Äntligen - eller ingen kommer undan

Jaha, coronan hann i kapp oss sent omsider. Tre år efter start, efter munskydd och handtvätt och distansering och vaccinationer. Lagom till påsk kroknade först Maken och ett par dagar därefter jag själv, i något som kanske bäst kan beskrivas som en riktigt rejäl förkylning med feber och värk. Smak- och luktsinne är intakt, trots att aptiten inte var den bästa. Inte ens memman smakade. Hjärtklappning och skrämmande hög puls hade vi båda och en öronbedövande trötthet som håller i sig länge efteråt.

Påsken kom och gick i strålande väder. Alla andra städade i trädgårdarna, rullade ut grillarna, umgicks av hjärtans lust och njöt av vårsolen medan vi kurade i varsitt soffhörn, insvepta i plädar, med persiennerna stängda. Netflix frågade i ett skede om vi faktiskt fortfarande tittar. TV-tittande var nämligen den mest ansträngande aktiviteten vi mäktade med. Möjligen hade vi båda slumrat till i något skede. 

Till alla er som fortfarande tror att ni är immuna mot covid - det tror jag knappast. Det blir nog din tur snart också, så se till att ha ett par hemtest i lådan. Rejält med värktabletter och näsdukar behövs också. Väl bekomme. 

Mötesmaraton

Ibland har man arbetsdagar som till större delen går av stapeln framför datorn. I Teams-möten, med lurar på öronen. Inget konstigt med det. Normalt medger tidtabellen både omväxling och pauser, men ibland sitter man där utan möjlighet till andhämtning medan mötena avlöser varandra. Sånt händer.

Jag funderar lite på hur det skulle vara att jobba en sådan dag på hemmakontoret. Vilket kanske skulle falla sig naturligt med tanke på att man tillbringar dagen instängd på sitt eget rum utan att desto mer interagera med kollegor. Men visst är det betydligt mer praktiskt och bekvämt att ha mötesmaraton på jobbet! På jobbet hinner man ändå springa iväg till kaffeautomaten för att hämta en kaffe. Hemma skulle jag inte hinna koka kaffe i mikropauserna. På jobbet hinner jag gå till matsalen och sleva i mig en snabblunch OCH samtidigt få lite välbehövligt utbyte med kollegor. Ja, jag klarar av både mat och småprat på 10 minuter. Men det är inte att rekommendera. 

Hemmakontoret är visserligen fridfullt och lugnt, och ligger bekvämt nära. Men servicen där hemma är under all kritik. Allt ska man göra själv. Handla maten, tillaga den och om man hinner också äta den. Kanske uppvärmd i mikron. 

Jag är väldigt glad att vi under pandemin haft möjlighet att vistas på jobbet största delen av tiden. Visst stannar vi som har möjlighet hemma om det behövs. Men om jag får välja blir det kontoret alla gånger. 

Resfeber

Det är ungefär ett och ett halvt år sedan 13 februari 2020. Då kom jag hem från en arbetsresa i Tyskland. Några resor var redan inbokade i kalendern, till  Danmark, Österrike, Schweiz. Och en semesterresa i Schweiz och Liechtenstein. En spännande vår i sikte. 

Och vi vet ju hur det gick. Världen stängdes. Och vi hölls hemma. De få resorna har varit hemesterresor på axeln Helsingfors-Tavastehus-Eckerö. Inte illa det heller. Men ett visst sug efter stimmet på en flygplats, storstadstrafik, ljudet av främmande språk och utländska dofter har kunnat skönjas under Coronatiden. 

Och häromdagen var det äntligen dags att åka ut i stora världen igen! Utrustad med vaccinationsintyg och ansiktsmasker och lite resfeber åkte jag till dejlige København för ett par dagars utbildning. Lycka! 

Världen är öppen igen! I’m on my way! Schweiz om ett par veckor. Och sedan verkligen dags för semester. 

Måndagskvällens Master Chef

Att gå ut och äta nu i restriktionstider är inte riktigt som förr. Tidspressen är stor och man är inte van vid de tighta tidtabellerna. Jag var ute med ett litet sällskap häromkvällen och åt i kapp med klockan. 

Vi har bokat bord 18.30 och sitter givetvis inte på plats med menyerna framför näsan förrän möjligtvis 18.35 eller strax därefter. Förväntningarna är höga och diskussionens vågor livliga och vi inser naturligtvis att mat inte kan väljas och beställas utan någon form av dryck i glaset. Drycker hämtas och vi försöker koncentrera oss på att välja mat. Vad tänker du äta? Vad är taimen på svenska? Tror du sniglarna är bra? Beställer vi efterrätten nu samtidigt? Väljer du lammet, kanske jag borde ändra mig? Visst går det bra att dricka rödvin till fisk!

18.57 har alla beställt sina rätter och den lätt stressade servitören upplyser oss om att vi har 3 minuter på oss att beställa drycker för resten av kvällen. Panik uppstår och en flaska rött och en flaska vitt beställs in, lite på måfå. Förrätten bärs in och en kort stund av lugn lägger sig. 
- Hinner vi dricka upp vinet innan restaurangen stänger? (Inga problem)
- Får man ta vinet med sig ut på terrassen eller till lobbyn? (Inte i flaska, men nog i glas)
- Beställde vi tillräckligt med vin? (Nja, tveksamt, men vi överlevde) 

Förrättstallrikarna skrapas rena och svischas iväg av personalen som arbetar mot klockan. Vi undrar om köket hinner med, men vips serveras redan varmrätten. Vi försöker komma ihåg att njuta av maten som är smaklig och god, allt medan det pratas i mun på bordsgrannen och viftas med bestick. Restaurangen börjar tömmas på folk och varmrättstallrikarna dukas ut. Paret i bordet bredvid blir upplysta om att de måste lämna om femton minuter, för vår del funderar vi om de som har beställt efterrätt ska hinna få den innan stängningsdags. 

