Vårmodernt

Det har blivit en tradition nu. Zontaklubbens årliga och vårliga modevisning där klubbens egna medlemmar visar kläder och accessoarer från lokala företag i sällskap av barn, ungdomar och lite lokala kändisar. Professionella amatörer!

Jag som brukar följa med modevisningen från publiksidan tycker att showen som nu ordnades för sjätte gången har blivit en riktig show. Allas insats behövs, från kaffekokare, biljettförsäljare, konferencierer, frisörer, sminkörer, ljud- och ljustekniker till påklädare, lottförsäljare och fotografer. Sponsorer, förstås och samarbetspartners. Alla vet vad som ska göras, det ser vilt ut backstage, men på catwalken märks inte fel kläder eller borttappade accessoarer. 

Kaffe i pausen. 

Citha Dahl och Kaj Kunnas har redan vanan inne att speaka på modevisningen.

 Och så blir man förstås lite inspirerad till shopping också...

Fredriks dag

Idag är det Fredrik Lindströms dag. Vem är det, undrar ni kanske? Om jag säger domaren i populära frågesportprogrammet På spåret, då tror jag att många av er vet vem jag menar. Men ni visste kanske inte att hans och Henrik Schyfferts show Ägd gick på Savoy-teatern i Helsingfors idag. Och där var vi och skrattade oavbrutet i 1 timme och 35 minuter. Jag bara älskar Fredrik Lindström. Jag älskar Schyffert också lite, men Fredrik och jag är syskonsjälar. Att jogga är ett paniktillstånd, tycker vi båda. 

Sedan åkte vi (jag och Maken, inte Fredrik) hem och bänkade oss framför SVT Play för att kolla på gårdagens På Spåret-avsnitt, som vi missade i realtid. Jag bara älskar Fredrik Lindström. Jag älskar Kristian Luuk också lite, men Fredrik som besserwisser och outtömlig kunskapskälla är bara bäst. 

Jag stötte ihop med Fredrik på stan också förresten. Eller han gick förbi mig i Forum. Ja, egentligen satt jag inne i en restaurang medan han gick förbi fönstret. Men jag stötte nästan ihop med honom. Det var en riktig Fredrik-dag idag.  

En härlig man!

Hemkommen efter årets eventuellt sista båtveckoslut konstaterar jag att Marea har några riktigt goda egenskaper jämfört med tidigare båtar. Komfortabla (i båtmått mätt) bäddplatser - så att man inte vaknar upp med ryggskott alla mornar, ett rejält (i båtmått mätt) kök - så att inte trappan upp i sittbrunnen också är spisen, egen toalett - så att man inte behöver kissa inklämd bland seglarkläder och gummistövlar i förhytten och kylskåp - så att vitvinet hålls kallt. 

Marea är också utrustad med TV. En helt onödig TV. En TV som jag redan i våras svor på att aldrig skulle betittas. Ty sommaren är kort, man hinner väl glo på dumburken hela långa vintern, man ska njuta av skärgården och allt sånt, ni vet. 

Nåväl, i lördags satt vi i kajutan i den mörka sommarkvällen och njöt av skärgården, några värmeljus, ett glas vin och en god bok. Och då dyker Thomas Lundin upp, lockar och pockar och inbjuder till lördagsunderhållning. Det är dags för frågesportprogrammet På resande Not. Och vem kan väl motstå den härliga mannen! Följaktligen knäpptes TV:n på och böckerna stuvades undan. Helt mot mina principer satt vi sedan där i den finska sommarkvällen, med Finska viken kluckande utanför, och kollade på TV. Att vi inte skäms. 

På resande not och Thomas levererade som vanligt. Mycket underhållande och lärorikt program. Sämre kunde man ha det en lördagskväll i Hangö gästhamn. Men lite skämdes jag.  

Kändisar köper också taxfree

Jag och Herman åkte till Stockholm igår. Herman Lindqvist alltså. Ja, inte sådär riktigt tillsammans förstås, han satt med sitt lockiga vita hår i business class två rader framför mig. Han hade shoppat alkohol på flygfältet, så där som vanliga människor gör. 

Ständigt och jämt dessa kändisar. Snart orkar jag knappt resa med alla vanliga människor längre. 

skepp som mötas i natten...

