 |
Idag har jag åter en gång firat min födelsedag! Tänk att få använda sina födelsedagspresenter just då det känns som mest behövligt! Kunna fira födelsedag hela året liksom.
Som 59-åring var jag tydligen ett vrak. En uttorkad fröstängel på ålderns höst. En skrumpen tant. Många av mina presenter var nämligen njutbara upplevelser för kropp och själ. I förra veckan till exempel låg jag och flöt i en saltvattenkapsel, tack till mina härliga kolleger! Och idag har kroppen fått helkroppsmassage med hot stones, tack till mina goda vänner T&S! Ännu ligger presentkort kvar i högen och väntar på att användas. Ni kommer att få rapporter från Nationaloperan i Helsingfors och Nådendals Bad. Vänta bara!
Jag fick också andra fina gåvor, choklad, ett par vackra buketter, en diktbok, en enorm orkidé med fyra (4!) stänglar, en vedbärare/tidningskorg och riktig champagne kantänka.
 |
| Till och med födelsedagskorten var exceptionellt underbara! |
 |
| Det är ju trevligt då kollegerna har det skoj medan de planerar födelsedagsfirandet också. ChatGPT har tydligen hjälpt dem med en Super-Camilla till den i övrigt också läckra tårtan. |
 |
| Ved nänns vi nog inte lägga i det här vackra designföremålet. Men vi klurade på att man kan lägga den på sida och göra det till ett litet näpet sidobord. |
 |
| Jag hade trott att stenar är hårda och otrevliga, men hade fullständigt fel. En alltigenom njutbar upplevelse. |
 |
| Floating betyder att guppa omkring ensam med sina tankar i 45 minuter och stiga upp efteråt som en ny människa. Tack vare alla fina upplevelser och allt firande är jag inte längre en orkeslös gamling. Jag känner mig som ung på nytt. Ibland i alla fall. Födelsedagsfirandet fortsätter alltså och mera rapporter kommer senare. Snart är det ju förresten dags att fylla 61 också. |
Tänk, så kom den äntligen! Den första sommardagen! Kanske hade du redan gett upp hoppet? Stuvat undan sommarklänningarna och slängt solkrämen? Börjat fundera på julförberedelserna? Juni är nästan förbi, men bättre sent än aldrig tyckte jag och tog en cykeltur genom sommarstaden. Alla, bokstavligen alla, hade krupit ut ur sina vinterlyor. Lejonparken var full av lekande barn och köerna till glasskioskerna ringlade sig långa. Ute på stadsfjärden pärrade båtar omkring och terrassen på Baywatch var i det närmaste fullsatt. I Stallörsparken umgicks ett par picknick-sällskap och på stranden spelade några lättklädda ungdomar beachvolley i strandskvalpet. Minigolfen var igång och längs Västvallen flanerade både gamla och unga, Ekenäsbor och turister.
Välkommen ljuva sommar! Hoppas verkligen du är här för att stanna!
Sist på bollen. Sent ska syndaren vakna. Var sak har sin tid. Jaja, nu har också jag äntligen tagit mig en tur på det nya, världskända konstmuséet Chappe. De flesta Ekenäsbor har hunnit besöka det vackra huset, många till och med flere gånger. Utställningar har bytts medan jag har passerat förbi den svarta fasaden otaliga gånger. Utanför. Men idag var det äntligen min tur.
Chappe är väl värt ett besök, eller återkommande besök var gång utställningarna uppdateras. Huset är stort och luftigt och bjöd den här gången på fotokonst, barocksilver och Disneyfigurer i en salig med rolig blandning.
 |
| Genom de generösa fönstren kan man också beskåda grannskapet, ifall det som hänger på väggarna inte intresserar. |
 |
| Pez! |
 |
| Spännande vinklar, vackra ytor, glittrande tak och andra överraskningar. |
 |
| Konst till och med på toaletten. |
Under semestern sysselsatte sig Maken med ett snickararbete av gigantiska mått. Ja, inte storleksmässigt alltså, utan arbetsmässigt. Med ett gammalt vitrinskåp från Emmaus som bas tillverkade han ett kvartersbibliotek i stil med vårt hus som vi klämde ner utanför hagtornshäcken. Han hade ju naturligtvis vissa baktankar med projektet som inbegrep att jag behöver skiljas från några av mina älsklingar till förmån för bokskåpet. (Nej, inte våra barn för guds skull! Mina böcker så klart!) Det var ju meningen att vi båda ska bidra med det vi är bra på.
