringsvården i dagens samhälle med några kattbilder. Det är inte mammas krukväxter och inte heller min katt. 

Didier gillar som bekant att sköta mina krukväxter då han är på besök.
Han multitaskar också och sköter tvätten ibland. 

Han gör också anteckningar. 

Didier är mycket hjälpsam i linneskåpet. 

Jag läser och läser och läser....

Bloggens bokrecensionsavdelning ska denna gång ta sig an inte bara en eller två utan tre (3) (!) böcker med fokus på inhemsk litteratur. Deckare och spänning är som bekant en favoritgenre, och jag har nyligen läst tre nyutgivna spänningsromaner av finländska kvinnliga författare. 

Storyn i polisromanen Kolibri av Kati Hiekkapelto håller måttet. Den är spännande och slutar med en twist. Däremot är texten sådär finskt rojsig med mycket svordomar, bakfylla, könsord och dålig andedräkt. Samma ingredienser finns också i till exempel svenska deckare, men mer polerat och med finess. Jaja, kanske den finska polisen är rojsigare än den svenska polisen, vad vet jag. 

Dessutom gjorde jag misstaget att läsa romanen på svenska (ren och skär lättja), och det framgick tydligt att översättningen är gjord med tanke på den svenska marknaden. Tyvärr, för på en polisstation i norra Finland fikar man knappast eller kallar varandra pucko. 

Läs gärna för spänning och drama, men själva läsningen är inte nödvändigtvis en njutbar upplevelse.  

Däremot utropar jag ett fyrfaldigt leve för Eva Frantz' nya deckare För han var redan dö. Den är skriven på härlig och tydlig finlandssvenska, med mycket sidu och aj jo och vanligt kaffedrickande. Trovärdigt och snäppet bättre än hennes tidigare deckare. Storyn håller, den är spännande, fartfylld och lättläst. Rekommenderar, men läs gärna de två tidigare böckerna om Anna Glad för att komma i stämning. 

Karin Collins har skrivit en debutroman som skildrar hennes barndoms Hangö. Det utlovas en deckare, men det här är inte vad jag kallar spänning. Författaren har lyckats skapa en brunorange sjuttiotalsstämning i handlingen som är intressant, men går väldigt långsamt fram mot upplösningen som man skyndar förbi, precis som om sidorna i boken skulle ha tagit slut. Boken är skriven ur 7-åriga Los perspektiv, och jag tycker det är jobbigt att läsa en hel roman som skriven av ett barn. Infallsvinkeln är intressant, visst, men det hade räckt med mindre. 

Läs gärna för Jaffa-inspirerade ögonblicksbilder från tågstationen, sjusovarfirandet och glasskiosken vid stenlejonen. Men inte så mycket för spänning. 

Potturi

Årets pryl! Nej, decenniets pryl! Kanske till och med århundradets pryl! En potatistvättare! Glöm rotborstar och svampar och skrapor och handskar och andra märkliga prylar. Och införskaffa omedelbart en potturi till sommarens nypotatis. En skenbart enkel apparat men mycket effektiv. Testade potturi idag och tycker att resultatet är mer än tillfredsställande. Det strittar en del så det är tydligt att potturi är till sin fördel utomhus. Och om skalet sitter fast så ska man inte vänta sig underverk för då behöver du potatisskalare. 

Rädda alltså sommarens luncher och skaffa dej en potturi! Ingen betald reklam, men en riktig rekommendation, varsågod. 

 

Svensk nypotatis har rest lång väg och är lite trötta. Men går bra i väntan på riktiga finska nypotatisar. 

Man tager vad man haver eller det går lika bra med selleri

Dagen har som omväxling firats på hemmakontoret. Det är inte mitt favoritställe, men eftersom ni-vet-vad grasserar för fulla muggar, rekommenderas det att man i mån av möjlighet jobbar på distans. Så, i mån av möjlighet har jag under de gångna veckorna valt att hållas till på jobbet, men för att undvika trängsel kring kopieringsapparater och kaffebord har jag (med långa tänder) gått med på att sitta hemma vid skrivbordet en eller två dagar i veckan. 

