Jul - kalas eller kaos?

'tis the season för de julfrustrerade kvinnorna att krypa fram bakom nissedörrarna och skriva arga kolumner om hur de avskyr julen och de krav som ställs. Lika säkert som Michael Bublé dammar av sina julsånger och adventskalendrarna reas ut i december dyker det upp inlägg där kvinnor spyr ur sig hur trötta de är på att laga julmat, julstäda och köpa julklappar. 

Det ska erkännas att också mitt yngre jag årligen stämde upp i samma kör. December var i praktiken en enda lång lista på saker att göra innan 23.12. Och kom ihåg, då fanns inte ens FB och Insta där för att skapa orimliga förväntningar och elda på galenskaperna. Det var jobbigt att ställa till jul, men på sitt sätt roligt. Och vi ska framför allt komma ihåg att den enda som ställde alla kraven var jag själv. Nu är jag äldre och betydligt förståndigare. Och jag stressar inte längre.  

Jag skulle vilja säga till alla er som stressar på som värst just nu att det blir jul i alla fall. Och du väljer själv hur den ska bli. Om du inte gillar att kocka, köp färdig julmat eller be dina gäster hämta med maten. Om du avskyr att shoppa julklappar, skaffa presentkort eller skippa klapparna. Om ditt hem inte behöver städas, låt bli. I många fall är ni två vuxna i familjen som kan samsas om uppgifterna.  

Om julstämning för dig är att äta en konfektask helt själv och se Love Actually för femtielfte gången, gör det. Men vill du bjuda på ett stort Fanny och Alexander-kalas, då får du nog lägga lite arbete på det, misstänker jag.    

Du skapar själv förväntningarna och eldar under dem. Du behöver inte fjäska för svärfar eller syrran och hennes familj. Om de är missnöjda så kan de fira julen annanstans. Har du bortskämda barn som blir besvikna över julklappar? Det är faktiskt du som har uppfostrat dem, dags att sätta ner foten. 

Visst, ibland finns det hinder eller behov att beakta. Sorg eller sjukdom, ensamhet eller ekonomi. Men jag är ganska säker på att det går att kompromissa och anpassa. Ta lite energi från julstressen och lägg den på en pratstund med de närmaste om hur du tänker. Du kan bli riktigt överraskad. 

I morgon tar vi itu med julskinkan. Den skulle jag gärna skippa, men några kring julbordet insisterar på att den ska med. Det är ok, för Trean gravar nuförtiden laxen. Delat ansvar. 

  

Om jag inte svarar i telefon...

Jag har alltid varit dålig på att ringa. Föredrar alla gånger e-post, Whatsapp eller kontakt via Teams. Nu har jag slutat svara i telefon också, eftersom 9 av 10 inkommande samtal till min telefon verkar komma från nån som vill sälja något till mig. Min telefon screenar alltså samtalen, och i det flesta fall varnar den om att samtalet är "Förmodligen skräp". Det måste väl ändå vara telefonens bästa egenskap!

Jag struntar kategoriskt i allt som föreslås vara skräp. Är tveksam till att svara på okända nummer i allmänhet, men brukar ibland besvära mig med att kolla upp vem som ringde. I 9 fall av 10 är numret hemligt eller kommer från en Prepaid, och "från numret rings ovanligt många samtal". 

Häromdagen blev jag ändå glatt överraskad då telefonen klämde i med sin glada melodi. Den här gången var det inte fråga om förmodligen skräp, utan "Potentiellt bedrägeri". Roligt med omväxling ibland 😁, eller hur? 

Öroninflammation

Åldern kommer inte ensam. Nej, den har sällskap av en massa krämpor. Men den här krämpan är faktiskt inte en riktig sjukdom, utan bara en riktigt envis öronmask. Ni lider säkert av den allihop idag? KAJs Bara bada bastu, alltså, som spelas i tid och otid på alla radiokanaler, VM i skidning, sociala medier, nyhetssändningar och alla slags sammankomster med självaktning. 