Modigt, utan att vi frågat lov vare sig av stadens nitiska tjänstemän eller våra grannar, stod alltså bokskåpet där en vacker dag i juli. Jag plockade högtidligen ut ett antal böcker ur min egen bokhylla, sade farväl till dem, och ställde in dem i skåpet. Redan samma kväll gjorde jag en kontrollrunda för att se om de ännu fanns kvar. Nå förstås. Där stod alla böcker ståtligt på hyllan. Antagligen hade ingen ens hunnit märka bokskåpets existens ännu.
Men döm om min stolthet då jag två dagar senare tog en sväng via skåpet och märkte att två av böckerna hade försvunnit! Tjohoo! Vi har också hunnit få beröm och papukaijamärke av ett par grannar och av några förbipasserande hundar med tillhörande mattar. Det värmer. Och idag, kan ni tänka er, hade bokskåpet fått påfyllning! Någon har passat på att lämna av några skatter till glädje för oss andra. Jag passade förstås genast på att håva in två av de nya böckerna (men säg inget till Maken!).
Ta en bok! Låna en bok! Hämta en bok! Det är bokskåpets enkla regler. Böcker som kan tas med på resa, få hundöron, glömmas ute i regnet eller bli sandiga på stranden. Delad glädje är dubbel glädje. Och nu är jag överlycklig över att bokskåpet redan efter en vecka tycks leva sitt eget liv! Välkommen förbi för att fynda du också!
Jag är väldigt lat vad gäller läsning. Läser helst lättsmälta och underhållande böcker. Gärna på svenska, även om jag vet att man borde läsa på originalspråk. Följaktligen har jag inte läst Matti Remes finskspråkiga Hangödeckare, även om de utspelar sig i grannstaden och känns lite intressanta av den orsaken.
Vi tog snurran ner till grannstaden tidigare i veckan. Och som souvenir från resan fick faktiskt Remes nyaste bok om Ruben Waara följa med hem. Viittä vaille kuollut är den tolfte boken i deckarserien från Hangö. Den här gången utspelar sig dessutom en del av händelseförloppet i Bromarf och i Ekenäs.
Ett gott val av souvenir. Lite spännande, ganska underhållande och lagom lättläst, fast på finska. Rekommenderar! 4 abborrar av 5!
Häromkvällen bjöd vi oss själva på en helkväll av nöje. Chicken Tikka på restaurang Kripa, en efterrättsdigestif på motellet och sedan en dryg timme skratt i sällskap av Janne Grönroos och Johan Glans. Sen promenerade vi hemåt i den snöiga och kyliga marsnatten och gick i säng strax efter klockan 23. Trötta men nöjda. Under promenaden mötte vi några enstaka ungdomar som möjligen var på väg ut på sitt kvällsnöje. Stackarna. Det må vara medelålders att gilla tidig läggdags, men du milde så skönt.
Den som förresten talar om att utelivet i Ekenäs är tyst och dött ska ta sig en tur ut en fredagskväll. Vi kunde konstatera att Kripa var fullsatt under de två timmar vi satt där och några sällskap fick svänga i dörren. Motellet, både baren och restaurangen, var också mycket livligt besökt. Och Aulan var slutsåld till sista plats. Det var riktigt skönt att komma hem till ett tyst hus igen. Lagom är bäst.