Lunchen är det tråkigaste med hemmakontoret. Den ska gå snabbt att tillreda, snabbt att äta och snabbt att diska undan. Idag intogs den ensam, ity Maken har returnerat sig till skolan i väntan på eleverna. Som den samvetsgranna husmoder jag är, stod Rester på menyn idag. Och sannerligen blev det en särdeles märklig blandning bestående av rester från söndagslunchen och lite gammal skåpmat. Eller serverar ni ofta grynkorv med bästföredatum för två veckor sedan med pariserpotatis, ättiksgurka och grillad sparris inlindad i parmaskinka?

Men vet ni vad. Det var ju riktigt gott ändå. Inte så kompatibelt kanske, men gott. 

Efter fullgjord arbetsdag är det dags att ta en sväng i butiken tror jag. Annars blir det ingen lunch i morgon över huvudtaget. 

Hej alla mammor

Hej alla morsdagsfirare!

En så solig och rolig dag vi har haft! Visserligen firade jag med decimerat antal barn eftersom 2/3 inte var hemma. Men det gick så bra ändå. Min egen mamma bjöd på förmiddagskaffe på sin soliga terrass, vi åt grillad lax med parmalindad sparris till lunch och sedan satt jag i solskenet med ett glas prosecco och min nya morsdagsbok hela eftermiddagen. 

Veckoslut som det här ger krafter för hela veckan som kommer. Även om det utlovas kyla och regn och en massa jobb. Puss och kram 🤗!

Jag tror jag har lyckats förmedla mina presentpreferenser till mina närmaste...

Låt täckelset falla

Nästan varje dag, i alla fall flera gånger i veckan, på min promenad i kvarteret, går jag en sväng nere längs stranden. Hela vintern igenom vandrar jag förbi alla båtar som står på rad i vinterförvaring. De är intäckta med presenningar i varierande former och kreationer. Varje gång det stormar är det någon ställning som ger vika och någon presenning som blåser bort. Och varje gång det stormar, gnider Maken förtjust sina händer och gläder sig åt att Marea står varmt och tryggt inne i sin båthall. 

Den här tiden råder febril aktivitet på stranden. Varje dag har någon presenning dragits bort och båten och båtens namn blir synliga igen. Det är vanliga, hederliga kvinnonamn som Emma, Amanda och Frida. Det är de vanliga sjöfågelnamnen som Grisslan och Måsen. Och det är fyndiga namn som Carpe Diem, Minandra, Bojn och Storm Stina. Och en personlig favorit - Varevi. Bara fantasin sätter gränser. 

Det slipas och tvättas och målas och fixas och nästan varje dag har någon båt sjösatts och lämnat en tom plats. Om några veckor är stranden tom på båtar och bryggorna är fullsatta. Snart är det sommar. 

100% laddat

Kommer ni ihåg hur det var "förr i världen"? Kommer ni ihåg kaffekokaren, locktången och TV:n? Kopplade till var sitt eluttag. Armbandsuret som man drog upp med jämna mellanrum. Kassettradion som kunde gå på batterier, men helst inte, för batterier är dyra och inget man slösar med. Telefonen i telefonuttaget. Enkelt. Inte så värst mobilt, men enkelt. 

Idag ska allting LADDAS med jämna mellanrum. Och det som inte kan laddas går på batterier, som i sin tur kan laddas. Mobiltelefonen laddas givetvis varje dag. Laptopen. Plattan. Aktivitetsklockan. Bilnycklarna. Eltandborsten. Cykellampan. Rakmaskinen. Powerbanken. Fjärrkontrollerna till TV:n, digiboxen, högtalaren och lamporna. I all oändlighet.

Eluttagen i huset byggt 1991 räcker knappt till och är ständigt upptagna av diverse laddare. För det säger ju sig själv, alla, verkligen ALLA apparater har sin egen laddare. Eventuellt kan du använda en laddare till två apparater, med hjälp av ett litet mellanstycke som oftast är borttappat. 

All den tid vi nu sparar in på att vara uppkopplade och mobila med våra apparater går åt till att hitta rätt laddare och ett ledigt eluttag. Oftast så att apparaten visar rött med 3% laddning och håller på att ladda ur helt. Power to the people. 