KAJ-febern började för ett par veckor sedan då gruppens bidrag gick vidare till Mello-final och kulminerar (hoppas jag!) idag då alla vill säga sitt om humorgruppen. Inte ett ont ord har jag förresten att säga om de roliga och gulliga helyllepöjkarna från Vörå. Men öronmasken börjar bli lite störande. I natt sov jag lite oroligt, och varenda gång jag vaknade upp slog Bara bada bastu-slingan omedelbart till och började sjunga med full kraft. Precis som om jag hade varit med på Mellos efterfest i Stockholm. Sätter jag på radion spelas den där ungefär varje kvart. Scrollar jag på Instagram dyker KAJ upp med dragspel och rökmaskin och badar bastu. Eller så är det riksdagsmän eller ambassadpersonal eller dagisbarn eller andra grupperingar som har lärt sig dansstegen och badar på för fulla muggar.  

Om inte bastu, brännvin och tjära hjälper, så är det döden, lär ska vara ett gammalt ordspråk från Pargas.  Antibiotika hjälper i alla fall inte, enda lösningen verkar vara att få tag i en annan öronmask. Har du nån bra att föreslå?

Bara bada bastu

Nåldynan

Hej go'vänner! Vi är tillbaka efter en lång och plågsam bloggpaus. Plågsam för mig, alltså, inte för dig nödvändigtvis. De senaste veckorna har präglats av värk i käkleden samt extrem tandvärk, och jag har irrat omkring som dimma och fått väldigt lite uträttat. Äntligen börjar jag ändå se ljus i tunneln, efter flera besök hos tandläkare, öron-, näsa-, halsexpert, röntgen och små blå piller som ska ta udden av smärtan men bara gör dig dimmig och simmig och lullig. 

Såtillvida ont har jag haft, att jag till och med har provat på akupunktur och laserbehandling för att lindra värken. Det är oklart huruvida dessa åtgärder har hjälpt, men knappast har det i alla fall blivit värre. Ett är säkert, en behandling med akupunktur och laser lindrar en olidlig tandvärk för ett dygn ungefär. Sedan är värken tillbaka. 

Varen inte oroliga. Familje-, mat-, trädgårds-, litteratur- och resebloggen ska inte bli en mötesplats för insikter i vård och hälsa. Jag bidrar inte med råd eller rekommendationer, men vill ändå stoltsera med nåläventyret. Tack till min akupunktör som perforerade mig med 6-7 små nålstick i vänster fot och ben, samt i båda händerna. En alltigenom intressant upplevelse. Nu ska jag googla vidare och reda ut ifall akupunktur hjälper mot närsynthet, musarm och ont i knäna också. 

Hohoo! Är ni kvar där ute? Eller har ni hoppat på trenden och gjort slut med Trump och Musk och Zuckerberg? 

Användarstatistik från 2024 placerar Facebook,YouTube och Instagram i topp både i världen och i Finland. Nu rapporteras om att användare lämnar Zuckerbergs Meta-plattformen i stora skaror i protest mot den politiska utvecklingen i USA. Twitter, förlåt jag menar X, har redan tidigare drabbats av massflykt. Eller är det bara tomt prat? Många hänger ändå kvar på sina favoritplattformar oberoende av ägarskap eller politisk korrekthet. Finns det ens alternativ? Förutom att skriva brev och umgås irl, förstås.

Själv tappade jag farten efter ha gått med på Instagram och orkar inte ta mig an nånting nytt. Jag är liksom nöjd med vad jag har. För tillfället i alla fall. Ni kan väl hojta till då ni drar vidare. Och berätta vart. Ifall jag någon gång är  redo för en ny plattform.

800 gram

Jag tänker väldigt mycket på de nya näringsrekommendationerna. Vilket är lite märkligt med tanke på den livserfarenhet och levnadsvisdom som jag ackumulerat under de senaste decennierna. Jag är ju uppvuxen med tallriksmodeller och matpyramider som jag gladeligen struntat i med god framgång. (Framgång, ja, jag lever ju). Men nu går jag dagligen omkring och tänker på 800 gram. Den mängd grönsaker och frukt man ska få i sig på daglig basis alltså. En imponerande mängd, speciellt för en som inte tycker speciellt mycket om dylika livsmedel. Och näst intill omöjlig. Men jag försöker. 

En dag svängde jag ihop en grönsakswok (och piffade upp den med lite räkor) till Maken och mig. Vi gratulerade oss till ett gott näringsjobb, ända tills jag kollade på påsen med strimlad kål, morot och purjo som jag hade använt i woken. 200 gram. 100 gram var hade vi alltså fått i oss! Plus några gram lök och broccoli. Då gällde det att fortsätta dagen med 5 bananer. Eller 4 äpplen. (Äppel och banan är nämligen tungviktare bland frukterna). 