Jag blir ofta glad om en ny restaurang etablerar sig i stan. Det är kul med omväxling. Men sällan blir jag så ivrig som nu då den nepalesiska restaurangen Kripa slår upp sina dörrar! Hur länge har vi inte väntat på att få njuta av det sydostasiatiska köket i hemstaden! Och vi är helt tydligt inte de enda. En vanlig fredag kväll i februari är restaurangen fullsatt, dörren går i ett och väntetiden är lååång. Men helt olikt ekenäsborna är det ingen som knorrar eller går argt ut då maten låter vänta på sig, utan vi sitter lugnt och väntar och avnjuter dofterna och en Gurkhaöl under tiden. Personalen (ägarna?) arbetar snabbt men lugnt och ber hela tiden om ursäkt för att maten dröjer. Restaurangen har egentligen inte öppnat och de har egentligen inte allt klart för så här mycket gäster. (Speciellt kocken verkar vara på bristningsgränsen.)
Vi väcker smaklökarna med lite momos och räkor. Det bådar gott! Sedan är vi redo för tikka och saag och paneer och lamm i olika former. Härligt naanbröd och raita hör till. Och vi äter och njuter och nästan slickar skålarna. Kocken levererar, också under press tydligen.
Fem chilin av fem! 🌶🌶🌶🌶🌶
Idag klockade jag ut 13.43 från platsen där jag tjänar mitt dagliga bröd för att göra ett besök hos min massör. Efter massagen strosade jag upp och ner för Kungsen och köpte mig en födelsedagspresent (tack Mamma! 🥰). Sedan cyklade jag hem i maklig takt och satte mig i solskenet i trädgården. Klockan är 15.55 och det känns som om jag har haft en ledig dag!
Korgen ska bli min nya simhallskasse. Jag köpte den på rea i Kompaniet som har slutförsäljning. Ännu finns där ett och annat guldkorn, så passa på att fynda innan det är försent!
Nu ska jag fortsätta att njuta av min lediga dag.
Som bekant gillar jag att köpa böcker på loppis. Förstås finns det inget som går upp mot det knakande ljudet av en obruten bokpärm och doften av otummade boksidor. Men nästan lika tillfredsställande är tyngden av en påse loppisfynd som man förväntansfullt bär hem till sängbordet.
Idag köpte jag en trave kåserisamlingar av Herman Lindqvist via en facebookloppis. Då jag hämtade böckerna berättade säljaren att hon i barndomen hade varit vän med Hermans dotter. Den Lindqvistska familjen har nämligen kopplingar till Ekenäs och dottern har tillbringat tid här som barn.
Tänk det. Den här intressanta informationen skulle jag inte fått mig tillhanda om jag hade köpt böckerna i en butik. Eller ännu värre - gasp! - på nätet. Det kan man kalla valuta för pengarna.
En rätt jag aldrig har varit riktigt sugen på att smaka är ostron. En grå slemklump med stark smak av tång, nej tack. Och eftersom jag har kommit så här långt i livet utan att stå öga mot öga med ett ostron, trodde jag faktiskt att jag aldrig skulle behöva utsätta mig för det.
Men tjohej, livet ville annorlunda och på min femtiosjätte födelsedag fick jag lov att slurka i mig ett par gynnare. Till min hjälp hade jag en god vinägrett och ett glas torr champagne. Det gick bra. Men någon favorit blir ostron nog aldrig. Jag håller mig hellre till champagnen.
Ostronen inledde en fantastisk skaldjursmenu på anrika restaurang Knipan. 10 poäng för middagen och kvällen i övrigt. Mat och dryck och service sitter som det ska. Hoppas säsongen blir lyckad - alla tecken tyder på det!
10 poäng och
papukaijamärke till Raseborgs stad för föredömligt skött massvaccinering. Nu vaccineras redan åldersgrupper fram till 1971 och jag tror vi ligger före många
andra kommuner. I Ekenäs sker vaccineringen i bollhallen, föredömligt skyltad, med tillräcklig bemanning och med välfungerande flow. Allt går lugnt och stillsamt till och i hallen
ljuder avslappnande musik medan man väntar på sin tur och efter uträttat ärende
väntar lydigt i 15 minuter innan man lämnar platsen.