Man tager vad man haver

Nu har vi en också. En nalle i fönstret. Ja, jag föll för grupptrycket och vårt hus deltar nu i Nallevandringen, alltså i uppropet att placera ut en nalle i ett fönster mot gatan för att glädja förbipasserande barn i dessa dystra ni-vet-vad-tider. Ute på mina promenader i grannskapet upptäckte jag nämligen att det är inte bara barn som blir glada av att se nallar i alla färger och former och ibland hela björnfamiljer trängas i fönster. Också vuxna spanar faktiskt gärna in mjukisutbudet. 

Så det var bara att ta skeden i vacker hand och gräva i pojkarnas minneslådor i förhoppning att hitta någon slags mjukt och djuraktigt som kunde platsa. Det mesta är bortstädat i de senaste flyttarna men jag hittade en pikuliten kanin som nu hänger i vårt vardagsrumsfönster och ser ut som om den hängt sig. 

   

Så välkommen att ha vägarna förbi. Gå ganska nära, för kaninen är verkligen liten. Och tyck lite synd om den där den hänger. 

Kriminell sysselsättning

Hej på er lördagslivsnjutare! Hoppas ni alla mår bra i dessa ni-vet-vad-tider. Jag tänkte komma med några sysselsättningstips för alla som sitter isolerade och har vansinnigt långtråkigt. 

1. Skriv! 

Endel verkar ha ork och inspiration att blogga mer än vanligt. Andra satsar på tidningsinsändare. Spalterna svämmar över av insändare som givetvis handlar till stor del om viruskrisen men också om sjukhusstängningar, svenska språkets ställning och annat ständigt närvarande. Läs, skaka på huvudet, skratta och förundras.

2. Ät! 

Vi uppmanas som aldrig förr att stöda våra lokala restauranger och handla lokalt. Vi kommer att komma ut ur vår isolering feta och panka. Men restaurangerna kommer att överleva! 

3. Titta på TV! 

Jaja. Folk instagrammar om hur de går på skogsvandring, pysslar med barnen, spelar spel och bakar surdegsbröd. Kan ni inte bara erkänna att ni ändå mest tittar på TV? Under de senaste veckorna har vi avverkat Wisting och Tunn is och  i går började vi på säsong 2 av Karppi. Nordisk krim står högt i kurs nu. Och Trädgårdstider. 

De här första veckorna av lockdown har varit minst sagt stressiga på mitt jobb. Det enda jag orkar på kvällarna är att ligga i soffan. I förra lördags tvättade vi husets femtielva fönster. Det är också ett bra tips förresten.

Storsläggan

I detta forum försöker jag avhålla mej från att klaga till höger och vänster. (Nånting som faller ganska naturligt för mig i andra sammanhang, måste erkännas. Men jag försöker bättra mej.) På bloggen vill jag istället gärna berätta små solskenshistorier om god betjäning och bra service (och på så vis ge  sken av att jag är en positiv och trevlig människa).

Men idag tänkte jag faktiskt ge med storsläggan på Systudio Hennas i Ekenäs. För nu är jag besviken. Dit lämnade jag nämligen min vinterrock i slutet av januari för att få dragkeden bytt. Javisst, hon meddelade genast att leveranstiden är tre veckor. Det är lång tid att vara utan den varma vinterrocken så här vintertid, men är det tvunget så är det tvunget. Och visst är det bra att en systudio har så bra orderstock att mitt lilla arbete får vänta i tre veckor.

Tre veckor gick. Inget hördes. Man blir fundersam och tänker att man kanske uppgav fel telefonnummer i misstag. Eller har jag missat SMS:t som berättar att rocken är klar för avhämtning? Så efter fyra veckor svängde jag förbi systudion för att fråga om läget. Först hittades beställningen överhuvudtaget inte, men efter en hel del bläddrande långt bak i orderboken dök min rock upp. Jo nej, den är inte färdig, och den blir inte färdig förrän nästa vecka tyvärr.

I mitten av mars var "nästa vecka" för länge sedan förbi. Jag gick in till skrädderiet för att kolla läget (se oro ovan). Rocken var inte klar. Jag kände mej lite som den lille mannen i sagan om Mäster Skräddare och hoppades att det inte skulle sluta lika illa för mig som för honom.
Men följande måndag plingade äntligen telefonen, och rocken var klar. Rocken avhämtades efter nästan två månader. I lätt spänd stämning och vänligt nog till rabatterat pris pga av den utdragna tidtabellen.