I går serverades ärtsoppa i jobbets matsal. Visserligen med lite skinkbitar i, för smakens skull, men ändå nästan vegetarisk. Hurra! En rejäl portion ska väl ändå ge lite klirr i frukt och grönsaks-kassan! Trodde jag, tills min kollega upplyste mig om att inte heller ärter räknas som frukt och grönsaker. Nej, ärter återfinns bland kikärter och tofu, på proteinraden bredvid fisken. Jag som startat dagen med en portion naturell youghurt med lite müsli och ca nio hallon ramlade omedelbart tillbaka till noll.

Nej, 800 gram frukt och grönsaker kommer att förbli ett ouppnåeligt mål för mig. Men jag kommer fortsättningsvis att tänka på det. Tack bara, förmyndarstaten.

En exemplarisk bild från grillen i somras. Före de uppdaterade näringsrekommendationerna.
Snart är det sommar igen! 

Knappförvirring

Som inbiten småstadsbo är det rätt sällan jag åker hiss. Men det händer. Faktiskt räknar jag mig som en van hiss- och rulltrappsresenär, utan problem vid användning. 

Ibland råkar man in i en sällsynt långsam hiss, där man får vänta en hel evighet på att hissen anländer och ytterligare en halv evighet på att hissdörrarna ska stängas och hissen åka iväg mot nya höjder. Riktigt vana hissresenärer brukar då snabba upp avresan genom att trycka på knappen för att stänga dörrarna. Alltmedan jag fortfarande står förvirrat och tittar på knapparna för att klura ut vilken knapp som stänger, vilken som öppnar och vilken som startar ett alarm någonstans. 

I denna hotellhiss till exempel är det fortfarande oklart vilken knapp som gör vad. Då är det bara att gilla läget, och använda väntetiden till att meditera, göra knipövningar eller peta näsan tills dörrarna i sinom tid stängs. Just då i stunden känns det som om sekunderna bara tickar iväg, i det långa loppet är det ju ändå en försumligt kort tid. 

Halloween - yay or nay?

De amerikanska traditionerna har under årtiondena smugit sig in i det finska samhället. Först kom morsdag och Valentine's Day och sen Black Friday och Halloween. Det blir fler och fler babyshowers och gender reveal parties och annat som man kan tycka att är kul eller fjantigt. Men det är ju bara att låta bli att haka på om det känns obekvämt. Och hålla sig till långfredag och självständighetsdag och julafton. 

Men när ska Halloween egentligen firas? I Finland råder förvirrade åsikter om Halloween ska inträffa detta veckoslut eller nästa veckoslut eller på den riktiga, amerikanska Halloween, alltså 31 oktober. Starka röster säger att det verkligen inte ska firas nästa lördag, för Halloween har ingenting med Allhelgonadagen att göra. Jag är böjd att hålla med, och undrar varför vi inte kan göra som moderskeppet - fira nästa torsdag? Det verkar ändå som om det mesta Halloweenandet kommer att försiggå den här helgen, och jag har därför sett till att ha lite godis i skåpet ifall det dyker upp nån liten häxa eller skelett. 

Vi bestämde oss att pigga upp oss på jobbet också med lite Halloweenskoj. Mina två kolleger på personalavdelningen gick all in på projektet och bakade rödsprängda ögon-muffins, fladdermöss och pumpakex, och så dekorerade vi av hjärtans lust med lyktor och spindelnät och annat intressant och bjöd in hela fabriken att prova på godis i form av löständer, maskar och ögonglober. Det behövs så lite för att locka fram ett leende på läpparna. 

Mysbelysning

Ta ett godis om du vågar! Allt är ätbart.

Djävulshorn, ögonglober och spindelben i håret. 

        

Life goals

Marie Göranzon är en firad svensk skådespelare, du har säkert sett henne i filmer och TV-serier. Trots en anmärkningsvärd ålder på över 80 år är hon ännu aktiv. Redan det är ett life goal att ta till sig - att älska sitt jobb och samtidigt göra det så bra att man helt enkelt vägrar sluta. Det är inte alla förunnat. 

  

I den eminenta skvallerblaskan Svensk Damtidning läste jag en kort artikel om henne och hennes tankar om döden, och bara älskar det hon säger om det oundvikliga slutet. "Vad märkligt att allt bara tar slut. Jag kan inte förstå poängen med det hela. Vart tar all min kunskap vägen? Allt som jag har lärt mig, ska det bara ut i rymden?" 

