Omväxling är ansträngande

En hektisk men intressant vecka börjar närma sig sitt slut. Söndag i Zürich,  eller egentligen på ett hotell invid flygplatsen. Måndag på firmans enorma fabrik och logistikcenter i södra Tyskland. Tisdag och onsdag på ett litet hotell/spa/konferenscentrum mitt ute i ingenstans på den tyska landsbygden. Onsdag tillbaka till Zürich och kvällsplanet till Köpenhamn. Snö på söndag. Ösregn på måndag. Sol och 20 grader varmt på onsdag. 

Nu är det torsdag och jag sitter på morgontåget 05.59, på väg mot Bromölla och mina nordiska kollegor. Dimman är tjock både utanför tågfönstret och inne i huvudet efter en väldigt kort natt. Efter dagens utbildning blir det sista kvällsplanet hem, och äntligen egen säng. Jag håller på att tappa kontrollen över vilket språk jag ska prata med vem - svenska,  engelska eller en fruktansvärt stapplig tyska. Jag har ingen aning om jag har rena eller smutsiga kläder på mig, resväskan är i total kaos. Men jag klagar inte. Det är trevligt och intressant och givande på alla sätt och vis. Bara lite tröttsamt. 

Veckoslutet är bokat för återhämtning. 

Robotar på rad. (Gäsp).
Det intressanta med den här roboten är att den heter Gollum. 

Konferensrum ser lika ut överallt. Men här är utsikten bättre än genomsnittet och i hagen nedanför fönstret betade tre hästar. 

Vårblommorna var i full gång. 

Tomt i vagnen. Än så länge. 

Ren och skär lättja

Är det kanske ett ålderstecken? Eller är det ren och skär lättja? Att inte vara så himla intresserad av att göra nya, obekanta saker längre. Jag tänker ibland att jag vid min vördnadsbjudande ålder liksom skulle vara färdig med upptäckandet. Och få hålla mig inom bekvämlighetszonen. 

Livet tycks dock vilja annorlunda, verkar det som. Måste man råka ut för benbrott efter 55 brottfria år? Om jag har lyckats undvika ostron lika länge, behöver jag verkligen äta dylika nu? Och måste jag verkligen åka elsparkcykel? Om jag egentligen är lite rädd? 

Undrar ändå om jag verkligen skulle vara nöjd om livet från och med idag inte skulle bjuda på utmaningar och överraskningar längre? Jag är helt säker på att jag skulle klara mig utmärkt utan att prova på att sjunga karaoke eller hoppa fallskärm eller lära mig att dyka. Men kanske det ändå skulle bli trist att inte få resa till nya platser, läsa nya böcker, lära sig nya färdigheter och smaka nya maträtter. Kanske lite spänning i livet ändå är att föredra. Men gärna med måtta, tack.

Här ser ni mig långt utanför bekvämlighetszonen. På guidad rundtur i Zürichs livligt trafikerade centrum på elsparkcykel.
Jag såg inte värst mycket av omgivningarna. Mest höll jag koll på ryggen på personen framför mig, och på trottoarkanter, spårvagnsspår, våta löv och gropar. Krampaktigt. 
En erfarenhet jag faktiskt kunde ha varit utan. Men nu är det också testat. 

Internationella Äggdagen

Fyra dagar utbildning i Schweiz. En vecka med luftkonditionering, kindpussar, europeiskt kaffe och en märklig blandning av engelska, tyska och schwizerdütsch. Energiförråden urladdade och huvudet tomt.

Det finns emellertid ljuspunkter under en dylik ansträngande period. Till exempel hotellfrukosten. Färdigt uppdukad. Med brett urval. Om man tröttnar på äggröra och bacon kan man till exempel koka sitt eget ägg. Och på hotell Speer har äggen dessutom glada ansikten. En bra start på morgonen.

Känns nästan lite synd att lägga ner en av de här sötnosarna i äggkokaren...

10 oktober firar vi dessutom Internationella Äggdagen. Mera ägg till folket!
#internationaleggday

Silvio

Klockan är 07.50 på onsdag morgon i den lilla staden Rapperswil på stranden av Zürich-sjön. Jag står i receptionen i hotell Jakob vid Hauptplatz och bläddrar förstrött i några broschyrer medan jag väntar på mina kolleger för att åka till kontoret. Dörren öppnas. In kommer, lite försiktigt och avvaktande, en man i yngre medelåldern, i jeans och svart dunjacka och med en plastkasse från Footlocker i handen. Han går fram till receptionisten och frågar på italienska om de har lediga rum. Receptionisten svarar nekande och beklagar. Mannen tackar besviket och går tillbaka ut i duggregnet samtidigt som jag släpper broschyren och nyfiket granskar honom lite noggrannare. Nu kan jag ju se att hans kläder ser slitna ut, plastkassen är rejält använd och han själv verkar a) sjuk, b) deprimerad, c) drogad eller d) trött. Vem är han? Varifrån kommer han? Vart ska han? Och varför söker han hotellrum den här tiden på morgonen? Plötsligt märker jag att han har dålig hållning och skakiga händer, att hans hår är oklippt och hans ögon lite glasartade. Månne han a) är på rymmen undan maffian b) jagar sin före detta flickvän, c) lider av minnesförlust eller d) är drogad? Var kommer han att sova nästa natt? Blir det a) på ett hotell som har lediga rum, b) under en bro eller c) kommer han att bryta sig in i ett tomt hus och squatta där tills invånarna kommer tillbaka från sin semesterresa till Mallorca? Och varför i hela vida världen talar han italienska i en nordschweizisk stad?

