Årsbokslut på bokavdelningen

Det har varit ett magert år på litteraturfronten. Kan det kanske verka som, då jag tittar på årets lässtatistik. Endast 74 böcker, vilket är en nedgång på ungefär 15% från år 2022. Vad har hänt? Är det slut på bra läsning? Håller jag på att bli blind? Eller har jag tittat för mycket på TV? 

Nu ska vi inte vara oroliga. Orsakerna kan vara många. Kanske har jag läst några fler finska och engelska böcker? Jag läser nämligen långsammare på andra språk. Kanske har årets verk varit längre och mer svårlästa? De många och långa lässtunderna till sjöss byttes till många landsvägskilometer i husbil. På vägen hinner man inte läsa, utan vill se sig omkring och beundra vyerna. Det har inte varit så många arbetsresor i år. Flygtimmarna är utmärkta stunder för läsning och varje arbetsresa brukar resultera i 2-3 lättlästa pocket. 

Bland årets böcker finns ovanligt många finländska verk och riktigt bra sådana också: 

Nilla Kjellsdotter 👍

Max Seeck 👍

Matti Remes 👍 

Mikael Crawfords Lotto 👍👍

Men bland de inhemska läsupplevelserna hittar vi också bottennapp som 

Jenni Haukio 👎 

Christina Gustafsson och Simon Ventus samarbetsprojekt 👎

Som vanligt är det mest deckare och feelgood. Den bästa avkopplingen. Men ett tips ska jag ge er som gärna läser historisk fiktion och om länder långt borta från den egna verkligheten. Alka Joshi har skrivit en trilogi som utspelar sig i 1950-talets Indien. Jag läste med stor behållning de första delarna, Hennakonstnären och Den rosa stadens hemligheter, och ska ta itu med Parfymören i Paris bara jag får tag i den på biblioteket. 

Nu ska jag ta itu med julklappshögen. I högen ligger en del intressanta pärmar att bita i. Jag återkommer med mera information om ett par dar eller så.   

Allting är relativt. Eller är det?

Som barn tyckte vi att ett år var en oändligt lång tid. Tidsspannet mellan jularna, eller mellan två födelsedagar var omöjligt att greppa. Sommarlovet räckte en hel evighet och sportlovet en halv. Om man väntade på något stod tiden still. Och då man inte väntade på något speciellt befann man sig i stunden. Lekte. Läste. Retade småsystrar. Bakade med mommo. Spelade spel. Ritade. Eller gjorde så där lagom ingenting. 

Nu då man försöker stanna tiden och njuta i stunden rusar tiden fram. Från jul till påsk är det två blinkningar och sommarsemestern är en ynka blinkning lång. Vi väntar alltid på något. Och det kommer alltid väldigt snabbt på. Nästa semesterresa ska alltid vara inbokad. Kalendern full av evenemang. Är det vi som ger fart åt tiden? Eller går tiden fortare då man är äldre? Är det så att tiden inte går jämnt längs livet, utan en timme då du är barn motsvarar 10 minuter då du är vuxen? Och då du är gammal är en barntimme bara en minut lång? Är tiden relativ? Eller är det vår tidsuppfattning som är relativ? Utvecklas tiden liksom exponentiellt? 

Stora tankar snurrar nu under årets sista skälvande minuter. Eller är det timmar? Jag vågar inte fråga ett barn... Hur som helst blir det snart sommar. Fortare än kvickt. 

Gott nytt år 🥳

Hallå där ute i stugorna! År 2022 är redan i full gång och dagarna ljusnar minut för minut. 

Nyåret firades i goda vänners lag, men med hänsyn till de små omikronerna. Nyårsaftonens program bestod huvudsakligen av en förskräcklig massa ätande (och drickande). Vi arbetade oss igenom en alldeles superb niorätters middag och njöt av varenda tugga. Ja, inte så mycket av ostronet som inledde frossandet kanske. Men allt annat var utsökt tillagat, komponerat, upplagt och serverat. 