Det är ju förstås inte Maries eller mitt problem då vi står inför faktum om att vi och ingenting av det vi åstadkommit längre finns. Men ett fruktansvärt slöseri, det är det. 

Olika slags flickor

Tog en sväng via simhallen idag och stötte på ett alldeles förtjusande rart barn, en liten tösabit som precis börjat prata och babblade glatt på tillsammans med sin mor och mormor i omklädningsrummet. Så pekade hon på mig och och kallade mig "den där flickan". Inte tant, inte gumma, utan FLICKA 🥰. Jag ska omedelbart ändra mitt testamente i hennes favör.

Men det var inte flickebarnet jag tänkte skriva om, utan jag vill göra en snabb rundfrågning om hur länge det är lämpligt att duscha? Om du är den som betalar vattenräkningen gissar jag att du duschar snabbt och effektivt. Eller om du har vant dig vid 2 euros duschar på campingar och gästhamnar. Precis så duschar jag, raskt och rent och sedan är det klart. Jag njuter inte ens speciellt mycket av att stå där i strilet. Så det brukar gå undan. Det finns ju ett liv utanför duschen. 

Om du har eller har haft tonårsbarn (eller kanske varit en duschälskande tonåring själv i förra livet) vet du också att det finns människor som kan stå oändligt länge i duschen. Och göra ingenting. En sådan stötte jag på i duschrummet idag. En flicka mitt i tonåren, en sådan där blyg en som inte vågar ta av sig baddräkten inför andras ögon. Hon stod där, med baddräkten på, i den dusch som inte är tidsinställd utan rinner tills man stänger den. Duschen där vattentemperaturen kan regleras. Allas favoritdusch. Och hon duschade. Och duschade. Jag vet inte hur länge hon stått där innan jag kom från bassängen, men hon stod där medan jag tvättade håret, lade i balsam, gick in i ångbastun, kom ut från ångbastun, sköljde håret, torkade mig, plockade ihop mina grejer och gick. Hon kanske står där ännu?

HUR länge är det rimligt att stå i duschen?!? Mina läppar är förseglade, jag ska inte komma med ilskna kommentarer eller förmaningar. Men jag tänker dem! 🤬🤬🤬   

Håller på att lära mig ett nytt språk

Lyssnade på det eminenta radioprogrammet Nästsista ordet i går. (Jag vägrar kalla radioprogram för poddar, call me oldfashioned). Det diskuterades kommunikation via korta meddelanden, och jag kom till chockerande insikter om hur för mig självklara meddelanden och emojis kan missförstås.

När jag svarar ok på ett meddelande kan det tydligen tolkas på olika sätt. Vissa verkar tro att jag är sur och arg, medan andra tolkar det som ett godkännande. En punkt efter "ok" kan ge en viss signal, och ett utropstecken något annat. En studerande som intervjuades för programmet sade att om "någon äldre" skriver ok är allt väl, om någon yngre skriver det är hen arg. Jag får väl vara glad för att räknas till de äldre så att de yngre har överseende med mina meddelandeövertramp.

Min favoritemoji, tummen upp 👍, verkar också ha helt olika betydelser för olika mottagare. För vissa betyder det “lämna mig ifred" medan andra tolkar det som ett ja. Jag säger här och nu och en gång för alltid, en 👍från mig betyder alltid ja eller ok och ingenting annat. Möjligen vill jag också bli lämnad i fred, men det meddelar jag i så fall på annat sätt. 

Då jag forskade lite vidare (=googlade) om tumme upp, bekräftade en brittisk undersökning att emojin används företrädesvis av äldre personer 🙄. En kolumnist i Svenska Dagbladet går så långt som att tycka att tumme upp innebär en krigsförklaring. Jösses.

Skönt ändå att en annan emoji jag ofta använder, 🤣, faktiskt betyder hysteriskt skrattande. Det är sånt man får ta till då man inser hur svårt det är att navigera bland emojina.

Ett jäkla firande

Knappt är julen och nyåret förbi och de tre vise männen har kommit och gått  förrän det blir valdag och Runebergsdag och fastlagstisdag och fastlagssöndag. Och ännu en valdag. Och däremellan kommer halvsnödagen. Inte så underligt att Semikolonets dagen, som firades igår, nästan glömde bort. 

