Ämbarlistan

Nuförtiden ska alla ha en bucket list. Även jag, alltså. Och nu då jag har kunnat bocka av Australien och Nya Zeeland från min lista känns den lite tom och det börjar vara dags att lägga upp några nya drömmar att se fram emot. 

Funderar på Hurtigrutten, pyramiderna i Egypten, Macchu Picchu, en kryssning till pingvinerna på Sydpolen och att uppleva körsbärsträden i Tokyo. So many things, so little time. Jag vill lära mig att flambera och göra ostsufflé. Jag vill simma med delfiner. Vara med i Let's Dance. Köra Route 66 och åka till Island. Och lyckas med min tomatodling.
Strunt samma vad som står på listan just idag, huvudsaken är att du har en lista, att du har drömmar och målsättningar att se fram emot. Planeringen är halva jobbet. The sky is the limit.

Lite ovanligt - jag och Airbnb

Många förfasade sig över att jag reste ensam till andra sidan jordklotet. Och visst var det stundvis tråkigt att bara ha sig själv som sällskap. Men samtidigt var det skönt att bara behöva ta hänsyn till sig själv. Äta när man är hungrig, vila när man är trött, se det man själv vill se. Me, myself and I. 

Själv förfasade jag mig mer över att jag inte - som jag brukar - reste med snyggt vikta kläder i kappsäck utan bar mina grejer i en rinka. Det säger ju sig självt att jag inte kunde bära med mig kläder för nästan tre veckor, så jag packade minimalt och tvättade under resan. Det är visst inte mitt favoritsätt att packa, men det funkade. Nästa resa blir nog med kappsäck i alla fall...

Och mest förfasade jag mig över att jag var modig nog att bo på Airbnb, dvs hemma hos folk! Jag som avskyr att övernatta hos andra människor och helst bor på ett bra hotell med alla bekvämligheter... 

Dels tvingades jag av budgeten att välja billigare boende, men framför allt ville jag pröva på att bo hemma hos lokalinvånare för att få sällskap. Och bra gick det! Jag hade lyckats pricka in väldigt trevliga värdar och lämpliga övernattningsplatser. 

Så här lyxigt bodde kinesiskan Elaine på nittonde och översta våningen i centrala Melbourne. Jag hade eget rum (nedan) och delade badrum med gästen i det andra gästrummet. Dusch med schampo och duschkräm, tvättmaskin och köket stod till förfogande. 

I Hobart bodde jag en liten bit utanför stan hos Vee i ett vanligt egnahemshus med en ljuvlig trädgård. Citronträdet gav ännu frukt men wallabyn som brukar besöka henne regelbundet syntes inte till tyvärr.
Jag hade en egen "lounge" utanför mitt sovrum, men delade badrum och kök med värdinnan. Det var lite snålt med uppvärmningen, speciellt då natten var kylig, och värmeslingor i kaklat badrumsgolv är tydligen en uppfinning som endast används på norra halvklotet. 

Hos pensionerade paret Peter och Mary i Melbourne hade jag hela källarvåningen för mig själv. Ouppvärmd kan jag tillägga. Tackochlov för den elektriska filten i sängen.
Peter och Mary bjöd på hemlagad pizza och rödvin och en trevlig pratstund i sitt kök då jag anlände sent på kvällen, så att jag inte behövde gå ut för att äta.

Hos unga paret Erin (Australien) och Nicolas (Frankrike) bodde jag verkligen centralt i Auckland. Men i deras lägenhet svingar man minsann inte en katt. Jag hade faktiskt svårt att svänga mig med rinkan på ryggen...
Mitt rum rymde en säng och inget annat, och vi delade förstås det minimala badrummet. Men jag kunde tvätta och torka mina kläder, använda köket och fick vänligt bemötande och goda råd av ungdomarna. 

I Wellington bodde jag hos pensionerade Pen i ett rätt så lyxigt våningshus på promenadavstånd till stan.
Pen körde mig in till stan första kvällen och bjöd på lyxig frukost, ett stort sovrum med fin utsikt och glatt småprat. 

Några nätter "unnade" jag mig att sova på hotell. Det är nog den övernattningsformen som passar mig bäst, men visst kan jag rekommendera Airbnb för särskilt sällskapliga människor, och visst kan jag tänka mig att använda mig av det igen. Återigen har jag vuxit som människa. Tänk vad man kan lära sig även som femtioåring!

Throwback till New Zealand

Jag anlände på kvällen till Auckland och tog mig med buss och till fots till mitt övernattningsställe på trettonde våningen med utsikt över stadens centrum. Maffigt.

Men. Auckland är nog ändå inte en speciellt trevlig stad, hetsig, smutsig och med flera uteliggare än jag såg nån annanstans under resan. Det bästa med Auckland var faktiskt att ta färjan över bukten till förorten Devonport...

Vy över bukten och Auckland från Mount Victoria i Devonport. 

Sällsynt köldknäpp på Nya Zealand. Tangerat köldrekord på Sydön. Börjar fundera på att köpa mössa också.  