Förstår inte hur jag ska kunna nöja mig med vanliga trerätters middagar framöver. Har man en gång fått smak för det goda…

Hur långt är ett snöre eller hur man skriver recept

Jag fick en kokbok i julklapp. Ja, jag fick faktiskt två, men den ena, skriven av den unga rysk-svenska komikern  Keyyo Petrushina är mer en underhållande korsning mellan memoarer och recept. Den skulle passa utmärkt till en ung nybörjarkock, men gläder också en som svingat förskärare och visplar i flera decennier. 

Själv har jag faktiskt också gett ut en kokbok. En tunn liten bok med mammas specialiteter och lite bra tips om hur man bäst fuskar med vardagsmaten. Upplaga tre exemplar, en till varje son.
Under lockdown i våras plockade två av sönerna fram kokboken för att göra mammas mockarutor (ett mått på hur desperat man blir i isolering). Det visade sig att båda stötte på samma problem, jag har angett gräddningstiden fel i kokboken, och mockarutorna fick ätas med sked. Den felaktiga tiden har hängt med från ursprungsreceptet till min egen receptsamling till kokboken, och jag vet naturligtvis sen gammalt att 15 minuter inte alls räcker till utan rutorna kräver minst en halvtimme i ugnen. Men glömde att korrigera detta i boken. Jaja, små misslyckanden i köket härdar blivande bagare. Vi kan väl låtsas att det var planerat...

Det är ändå inte helt lätt att skriva ner ett recept från scratch. Maken suckar över nyårsmiddagens instruktioner där köttet ska stekas i ugn i 15-30 minuter. Ganska bred tidsangivelse måste medges. Och i receptet på tzatziki som jag sneglade på ingår 3/4 gurka. Jaha, hur långt är ett snöre, liksom. 

Men det gör ingenting. Det finns inget så roligt som att kocka och stöka i kök. Och gurklängden spelar ingen roll, jag blandar ändå tzatzikin på högt.  

 

En ny assistent

Hello darlings! Hoppas ni alla har haft en fin jul- och nyårshelg! Min jul? Tackar som frågar, firandet har varit minst sagt intensivt. Vi har ätit och druckit och spelat spel och umgåtts med familj och släkt och vänner och den gästande katten och så har vi ätit och druckit ännu lite mera. Precis som julen ska vara. Jultomten var generös som vanlig och jag ser fram emot bokhögen på sängbordet och en fotvård deluxe som jag ska spara till sommarfötterna. 

Det som jultomten inte hämtade, är en ny hushållsassistent. Så det gick jag ut och införskaffade själv idag. Bra kvinna reder sig själv, liksom. Den förra assistenten slet vi helt enkelt ut. I morgon ska jag pröva på en semledeg och Maken har lovat bjuda på pizza, så jag rapporterar mer då vi har sett underverket in action. 

Nu är jag redo för en kväll i glatt sällskap. Härligt med vänner som inbjuder till gästabud. 

Didi hittade en lämplig viloplats.
Här umgicks han och jag på morgnarna medan alla andra sov.
Jag i gungstolen och Didi gärna med tassarna i blomkrukorna.  

Julmat är gott de första dagarna...

På juldagen var vi 24 personer runt julgrytorna. Det blev trångt i skohyllan.

Gran eller fikus?

Gott nytt 2019 till er, kära läsare! Hoppas året har börjat i gynnsamma tecken och med god fart. Det är trettondag och dags att städa ut julen. Är osäker på om jag ska slänga fikusen och hålla kvar granen istället. Vad tycker du?

Gott nytt år!

Vad hände? Åt hon en raket och sprack? Tog tomten henne? Eller ligger hon fortfarande i paltkoma efter allt frossande under helgerna? 

Hah! Här är jag. Fortfarande medtagen av jul- och nyårsfirandet, med ruckad dygnsrytm och häften av julklappsböckerna fortfarande olästa. Men här. Är. Jag. 

Och tackar som frågar, min jul var mysig, nyåret spralligt och trettondagen intressant. Återkommer i något skede med bokrecensioner och recept, skarpa iakttagelser och tossiga tankar. Precis som vanligt. Till dess får ni nöja er med ett par julbilder, för nu ska jag knäppa på Arenan och kolla på andra avsnittet av Bron. Saga is back. 

Gott slut på det här året! 