Nästa gång nånting ska sys och lappas får det bli slit och släng och köp av nytt, för systudion känner jag inte för att anlita. 

...
När det blev lördag, så gick den lille mannen till skräddaren igen.
- Goddag, goddag, mäster skräddare, är min tumme färdig?
- Ack nej.
- Är den inte färdig? Varför då?

- Ack jo, det bidde ingen tumme.
- Bidde det ingen tumme? Vad bidde det då?
- Det bidde ingenting.
- Jaså, bidde det ingenting?
Det var bra, mäster skräddare. Tack så mycket, mäster skräddare. Adjö, adjö, mäster skräddare.
Och så gick den lille mannen och kom aldrig mer igen.

Otäck ohyra

Ett sorgligt frånfälle har skett i vårt hem. Det har inget att göra med ni-vet-vad, men icke desto mindre var det mycket ledsamt att behöva bära iväg med vår ståtliga bergpalm till soptunnan. Häromdagen skulle jag idka lite växtvård och medan jag vattnade palmen märkte jag till min förskräckelse att den hade drabbats av nånting underligt vitt på stjälkarna. En snabb googling gav vid handen att det troligen rörde sig om ullöss, en ilsken form av löss som är i det närmaste omöjlig att utrota. Och som gärna sprider sig till övriga växter om den ges tillfälle. Då hjälptes det inte, palmen förpassades i soptunnan och de närmaste krukorna fick sig en extra behandling med såpvatten för säkerhets skull. Det verkar som om skadan var begränsad endast till palmen.  

Här står palmen så grön och grann i stugan. 

Ullöss, säger Google. Vad för slags ohyra det sen nu är, så inte är det bra. 

Förutom att det är tomt i hörnet, så tänker jag med förtvivlan på vad den gästande katten Didier nu ska äta på? Den här palmen var ju hans favorit! En ny palm måste införskaffas, så fort undantagstillståndet det medger. Och det ska vara en utan ohyra. Det är ett som är säkert. 

Anspråkslösa önskningar går inte i uppfyllelse

Undantagstillståndet fortsätter och ni-vet-vad grasserar vidare med oförminskad styrka. För att pigga upp den grå vardagen har jag sett fram emot veckans sociala höjdpunkt, dvs blodgivningen i kväll. Men inte ens den lilla glädjen blir mej förunnad då jag kollar Blodtjänsts sidor och konstaterar att min blodgrupp är fylld.

Trumpet klär jag mig varmt och går ut på en promenad istället. Ensam och övergiven. Snyft.

Bibliotekarie för en dag

I dessa ni-vet-vad-tider svämmar medierna över av tips och råd hur man ska klara av dessa fruktansvärda karantänliknande förhållandena. Du ska organisera din bokhylla enligt färg, städa din kryddhylla, spela spel, läsa böcker, sträcktitta Netflix-serier, promenera, plantera om krukväxterna, lösa korsord, sortera dina foton, handla åt grannarna, klappa i händerna på din balkong vissa tider på dygnet, baka och laga mat av allt det du hamstrade hem under undantagstillståndets första dagar, meditera, ringa mor- och farföräldrar och nån annan åldring med av bara farten, lägga pussel, yoga, lära dig spanska och skriva en symfoni. Jag blir riktigt matt av alla aktiviteter och undrar hur i friden nån ska orka och hinna med allt det här?

Nej, måtta med allt, tänker jag här från soffhörnet. Nu tar vi det lugnt. Men sedan hörde min kollega av sig och bad om hjälp att hitta läsbart till sin mamma som läser böcker i takt av en tegelsten om dagen. Bibliotekarie är ett av mina favorityrken och jag älskde att känna mig nyttig i virustider då jag plockade ihop en hel kasse böcker som jag hoppas ska intressera hennes mamma. Delhis vackraste händer, Michelle Obama och Själarnas ö. Syndafloden av Marianne Fredriksson och en Mazzarella-självbiografi. Det kan ju inte gå fel, eller hur?!