Terminalvård

Hej små gryn! Det är en månad sedan morsdag, men idag tänkte jag ändå göra ett inlägg om min mamma. Mamma är sjukskötare, dock ickepraktiserande sedan drygt 20 år. Under många år arbetade hon på åldringshem och vad jag kan förstå gillade sitt jobb väldans mycket. 

Ränderna går aldrig ur, sägs det, och mycket riktigt sysslar mamma med vård i livets slutskede ännu idag som pensionär. Men nu är det inte människopatienter som gäller utan krukväxter. I mammas vardagsrum finns hennes blombord med mängder av krukor med fina växter. Prickblad, ampellilja, julkaktus och saintpaulia. Mer eller mindre frodiga. Nu tror ni förstås att mamma är expert på växter och har gröna fingrar. Nja, precis som hos de flesta av oss varierar det hur bra växterna mår. Stundvis frodas de, men ibland är det någon växt som hänger läpp och mår dåligt. 

Då stiger sjukskötaren fram, byter mylla, beskär, planterar om och tar skott. Och placerar växten, som inte längre är en fröjd för ögat, i terminalvårdsrummet. Där får den bo tills den a) kryar på sig och börjar frodas igen eller b) torkar bort och dör. Tror inte det är så många växter som återvänder till blombordet från terminalvården. Tyvärr. 

Jag avslutar det här inlägget i debatten om åldringsvården i dagens samhälle med några kattbilder. Det är inte mammas krukväxter och inte heller min katt. 

Didier gillar som bekant att sköta mina krukväxter då han är på besök.
Han multitaskar också och sköter tvätten ibland. 

Han gör också anteckningar. 

Didier är mycket hjälpsam i linneskåpet.