När juldagsmorgon glimmar...

Traditionell juldagssysselsättning. Tvåan tog hem potten och fick äran att plocka undan spelet.

Livet som medelålders - del 22

Dagens seriestrip i Västis behöver knappast förtydligas. Men hur fasiken har de lyckats höra våra diskussioner och få reda på våra planer?

PS. Var inte oroliga. Vi har planer för nyårsafton. Än så länge är vi tydligen bara medelålders, inte medelålders plus. Men det är en tidsfråga....

Oxveckor

Nu är jul- och nyårsfirandet över för den här gången. Äntligen, kan man väl nästan säga. De senaste veckorna har vi levt i sus och dus med skumpa och fyrverkerier nästan varje dag. Känns det som. Stundvis i alla fall. 

Nån måtta på roligheterna ska det väl vara och denna vecka är den första femdagars arbetsveckan på länge. Vet inte hur det ska gå. Antagligen säckar jag ihop på onsdag eftermiddag och behöver upplivas med ett glas bubbel. Nu börjar också de omtalade oxveckorna. De tunga och tråkiga veckorna fram till påsk. Fast om vintervädret hålls såhär fint och kallt och snöigt så kommer oxveckorna inte att vara ett problem i år. 

(Bilden lånad)

Nyårslöften

Nyårslöften har jag i princip aldrig sysslat med. På nyårsaftonen överraskade ändå värdfolket med att be sina gäster knåpa ihop en nyårslöftestavla inför 2016. (Rolig idé, förresten, väldigt skoj med lite klippaochklistra-sysselsättning mellan middag och tolvslaget, tack för det M och C!). Eftersom jag känner mig själv, ville jag välja löften som har ens en liten möjlighet att kunna infrias. Satsar nu speciellt på "Drick champagne oftare" och "Plantera en ny kryddväxt i min trädgård". Eller varför inte "Köp mera skor!". Man  vet aldrig hur det blir med nyårslöften. 

Same procedure.....

Jaså. Året närmar sig sitt slut. Ett bra år, det här också. Spännande, innehållsrikt, glatt. Som vanligt firas årets slut med pompa och ståt, i sällskap av goda vänner och ett och annat glas med bubbel. Traditioner. Jag önskar er alla en riktigt trevlig nyårsafton och allt gott inför det nya året!

En annan tradition är att varje nyårsafton kolla på världens bästa kortfilm på TV. Hinner du inte se den idag går det bra på youtube också här.

Fjolårets blommor

Idag är det 17 januari och jag bestämmer mig för att slänga den här söta buketten som våra nyårsgäster hämtade med sig på nyårsaftonen. Precis! Buketten är alltså 17 dagar gammal och rätt så fräsch ännu. Då jag fick den var den ännu vackrare med inslag av mörkblå anemoner, som hängde med i ett par dagar. 

De här rosa näpna blommorna har prytt matsalsbordet ända sen i fjol alltså. 

Men nu är det dags att förpassa nyårsblommorna till de sällare jaktmarkerna och göra rum för en färggrann knippe tulpaner.

Visst är de fina!

Svartpeppar eller kryddpeppar?

Gården är upplyst med marschaller och lyktor då nyårsgästerna anländer. Grytorna puttrar i köket. Bordet står dukat och ljusen är tända. Sex timmar kvar av det gamla året.

Vi börjar med en Dry Martini och gästerna undrar om hela kvällen ska gå i Bond-tema. Det ska den inte och det gör faktiskt inte Draijan heller, för den är "stirred, not shaken". Men god.

Diskussionens vågor går redan höga, och vi pratar katter och hundar, väder och vind, nya jobb och kulturstipendier och uppdaterar oss om barn och gemensamma bekanta. 

Men nu hjälps det inte. Magarna kurrar och det är dags att bänka sig kring bordet. Glasen fylls av svalt vittvin eller skummande öl, välkyld snaps och förstås vatten. Förrätt i kväll är röra på kallrökt lax, rödlök, dill och crème fraiche tillsammans med toast.

