Kindpussar

Nyss hemkommen efter två dagar av intensivt mötande i hjärtat av Europa kan jag bara tycka att det är skönt att fira fredagkväll ensam hemma i soffhörnet. Make och söner har skjutsats åt olika håll och nu sitter jag här för mig själv och reflekterar. 

Två långa konferensdagar med internationella kolleger har - som det mesta - både bra och dåliga sidor. I topp på plussidan ligger förstås möjligheten att träffa kollegerna face to face och få träffa dem man normalt bara mejlar eller ringer. Ett klart plus är också serveringen - frukost, lunch, middag och kaffepauser är viktiga hållpunkter under dagarna och bjuder ofta på välsmakande upplevelser och välbehövlig energi. Och allt du ser, hör och lär dig är förstås utmärkta souvenirer att ta med hem i det mentala bagaget.  

Bland topp tre på minussidan ligger intensiteten. Det är oerhört tungt att hela tiden vara koncentrerad, lyssna, delta, fråga, kommentera. I gruppen talas främst engelska men också polska, franska, italienska och tyska och då hjärnan blir trött är det lätt hänt att man också slänger in lite rotvälska. 

För en introvert person som jag är umgänget extra jobbigt. Att ständigt umgås, konversera och vara intresserad. Small talk eller shop talk från arla morgon till sen kväll. Jag tycker faktiskt frukosten är jobbigast och skulle helst äta min bacon and scrambled eggs ensam i sällskap av en morgontidning, men i hotellets frukostrum undgår man inte kollegerna ens klockan sju på morgonen. 

Det allra jobbigaste under en konferens är ändå kindpussarna. Kramar på svenskt eller finskt sätt är inget att tänka på, nej, här gäller den ädla konsten att kindpussas. Ska man ta i hand eller lätt greppa armarna, ska pussarna börja från höger eller vänster, ska kinderna röra varann eller inte (läpparna ska för guds skull inte röra motparten!)? Och - hur många pussar gäller? Schweizarna och holländskan pussar tre gånger, tyskarna och engelskan två gånger. Fransyskorna och italienarna är lite mer eldiga men det förblir lite oklart hur många pussar som är det rätta. Amerikanskan och några andra lite blygare eller tillbakadragna håller sig till en artig handskakning, så det gäller att inte vara för påflugen heller. 

Man får väl vara tacksam för att vi inte har någon ryss i gruppen, man slipper oroa sig för att de svala kindpussarna plötsligt landar mitt på munnen.