Semikolonet är lika viktigt som komma eller citationstecken; grattis i efterskott! 

Val, val, val

Valdagslunch ✅ (torskrygg och potatismos)

Röstning ✅ (inklusive kort och isigt hal promenad)

Valkaffe ✅ 

Nu lite valdagsstrykarbete innan kvällens valvaka. 

Ha en skön söndagseftermiddag i det gråa!

Den nya Kalmar-unionen?

Stora händelser har ägt rum i ett av våra grannländer de senaste dagarna. Længe leve Danmarks nye konge, Frederik X og hans kone, dronning Mary. 🫅👸

Det jag mest funderar på just nu, då Frederik har klarat av första dagen på nya jobbet, är vad som skulle hända ifall den nya kronprinsen i Danmark, Christian, och den kommande kronprinsessan av Sverige, Estelle, skulle slå ihop sina påsar och gifta sig. Går Sverige och Danmark då ihop och blir ett land? Tänk på det, ni!

Jag ryter till

Himlars så arg jag blir. Rosenrasande. Fly förbannad. Hur kan man vara så dryg att man täcks ge sig på att skilja på "riktig" litteratur och mainstreamböcker?! Som om inte deckare och feelgood skulle vara riktig litteratur? Som om det enda som duger att läsas är klassiker eller såkallade "seriösa" verk? 

Då får väl heller inte vanliga människor sjunga i amatörkör? Och det är endast elitidrottare som får löpa eller spela hockey? Fy för alla hemmakockar och amatörkluddare och bloggare och ni som syr era egna kläder utan att heta Chanel eller Prada. Ni får knappast kallas kockar eller konstnärer eller sömmerskor. 

Nej, ryter jag nu. All kreativ verksamhet är bra. Ingen behöver eller kan tycka att allt som skapas är bra, sevärt, njutbart eller fint. Men visst tusan är alla utgivna böcker litteratur. Också Kalle Anka är litteratur. En riktig klassiker faktiskt. Endel verk läses gärna av tusentals och miljontals läsare, andra duger bara i finsalongerna. Jag vet vad jag gillar bäst, och det vet du också. Alla får vi tycka vad vi vill. Det viktigaste är att vi läser. 

Kockar och ankor

Jag är uppvuxen med tidningar. Ja, det har funnits tidningar i tidningskorgen,  bredvid sängen, på toaletten och lite här och där längs hela livet faktiskt. I barndomshemmet läste vi Husis, Turun Sanomat och ÅU. Mamma fick hem sjukskötersketidningar, pappa företagartidningar. Hemmets Veckotidning kom alltid på torsdag, och Kalle Anka i början av veckan. Vi var nog en tidningskonsumerande familj utan like och prenumerationer var tillåtna, om än inte i oändliga mängder, så i alla fall till full belåtenhet. Eos, Starlet, Eva, Suosikki.... jag kan inte ens minnas allt som periodvis damp ner i postlådan. Det är nog därför jag har svårt med dom här digitala versionerna. Jag kan helt enkelt inget annat än att läsa på papper. 

Lycka var att få tag i tidningen först. En orörd tidning är snäppet bättre än en som redan har lästs. Det vet alla riktiga tidningsnördar. Prasslet, doften och glansen på de orörda sidorna är helt enkelt bara bättre. 

Tidningar är för det mesta engångsartiklar, men kan ibland ha ett andrahandsanvändningsområde som brastände, korsord eller för att täcka in golvet om du ska måla. Vissa tidningar sparas nogsamt för att läsas om och om eller gå vidare till en annan familj för läsning. Via oss passerar nu och då tidningskassar med Hemmets och Allers på väg till eller från mamma och svärmor. Så lämpligt för mig som hinner bläddra igenom dem och kanske bonga ett recept eller knycka ett korsord under tiden. 

Just nu är mitt liv ändå ganska tidningstomt. Ja, morgontidningen ger jag ju inte upp förstås. Någon enstaka seglings- och golftidning dyker upp i postlådan nu och då, men sedan några år har jag varit utan prenumeration på vare sig Koti & Keittiö, Femina, Allt om trädgård eller liknande. Istället brukar jag lyxa till veckoslutshandlandet med en glassig tidning ibland. Det funkar också bra. Igår köpte jag en, faktiskt. 

Vem kan motstå en KA serie med Tareq Taylor, förlåt, jag menar ju Tallriq Trailer?! Med recept och allt! 