För den som är utrustad med ett rejält mått fantasi och är bekant med
The Handmaid's Tale, Orwells 1984 eller andra dystra framtidsskildringar, är
det kanske inte så konstigt att konspirationsteorier kan födas och Antiwaxxare
få konstiga idéer i ett sådant här sammanhang. Där satt vi alla lydigt och
väntade i tystnad på att få vårt stick i armen. Vem vet vad som fanns i lösningen som den
vänliga sjukvårdaren sprutade i mig. Lydnadsvätska? Sanningsserum?
Foglighetsmedicin? Jag skulle inte ha blivit överraskad om den lugnande musiken
skulle ha avbrutits av suggestiva meddelanden av Vår Store Ledare…
Nu ska jag gå och vårda min vänstra biceps, som ömmar oroväckande. Vill man ha vaccin, får man lida pin.
Hoppas ni alla mår bra där ute i vaccinationsköerna! Vintern håller på att släppa sitt grepp och takdroppet ackompanjerar småfåglarnas vårserenad. Regn i kombination med nattliga minusgrader skapar ovanligt lömska dödsfällor längs trottoarer och parkeringsplatser. Nu om nånsin behövs halkskydd och tålamod. Personer som fortfarande lider av sviterna av benbrott har extra svårt att hitta lämpliga motionsformer. Promenader går mest ut på att trippa försiktigt. Att cykla är otänkbart. Simhallen är stängd.
Enter Teams-workout! Raseborgs stads idrotts- och hälsomotion drar livejumppa flera gånger i veckan. Det är bara att slå på datorn och koppla upp sig. Och flåsa på hemma i vardagsrummet. Tack för den fina servicen!
Räknas man som gammal om man cyklar till torget på lördag morgon för att köpa färsk fisk och potatis och sedan går upp för Kungsgatan och undrar varför det är så folktomt och därefter konstaterar att nio av tio butiker inte öppnar förrän kl 10? Frågar för en vän.
Tänka sig. Här sitter jag och vickar på tårna. Utan gips! Precis! Efter 63 dagar i paket är jag nu äntligen av med gipset. Foten är svullen och värker som den inte gjort sedan olycksfallsdagen, men jag biter ihop och gör mina mobilitetsövningar så gott jag kan. Jag behöver fortfarande kryckor, men klarar redan av att stå med vikten jämnt fördelad på båda benen. På nolltid kommer jag att vara redo för det utlovade maratonloppet...
Efter min sjukdomstid ger jag vårt sjukhus både ris och ros.
Ros för trevligt och sakkunnigt bemötande, för småskalighet och människonärhet. Nära hemmet, gott om parkeringsplatser, ingen trängsel i väntrum och korridorer, vänlig personal och lagom avstånd är klara konkurrensfördelar. Pluspoäng för att alla försöker tala svenska.
Ris för en hel del rådd, som inte påverkat mitt tillfrisknande på något sätt men som ger ett lite oprofessionellt intryck. En del ska väl skyllas på Apotti och på de stora förändringarna inom HUS, alltså omständigheter utanför personalens kontroll. Men lite skärpning i leden kanske är på sin plats vad gäller instruktioner till patienter och tillvägagångssätt så att kryck- och protesgänget inte råkar ut för onödiga komplikationer under besöken.
I mitt fall är jag mer än redo att ha överseende med små besökstekniska malörer i utbyte mot att få vårdas på en liten enhet på hemmaplan. Men patienter i sämre skick och utan finska kunskaper kan ju ha det lite svårare att ta hand om sig. Jag skulle önska att sjukhusets personalen nu får tid och ro att se över sina processer och arbetssätt så att besök löper smidigt. Och så önskar jag att jag inte behöver utnyttja sjukhusets tjänster igen på läääänge....
Nu är tiden för årsbokslut. Instagrammarna publicerar årets mest likeade bilder. På TV visas Året med kungafamiljen och andra årssammanfattn...