Efter några glada snapsvisor bärs förrättstallrikarna ut i köket. Det röda vinet tas fram och huvudrätten bärs in. På menyn står köttrullader med bacon och pepparostfyllning, potatis, broccoli och morötter. Kocken gläds åt att maten har strykande åtgång.

Värdparet tittar nästan oroligt på klockan. Tiden går otroligt snabbt i glatt sällskap och timvisaren rusar fram. Samtalet böljar från ytterlighet till ytterlighet. Vi pratar långklänningar, 50-årskalas, fotboll, böcker, segling, filmer samt pålrötter och Carl von Linné. Allt med lika stor inlevelse och övertygelse.

Efterrätten är enkel men uppskattad. Ugnsäppel med vaniljglass passar bra i juletider och Moscatel-vinet som egenhändigt hämtats från Sétubal gifter sig utmärkt med de kanel- och sirapsdoftande äpplena.

Nu puttrar kaffekokaren i köket och vi avrundar med ett rykande hett, vaniljdoftande kaffe och några konfektbitar. Den som ännu orkar och förmår tar en tunn skiva brandy eller cognac till.

Inget tecken på avmattning kan skönjas och det är bra, för nu är det strax dags att klä sig varmt och gå ut på gården för att ta emot det nya året. Karlarna, både mindre och större, sätter igång fyrverkeriet som lyser upp den mörka decembernatten.

En flaska champagne korkas upp och glatt skålande vidtar. Telefonerna går heta då vi ringer och textar med nära och kära. Det är skönt att röra på sig och få lite frisk luft efter middagen.

Efteråt är det skönt att sjunka ner i soffan och märka hur tempot börjar sakta av. Vi kokar en kastrull med HK's knackkorv (poksahtava!) och kryddar med svartpepparkorn. Ska det vara kryddpeppar eller svartpeppar och ska man också ha i ett lagerblad? Spelar ingen roll, korven och den starka senapen smakar utmärkt i sällskap med en surskorpa och en skiva ost.

Kvällen rusar iväg, klockan är två och vi har redan levt år 2012 i ett par timmar. Förberedelser för avfärd vidtar. Endel hurtiga promenerar hem till sig och de andra är lyckliga för att ha fått tag i en taxi. Vi laddar in det sista i diskmaskinen och slänger den fläckiga linneduken i tvättkorgen. Nu känner man tröttheten sätta in. Det nya året har firats med pompa och ståt. Tack för att ni var med go'vänner!

Vart tog barnen vägen?

Nyårsafton ska firas med pompa och ståt. Det ska vara vacker dukning, champagne, fyrverkerier, läcker mat och tennstöpning. Och framför allt ska det vara goda vänner närvarande.

Barnen har alltid fått vara med, och under några års tid dominerades nyårsaftnarna av bebisar och små barn och det fanns alltid någon som var höggravid eller ammade sin nyfödda. De små knytena åt sina medhavda Pilttiburkar och somnade sedan snällt i sina resesängar eller i soffhörnen eller under soffbordet och missade både tolvslag och fyrverkerier.

Med åren blev barnen större och mera självgående. De större syskonen tog hand om de mindre, både vid matbordet och i lekarna. Om föräldrarna inte var påpassliga kunde man hitta barnaskaran i skräckblandad förtjusning framför en F-15 film, eller så plundrades godisskåpet på allt godis huset förmådde bjuda på.

Jag minns ännu millennieskiftet. Då firade vi extra stort. Sexton vuxna satt i långbord i matsalen och avnjöt en trerättersmiddag med kaffe och kaka efteråt och ett tiotal barn i ålder 0-15 år trängdes i köket. Alla var uppklädda till tänderna - också barnen kom i slips och lackskor och det ryktades att någon till och med hade köpt sig en ny kostym kvällen till ära. Vi drack riktig champagne och brände av fyrverkerier som nästan kunde mäta sig med Pojo FBK's nyårsjippo.

 

Men nu är barnen nästan spårlöst försvunna. De är stora och firar sina nyår på annat håll. I år bänkar sig åtta vuxna i vår matsal och två ensamma tonåringar har beställt texmex-mat i köket. Man kommer nog inte att se röken av dem efter maten. Om ett par år är det bara vi vuxna kvar. Det är nästan lite lessamt...