Jag har funderat på det där med att skriva berättelser. Ord har jag ju i huvudet (lite för mycket till och med) och jag är rätt så snabb på tangentbordet. Händelsen ovan ägde alltså på riktigt rum i onsdags. Men jag har ingen aning om vad som hände med Silvio (jag döpte honom till det) efter det snöpliga beskedet i hotellreceptionen och jag kan för mitt liv inte hitta på en fortsättning. Ett bra embryo till en berättelse alltså, men tyvärr lyckas jag inte föra den vidare. 

Men håll med om att ni är lite nyfikna på vad Silvio gjorde på onsdagen i Rapperswil! Om du har en gissning, hör av dig till enspännande.berättelse@tomtihuvudet.com.

Den inre klockan har stannat

Min inre klocka har utsatts för extrem påfrestning de senaste veckorna. Inte bara ändring till sommartid utan också tidsskillnader och snabba årstidsväxlingar. 

Först upplevde vi våren i Rom. Vi flyttade klockan då vi anlände till värmen och vi flyttade den till sommartid under vistelsen. Och avslutningsvis flyttade vi den tillbaka till finsk tid då vi återvände till vintern. Efter bara en dag var det dags för snöslask och"takatalvi" i Stockholm. Och svensk tid förstås. Och hem tillbaka. Igen ett par dagars andningspaus innan det åter var dags för vårvärme i Zurich. Och centraleuropeisk tid. På hemmaplan var det åter dags att skrapa bilfönster och vinterdäck. Och så i veckan igen en tur till den skånska våren och svensk klocka. 

Bromma. Snöslask. +1. CET.

Rom. Sol. +25. CET.

Pfäffikon. Halvmulet. +10. CET.

Solsken över den vackra Ivösjön. +5. CET.

Ekenäs. +2. Inte ens med bästa vilja kan man påstå att våren har kommit. EET.

Sena flyg och tidiga morgnar och lite sömnskuld i en salig blandning. Noll koll på väder, temperatur och vilken dag det är. Påsken kommer inte en dag för tidigt. Behöver ställa klockan nu. 

I stora världen

Grüezi aus Jona!

Efter några dagar i lokaler med heltäckningsmattor och luftkonditionering börjar mina andningsorgan vara rätt så igengrodda. Detta tar sig uttryck i röda ögon och täppt näsa och - tror jag - i värre snarkande än vanligt. Jag är inte allergisk, men den mellaneuropeiska standardinredningen kan ha fatala påföljder för vilken frisk människa som helst. 

Gott om frisk luft är det inte heller. Exempelvis får man inte öppna fönstret i hotellrummet i händelse av mygg- och spindelinvasion. 

Första dagen lydde jag order på finskt maner, men som ni ser på bilden var jag redan andra dagen tvungen att upproriskt bryta mot reglerna och öppna fönstret för att släppa in lite svalka. Specciellt många myggor har jag inte sett heller.

Under de här dagarna har jag jämsides med workshopen arbetat med folkbildning. Jag har umgåtts med en del nya kolleger, många av dem rätt så unga, som har noll koll på Finland. Bland annat har vi rett ut missuppfattningar som att hela Finland är fruset året om, och jorden inte kan odlas. Vi har konstaterat att Finland är så gott som snöfritt under stora delar av året (jag reserverade mig för möjligheten att Haldefjäll har snö på toppen året om) och att första snön faktiskt inte ännu har fallit, inte ens i den lapska armen. Vi har konstaterat att man faktiskt spelar fotboll i Finland, även om nivån är rätt så låg. Och vi har en gång för alla satt stopp för ryktet att alla finnar har en puukko i fickan dygnet runt. 

Okej, jag har också visat en del okunnighet om europeiska förhållanden. Bland annat visste jag inte på rak arm exakt var i Polen Ozorkow ligger. Jag råkade säga Slovakien i stället för Slovenien (men rättade mig genast). Och jag har inte koll på hur tätt campingplatserna ligger i södra Spanien. Generellt tycker jag faktiskt ändå att jag har bättre koll på min omgivning än dagens unga europé. 

I övrigt kan jag rapportera att de schweiziska tågen är exakta som schweiziska gökur och avgår och ankommer exakt på utlovat klockslag. Var också beredd på att den schweiziska taxichauffören inte tar emot kreditkort som betalningsmedel. (Däremot går det utmärkt att betala i euro. Kursen är 1,00.)