Nästan lite lättad över att få resa vidare satte jag väckarklockan att ringa tidigt och hoppade på bussen söderut, mot Rotorua. Rotoruas heta källor lockar turister i massor, men jag gav mig inte tid att gå på spa. Istället åkte jag på utfärd till Hobbiton, en av Sagan om ringen-trilogins 156 filminspelningsplatser på New Zealand.  

Rotoruas strandpromenad lockade.

I Hobbiton finns över 40 hobbithålor och annan scenografi som syns i filmerna. Såg ingen hobbit dock.
Besöket avslutades med ett glas öl på värdshuset Green Dragon.  

Tiden håller nu på att ta slut och det är dags att jaga vidare söderut med bussen. New Zealand är vackert. Dramatiskt. Höga berg, djupa dalar, bäckar, sjöar, älvar i starka färger. Bussrutten går upp i bergen i Tongariro och ner igen mot Wellington i söder. Igen en lång resa, men åtta timmar går otroligt snabbt med näsan tryckt mot bussfönstret för att inte missa något av det som flimrar förbi. Och bussen stannar ett par gånger på vägen för convenience stops där man kilar på toaletten och köper något smått att äta. 

I Wellington kan man ta en cable car högt upp ovanför staden för en ljuvlig utsikt över bukten.

Hamnen i Wellington. Till vänster en tvåa på väg till den lokala roddklubbens båtskjul i absoluta centrum. Till höger två svarta svanar. Alla svanar jag såg under resan var svarta, faktiskt. 

Från Wellington tog jag färjan över till Picton på Sydön. Jag fick lite Sverigebåts-fiilis i terminalen, men det gick väldigt mycket lugnare till. Färjturen på 3½ timme gick i ett nafs, jag stod ute på däck mest hela tiden i blåsten och solen för att eventuell bonga en val eller en delfin. Men tyvärr fick jag tji.

Infarten mot Picton, ett flera kilometer långt sund, nästan som en fjord, kan inte fångas på bild. Branta, trädbeklädda stränder, stilla vatten, ett ensamt hus utslängt på en bergssluttning här och var, en och annan fiskebåt. Mäktigt!

  

På höger sida kilometervis med vinrankor. Och i bakgrunden snöklädda berg. På vänster sida kusten med branta klippor, höga vågor och massor med sälar.  

Sista anhalten på resan var Christchurch, som drabbades av en jordbävning år 2011. Spåren är fortfarande väldigt synliga i stadsbilden. I varje gathörn finns ödetomter eller skadade och övergivna hus. Men invånarna glöder av hopp och iver och jobbar på att bygga upp sin stad på nytt. 

Kyrkan mitt i byn. Katedralen står där halvt raserad som ett sorgset minnesmärke. En tillfällig katedral i kartong har byggts upp på annan plats. 

Ett minnesmärke över de 185 Christchurch-bor som omkom i jordbävningen. 185 vita stolar. Tomma.  

Shoppingdistruktet har byggts upp i ett kvarter med containers. Här trivs både boutiquer och restauranger i sina tillfälliga utrymmen.

Så var det dags att packa rinkkan för sista gången och styra kosan hemåt. Många erfarenheter rikare och många pengar fattigare. 36 timmar återstår. Christchurch - Singapore - Zürich - Helsingfors - Ekenäs. 

Oj vad skönt att komma hem. 

Throwback till Oz

Låt mig suga ännu lite på karamellen, resan alltså, är ni snälla. Nu har jag äntligen hunnit se igenom de hundratals bilderna i kameran och på telefonen och tänkte lägga upp några här ifall nån är intresserad. 

Efter en låååång resa via Köpenhamn och Singapore landade jag äntligen i ett soligt Sydney som bjöd på Operahus, Harbour Bridge, Bondi beach och mycket annat.  

Båtkryssning runt Sydney Harbour. 

En drink i baren nedanför Operahuset innan kvällens konsert. 

Havet vi Bondi Beach lockade inte badare, men nog massor av joggare och ivriga surfare.

Därefter steg jag på tåget mot Melbourne. En liten nätt resa på 11 timmar. Men tåget var fint, maten god, medresenärerna gladlynta och vyerna intressanta så det gick verkligen ingen nöd på mig. Om ni kollar noggrant på bilden ser ni den, kängurun! 

I Melbourne var det tydligare att hösten, eller snarare vintern var kommen. Lövblåsarna gick för fullt och på morgnarna skrapade man bilfönster. Fleecen och rocken togs i användning. 

Jag åt kinamat i Melbournes Chinatown.

Men parkerna och de botaniska trädgårdarna stod i blom trots årstiden. Massor av paradisblommor och kakaduor.  

Mitt i Docklands stötte jag på Dame Edna. 

Utsikt från krigsminnesmärket Shrine of Remembrance mot Melbourne CBD.