Jag älskar hur den här tidningen hänger med i tiden. Eller hur den presenterar historia. Du missade väl inte serien om Cronstedt och Sveaborg i KA någon gång under 2014? Att läsa är mer än lärorikt. Det är en livsstil. 

Gammal är äldst

För det mesta känner jag mej väldigt ung, ibland till och med löjligt barnslig. Kroppen kanske inte riktigt håller med alla gånger, men man kan vara gammal i skinnet så länge man är ung till sinnet. Jag kan bli lite irriterad på unga människor, människor i min ålder alltså, som marrar om att de är så trötta och gamla och väntar på pensionen och man får lite intrycket av att de när som helst vill lägga sig ner och dö. Det är förstås okej att inte orka festa två kvällar i rad, att vilja hem till egen säng allra senast kring midnatt, och undvika högklackade skor för Skechers är så mycket skonsammare mot fötterna. Men man behöver ju inte prata om det hela tiden. Du är så gammal som du gör dig, kunde man gärna tänka lite oftare. Eller, det viktiga är inte hur gammal man är, utan hur man är gammal.

Fast. Ibland händer det att man ser sig omkring och märker att man är ganska mycket äldre än sin omgivning. Sådär som man kände sig i barndomen då man var ute och lekte 10 stickor på ett bräde med byns alla ungar och man var äldst i skocken och egentligen hellre skulle ha gått in och lyssnat på Ungdomens gåva i toner och bläddrat lite i Starlet. (Jag bodde som barn i en liten by på landet, och utbudet av kompisar i egen ålder var väldigt magert. Man fick hålla till godo med småsyskonen och Nina och Nicke och Matte i grannhusen. Eller sätta sig på cykeln och cykla iväg till grannbyn.) En vän, som fick barn lite senare i livet, berättade hur hon satt på ett föräldramöte och tittade på mamman i bänkraden framför, med leopardmönstrad stringtrosa som stack upp ur ett par jeans med låg midja, och med förskräckelse tänkte på sina egna hudfärgade Sloggi-trosor, tryggt nerstoppade i ett par medelålders byxor. 

Dom här situationerna går tack och lov snabbt över, men häromdagen pratade jag med några kolleger på jobbet om AI och allt vad det kommer att föra med sig, börjande från rekryteringsannonser till AI-producerade ansökningsbrev och CV där man inte kan bilda sig en uppfattning om människan bakom. Mödosamt uppbyggda excel-formler och blanketter kan jag tänka mig att överlämna till ChatGPT. Men ganska mycket av mitt jobb vill jag gärna knåpa ihop med min egen lilla hjärna och snabba fingrar på laptopen. I AI-världen känner jag mig gammal, och jag är illa rädd för att den situationen inte kommer att gå om i första taget. Man lär så länge man lever, säger man ju, så kanske slaget ännu inte är förlorat. Gammal är äldst, heter det som bekant. 

Också jag kan drabbas av trötthetsskov alltså. Men en cykeltur i solen och en kanelbulle dagen till ära piggar upp. I morgon är en ny dag!

 

Skelettet i garderoben eller kan vem som helst bli minister?

Wilhelm Junnila avgick och blev tidernas kortvarigaste minister. Byket tvättas fortfarande,  men drevet riktar också lystna blickar mot de andra nyblivna ministrarna, som har bråttom att läsa tidigare texter och tweets och censurerar för brinnkära livet. Vem har någon gång sagt eller skrivit nånting dumt, och hur dumt var det egentligen? 

I Danmark  lär ha införts någon form av koll på den som vill bli en del av det politiska etablissemanget (inte bekräftad uppgift). Det kunde ju ha varit en god idé för Petteri Orpo att ta efter. Skumma igenom potentiella ministerkandidaters bloggar och Facebookinlägg, kolla vänkretsen, ta en liten diskussion med typen innan hen svär ministereden. Så där för säkerhets skull. 

Å andra sidan (inte försvar av Junnila), hur gammalt skräp är det som gäller och hur allvarligt? Ska man som 45-åring stå till svars för ett lite olyckligt och klumpigt formulerat blogginlägg man gjorde som tjugo-åring? Ett par fortkörningsböter? (Skyldig!) Snatteri? Rattfylleri eller tafsande? Vem bestämmer vad som ska leda till saftiga rubriker, avskedande och räfst och rättarting? I tider av nyhetstorka räcker det kanske att köpa Toblerone på fel kreditkort, medan man kommer undan med större felsteg om de råkar avslöjas samtidigt som Ukraina-krisen eskalerar eller Turkiet drabbas av en stor jordbävning. Livet är inte alltid rättvist. 