Nu återstår en sista kraftansträngning på skolbänken i morgon och hemresa på torsdag kväll. Vet inte om ni läste nyheten om en orm som hade smugit sig ombord på Finnairs Stockholmsplan häromdagen? What?!? När har ormar börjat flyga? Jag har plötsligt utvecklat en riktig flygrädsla och befarar att jag när som helst kan befinna mig i en uppföljare till Snakes on a Plane. Ifall jag inte är hemma på fredagmorgon har jag bestämt mig för att ta tåget. Eller har ni hört om ormar ombord på tåg också?

Kindpussar

Nyss hemkommen efter två dagar av intensivt mötande i hjärtat av Europa kan jag bara tycka att det är skönt att fira fredagkväll ensam hemma i soffhörnet. Make och söner har skjutsats åt olika håll och nu sitter jag här för mig själv och reflekterar. 

Två långa konferensdagar med internationella kolleger har - som det mesta - både bra och dåliga sidor. I topp på plussidan ligger förstås möjligheten att träffa kollegerna face to face och få träffa dem man normalt bara mejlar eller ringer. Ett klart plus är också serveringen - frukost, lunch, middag och kaffepauser är viktiga hållpunkter under dagarna och bjuder ofta på välsmakande upplevelser och välbehövlig energi. Och allt du ser, hör och lär dig är förstås utmärkta souvenirer att ta med hem i det mentala bagaget.  

Bland topp tre på minussidan ligger intensiteten. Det är oerhört tungt att hela tiden vara koncentrerad, lyssna, delta, fråga, kommentera. I gruppen talas främst engelska men också polska, franska, italienska och tyska och då hjärnan blir trött är det lätt hänt att man också slänger in lite rotvälska. 

För en introvert person som jag är umgänget extra jobbigt. Att ständigt umgås, konversera och vara intresserad. Small talk eller shop talk från arla morgon till sen kväll. Jag tycker faktiskt frukosten är jobbigast och skulle helst äta min bacon and scrambled eggs ensam i sällskap av en morgontidning, men i hotellets frukostrum undgår man inte kollegerna ens klockan sju på morgonen. 

Det allra jobbigaste under en konferens är ändå kindpussarna. Kramar på svenskt eller finskt sätt är inget att tänka på, nej, här gäller den ädla konsten att kindpussas. Ska man ta i hand eller lätt greppa armarna, ska pussarna börja från höger eller vänster, ska kinderna röra varann eller inte (läpparna ska för guds skull inte röra motparten!)? Och - hur många pussar gäller? Schweizarna och holländskan pussar tre gånger, tyskarna och engelskan två gånger. Fransyskorna och italienarna är lite mer eldiga men det förblir lite oklart hur många pussar som är det rätta. Amerikanskan och några andra lite blygare eller tillbakadragna håller sig till en artig handskakning, så det gäller att inte vara för påflugen heller. 

Man får väl vara tacksam för att vi inte har någon ryss i gruppen, man slipper oroa sig för att de svala kindpussarna plötsligt landar mitt på munnen. 

Paella och fula strumpor

Normalt älskar jag att resa, båda på semester och i jobbet. Det beror förstås på att jag har precis lagom med resdagar, snarare för få än för många, under året. Jag älskar atmosfären i avgångshallen på flygfältet, spänningen i säkerhetskontrollen, dofterna och rösterna som slår emot en då man har landat i ett annat land, i en annan stad, känslan av den mjuka hotellsängen och smaken av annorlunda kryddor och lokala specialiteter. 

Men enough is enough, liksom. 28 timmar efter att vi kom hem från en minisemester i Spanien åkte jag iväg mot flygfältet igen, denhär gången på jobbresa till Schweiz. Det var måttligt roligt. Väl framme i Pfäffikon där solen lyser känns det lite bättre, men oj vad jag ska njuta av att bara vara hemma i veckoslutet. Inte ens vilda björnar (hästar? vargar?) kommer att kunna dra mej utanför Ekenäs. 

Paella i La Manga på söndagen. På måndagen maletköttsås i matsalen på jobbet i Ekenäs.
Tvära kast. 

Idag sitter jag i hotellrummet och jobbar. Fast mest kollar jag ut på utsikten över Zürich-sjön som skymtar bakom parkeringen.
I morgon och på torsdag är det konferensrumsväggarna som står för utsikten. 

Min bästa investering i klädväg nånsin är kanske de här fulingarna, mina flygstrumpor som jag alltid drar på mig på flygresor längre bort än Köpenhamn. Jag har inga stora problem med åderbråck eller blodtryck, men vem som helst får ju myror i benen av att sitta still i flera timmar. Flygstrumporna håller dina ben och fötter glada och nöjda hela resan. Köp ett par egna, det kommer du inte att ångra!

Pfäffikon

Grüße aus Pfäffikon! Jag vet, det låter som nånting som ligger granne med Salikon eller eventuellt ett område i Sagan om ringen. Men Pfäffikon är alltså en liten stad vid Zürichsjön, mitt emellan Zürich och Ziegelbrücke. Och här är jag på arbetsresa. Det var mörkt under tågresan hit, men i morgon ska jag ge mig ut på alpsluttningarna och joddla. Eller så ska jag sitta inne i ett konferensrum i två dagar, det är möjligt att det stod nånting sånt i programmet...