Efter ett par ruggiga dagar i storstan Melbourne tog jag flyget till Tasmanien, Australiens sydligaste delstat. Jag landade i ett soligt och vackert Hobart, en sån kontrast mot Melbourne. Titta bara på den här underbart vackra vyn från hamnen med molnbeklädda Mount Wellington i bakgrunden. Här var det snäppet kallare, dags att köpa vantar...    

En fiskare som rensade fisk och en säl bjöd på uppvisning i hamnen.  

Lindisfarne båthamn med Tasman Bridge och Hobart i bakgrunden. 

Jag åkte med en tur upp på snöklädda Mount Wellington. Det blåste storm uppe på toppen och det var svinkallt där vi stod insvepta i moln. Men plötsligt, för fem sekunder, skingrades molntäcket och vyn över Hobart öppnade sig ett kort ögonblick. 

Det kändes som om jag åkte från Hobart för tidigt. Jag tog flyget mot Melbourne och vidare till Auckland på New Zealand. En resa på fyra timmar ungefär. Men för en som är van så kändes det som ingenting... 

Mera om New Zealand i nästa inlägg. Stay tuned.  

Sista dagarna - Oz del fem

Resans sextonde dag gryr med solsken. Det må vara kallt här, men jag har klarat mig utan regn i över två veckor. Och snö också för den delen. Igår tog jag färjan från Wellington över 22 km långa Cook Strait mellan Nordön och Sydön. Den treochenhalvtimne långa färden bjöd på förunderligt vackra vyer. Tyvärr inga valar eller delfiner dock.

Färden gick vidare med buss mot Christchurch, en stad som fortfarande lever i efterdyningarna av en förödande jordbävning 2011. I alla garhörn finns övergivna, skadade hus, grushögar eller byggplatser. Ett kvarter av restauranger och butiker har tillfälligt återuppbyggts i containrar. Och den halvt raserade katedralen har nu byggts upp i kartong. I morgon lyfter flyget hemåt. Äntligen!

Kiwis och hobbitar - Oz del 4

Tolfte dagen. Resfebern börjar så småningom mättas och längtan efter den egna sängen blir större natt för natt. Men ännu är det några dagar kvar, många upplevelser att ta in och nya människor att möta.
Jag har lämnat Australien och fortsätter till New Zealand. Efter ett par dagar utan vantar i soliga storstan Auckland i norr är jag nu på väg söderut med buss. Märk väl att söderut i detta fall innebär kallare väder. Förra natten sattes nästan köldrekord på Sydön med -20 grader i Christchurch. Börjar nu fundera på att skaffa en mössa också...

Tog en tur via Hobbiton och övernattar nu i Rotorua.

Ett fatalt misstag - Oz del 3

Nej, jag har inte blivit ficktjuvad, fått matförgiftning, försovit mig och missat en resa eller tappat mitt pass (ni märker att det finns en hel del att oroa sig för). Och jo Martin, jag har kommit ihåg att tömma skorna innan jag sätter dem på mig.

Det fatala misstaget var att planera in för mycket tid i Melbourne och för lite i Tasmanien. Nu vill jag förstås inte svartmåla Melbourne som också är en trevlig stad. Men en mulen, råkall och blåsig storstad med skyskrapor och hets har svårt att mäta sig med soliga och vänliga Hobart där allt känns lagom stort och takten är aningen lugnare. Jag skulle gärna tillbringa fler dagar här i Australiens sydligaste territorium.

I Hobart firar jag midsommarafton och årets första vintersolstånd bland annat med att bestiga Mount Wellington som ligger 1200 meter över havet. Saknade både mössa och vantar idag.

Koi och fjärilar - Oz del 1

Endel har undrat om det ska bli nån form av festligheter i samband med min halvsekelsdag nu i sommar. Men nej, det blir det faktiskt inte. Inte denhär födelsedagen. 

Endel gubbar män köper sig en motorcykel. Andra byter frugan mot en ny tjugo år yngre. Många bjuder till fina fester. Jag hanterar femtioårsångesten genom att göra en långresa till andra sidan jordklotet. Ja, jag vet ju att dagens ungdom reser jorden runt med en liten reppu och flipflops och gör månads- ja kanske årslånga resor utan desto mera hallå. Men för mig är några veckor på resande fot i fjärran land ett riktigt äventyr ska ni veta. Och efter dryga trettio timmar i flyg eller i transithallar kan man ju undra om det är värt det?

Efter två flyg (Helsingfors-Köpenhamn-Singapore) och tjugo timmar på väg så kändes beslutet kanske mindre lyckat. Då samlade jag krafter vid koifiskdammen och inne i fjärilsträdgården i terminal 3. Värda ett besök om ni har några timmar att döda.

Det var inga små näpna guldfiskar som simmade omkring här. En koi skulle ha räckt till middag för hela vår familj och till rester följande dag.

Väl framme, efter en lååång natts sömn och en rejäl frukost mådde jag som en prinsessa igen. Och fick lön för mödan inför den här utsikten från Harbour bridge.

Resan fortsätter, jag lämnar Sydney och återkommer senare.