Jag vill inte sätta Junnila, Mari Rantanen och Patrick Ragnäs på samma startstreck som Paavo Arhinmäki, biträdande borgmästare i Helsingfors. Men kanske lite. Varför kommer han undan med olovlig graffiti med bara en ursäkt? Är förstörelse av offentlig egendom ett lindrigare brott än att gå till frissan på arbetsgivarens bekostnad? Eller att förvara hemligstämplade dokument hemma? Kan det ha att göra med om du är man eller kvinna? Vilket parti du tillhör? 

Hur ska man hitta rätt i den här djungeln av anklagelser, ursäkter, beskyllningar och utpekanden? Kan vi bara godkänna politiker, beslutsfattare och tjänstemän med oklanderlig bakgrund och snövitt samvete? Och har de snövitt samvete på riktigt eller har de bara lyckats sopa igen spåren efter sig?

Jag hoppas och tror att våra SFP-politiker klarar alla utredningar. Kanske Sandra en gång skolkade i högstadiet, Henrik pallade äppel av grannen och Anders har åkt spåra utan biljett? Det kanske vi kan leva med?

Show eller Song?

Glad Annandag Eurovision! Årets snackis, show-landskampen mellan Finland och Sverige är (äntligen) över. Ibland kallas evenemanget Eurovision Song Contest, men i år har det varit en intern affär mellan världens lyckligaste folk och deras granne.  

Om vi struntar i omständigheterna och endast lyssnar till sången,  är slutresultatet rätt klart på Loreens sida. Suomipunk har aldrig hört till mina favoriter.  Euphoria i nytt arrangemang är helt ok. Men nytt och fräscht är det inte.  

Men nu är det ju faktiskt så att namnet till trots är detta en tävling för musikshow. Eurovision Show Contest helt enkelt. Och det är inte själva låten som är viktig, utan scenkarisman. Vad händer då? Jo, vi skickar en halvklädd man i pottfrisyr och något som ser ut som rester av Hulkens arbetskläder. Sverige återanvänder material och skickar en kvinna i trasig beige sparkdräkt och ohygieniskt långa naglar, instängd i nån slags press som hon jobbar på att ta sig ut från. Oavgjort.  

Hur gick det för Ukraina och Frankrike och alla babushjkor från Balkan då? Minns jag ens deras bidrag eller scenshower med kronor och flöjter och piedestaler och bilar? Knappast. Och jag kroknade dessutom efter 20 låtar, och gick och lade mig utan att veta hur det gick för Käärijä. (Fy skäms på mig.) 

Tack och lov är det 364 dagar till nästa gång.  🇫🇮🇸🇪

Tips för barnuppfostran

Händer det att du grimaserar? Är du samtidigt lite, lite rädd att vinden ska råka vända precis i samma sekund? För det vet vi ju, att om vinden vänder kan du bli ut att se på det där viset! Så sa mamma då vi som barn gjorde fula miner åt varandra, företrädesvis bakom den andras rygg. Mamma sa också att vi inte ska simma eller springa genast efter maten, för då tror maten att den har hamnat i hundmage. Varför det nu skulle vara så farligt, vet jag inte.

Mammor säger en massa saker. Och barnen tror blint. Då man senare förstår att man nödvändigtvis inte blir blind av att sitta nära teven, himlar man lite med ögonen och lovar sig själv att aldrig lura sina egna barn på det viset. Tills man får egna barn förstås och gladeligen börjar fara omkring med en massa osanningar. Som att det är förbjudet att ha lampan i bilens baksäte tänt då det är mörkt ute. Inte sjutton är det ju förbjudet, det är bara väldigt otrevligt för den som kör.

Det var förresten en hel del annat man skulle passa sig för som barn också. Man fick inte svälja tuggummi (tuggummi stannar i magen), läsa i mörkret (man kan bli blind) eller äta snö (man får mask i magen). Jag erkänner, mina barn har också instruerats på samma sätt. Dessutom har deras skärmtid begränsats, eftersom ögonen kan bli fyrkantiga av för mycket skärmtid. I krig och kärlek är allting tillåtet, sägs det, och det verkar gälla barnuppfostran också.