Just precis idag pågick inskolning av nya säkerhetskontrollanter i T1-terminalen, med kroppsvisitering för alla samt extra noggrann kontroll av allt bagage. Just precis under morgonens mest hektiska timmar - en enda linje var öppen och kön var ovanligt lång för den normalt så lugna T1. Men tålmodigt stod vi där och köade och väntade på vår tur. Vi är ju finnar.

Då dyker Nalle Wahlroos upp med ett litet entourage och - tro det eller ej - ställer sig i kön med oss vanliga dödliga! I fem minuter ungefär höll han ut, sedan gick han över till Priority Lane och tog sig den vägen in i kön, rakt framför mig, faktiskt. Sedan stod vi där tillsammans i slutet av kontrollen och packade in laptoppar och toalettväskor och böcker och annat krafs (mest mitt, ska det erkännas) som säkerhetskontrollanterna hade plockat ut ur kappsäckar och handväskor (igen, mest min handväska alltså). Och så chit-chattade vi lite om Svenska Dagen och långsamma säkerhetskontroller och sånt.

Jösses, ett så händelselöst liv jag lever eftersom jag måste ägna så här många rader bloggtext åt ett meningslöst"möte"med Nalle.

Hälsa inte på kändisar

Jag har just avslutat Expedition Pata, boken som handlar om äventyraren Patrick Degermans spännande resor till omöjliga avkrokar runt hela världen (intressant och välskriven bok med fina bilder, förresten. Läs den!).
Så då han stegade in på café Carl de Mumma idag så var det verkligen nära ögat att jag skulle ha moikkat på honom som på vilken annan bekant som helst.

Upprepa hundra gånger: Hälsa inte på kändisar. Hälsa inte på kändisar. Hälsa inte...

Bra ansiktsminne

Igår natt, yr och omtumlad efter att ha halvsovit mej från Kastrup till Helsingfors, krockade jag nästan i ankomsthallen med en kvinna som såg sådär halvbekant ut. Ni vet situationen - bekant ansikte men svårt att placera. Är det något jag mött via jobbet? Via förra jobbet rentav? Kan det vara någon av Makens bekanta? En av pojkarnas föredetta lärare? Någon som jobbar i en butikskassa? I bibban? På hälsocentralen? Arrrrrrgh! Tänk om hon hälsar! Borde jag hälsa först? Svenska eller finska?

I samma stund mötte chauffören upp, tog hand om en av hennes väskor och så gick de tillsammans mot ministerbilen. Jag slapp bry mitt sömniga huvud om vem som skulle hälsa först. Inte hon i alla fall. Merja Kyllönen, alltså.

Hjältestatus

En ny bekantskap i Sverige visade sig vara en Eurovisionsfreak med imponerande kunskaper om artister och låtar flere årtionden bakåt och alla festivaler samlade på dvd. (Dom finns tydligen i massor och dyker upp på de mest otroliga ställen nuförtiden, Eurovisionsfreakarna alltså.)
Så vi diskuterade Pernilla Karlsson och Loreen och Lordi en stund. Men då han imponerade med att sjunga refrängen ur "Nuku pommiin" för oss, kände jag att jag måste dra fram mitt starkaste kort och berättade att Thomas Lundin är en av mina vänner.
Det visade sig att sällskapet mycket väl visste vem Thomas är och tycker han är en intressant och spännande personlighet. Jag fick nog lite hjältestatus, åtminstone tillfälligt.

Tack Thomas, för att du indirekt gav mej en stund i solen!

Kortkort silverlamé

Häromdagen bongade jag Jessica Andersson på inrikesterminalen på Arlanda där jag skulle sammanstråla med en kollega som flög in från Ronneby. Hon kom med ett plan från Göteborg eller möjligen Växjö och hade märkligt nog inte en åtsittande klänning i silverlamé som knappt täckte rumpan och skyhöga klackar.
Istället hade hon en säckig, fotsid, svart kjol, muminväska, knappast nån make-up alls, rätt så risigt hår faktiskt och en cigarett i handen. Skulle inte den väntande taxichauffören ha hållit upp en skylt med hennes namn på skulle jag faktiskt aldrig känt igen henne.
Sedan gick vi ut till taxibilarna. Inte tillsammans förstås, utan hon till sin förbeställda bil och jag och min kollega till taxikön.

Om du undrar vem i hela sjuttsingen jag dillar om, så kan du kolla här: http://www.jessicaandersson.com/