Efterrätten serveras. Han som beställde vaniljglass med jordgubbssås fick tjinuskisås istället. Det hinns inte med ett byte, tjinuskin får duga. De som beställde en tallrik med lokala ostar får tugga i sig ostarna utan att få en presentation av vad som serveras. De viktiga ritualerna kring ostsmakande uteblir helt då de slevar in bitar av vad som ser ut som Gouda, Camembert, Emmental och Gruyere som om det är fråga om ostknäcke till mellanmål. Möjligtvis ingår också någon god marmelad på tallriken, men ingen hinner riktigt märka det. Det är lite Master Chef stämning över sällskapet då vi hjälpsamt räknar ner de sista sekunderna för sällskapets långsammaste. 3 - 2 - 1 och släpp allt vad ni har i händerna och ta ett steg bakåt! 

Vi delar kristligt på de sista dropparna ur vinflaskorna så att alla har något i glaset. 20.05 puffas vi vänligt men bestämt ledsagas vi som sista gäster ut genom dörren av den svettiga servitören. En middag som ska upplevas som ett trevlighetsmaraton blev istället ett hundrameterslopp i magsår. Nästa gång kunde det löna sig att boka tid redan klockan 18. Eller tidigare. 

10 poäng och papukaijamärke

10 poäng och papukaijamärke till Raseborgs stad för föredömligt skött massvaccinering. Nu vaccineras redan åldersgrupper fram till 1971 och jag tror vi ligger före många andra kommuner. I Ekenäs sker vaccineringen i bollhallen, föredömligt skyltad, med tillräcklig bemanning och med välfungerande flow. Allt går lugnt och stillsamt till och i hallen ljuder avslappnande musik medan man väntar på sin tur och efter uträttat ärende väntar lydigt i 15 minuter innan man lämnar platsen.

 

För den som är utrustad med ett rejält mått fantasi och är bekant med The Handmaid's Tale, Orwells 1984 eller andra dystra framtidsskildringar, är det kanske inte så konstigt att konspirationsteorier kan födas och Antiwaxxare få konstiga idéer i ett sådant här sammanhang. Där satt vi alla lydigt och väntade i tystnad på att få vårt stick i armen. Vem vet vad som fanns i lösningen som den vänliga sjukvårdaren sprutade i mig. Lydnadsvätska? Sanningsserum? Foglighetsmedicin? Jag skulle inte ha blivit överraskad om den lugnande musiken skulle ha avbrutits av suggestiva meddelanden av Vår Store Ledare…

 

Nu ska jag gå och vårda min vänstra biceps, som ömmar oroväckande. Vill man ha vaccin, får man lida pin.

Vart är världen på väg?

Tänk om någon i juletider 2019 skulle ha påstått att under 2021 kommer vi att ha FAVORITMUNSKYDD!?! En helt absurd tanke. Då. Idag däremot är vi så vana att använda munskydd att vi redan vet vilka munskydd vi helst undviker och vilka som är våra favoriter. 

Jag använder gärna munskydd av tyg. Jag är fortfarande förbluffad över hur fort världen glömde bort miljön till förmån för Corona, hur vi nu uppmuntras använda slitochsläng-munskydd och byta dem minst en gång i halvtimmen. Utan en tanke på hur jordklotet snart kommer att se ut under drivor av använda munskydd. Plastsugrören och -påsarna i oceanerna är småpotatis jämfört med engångsmunskydden!

Redan för ett knappt år sedan insåg vi det oundvikliga och skaffade ett antal munskydd i tyg från en god vän med flinka fingrar. Också våra arbetsplatser var på alerten och delade ut tygmunskydd i olika färger och former. Framför allt reklammakarna såg en guldgruva gömma sig bland munskydden och i vår munskyddslåda återfinns ett antal munskydd med olika slags varumärken diskret tryckta i mungipan eller klatschigt mitt på munnen. 

Munskyddets material och form är avgörande för bekvämligheten. Du kan ha nästan vad för slags slarva framför munnen i 5-10 minuter utan problem, men om du ska använda ditt skydd en längre tid och prata mycket bakom det, är det skönt med ett lagom tunt skydd i ett lätt material, gärna i lager på lager. Jag gillar bäst de formsydda munskydden, inte de rektangulära, men då är det viktigt att de har rätt storlek för mitt ansikte. (Vi har alla sett stora karlar med jätteskägg och små miniatyrmunskydd som knappt räcker från nästippen till underläppen, eller små späda flickor med enorma munskydd som de nästan snavar i medan de går.)

Det ska ändå erkännas att mitt favoritmunskydd faktiskt är av engångsmodell och kommer från Filterpak i Hangö. Det är ett rektangulärt, oansenligt, vitt munskydd som ser lite ut som filtret i dammsugaren. Endel påstår att det luddar, men jag tycker det är lätt att andas igenom, det är inte för varmt och det blir inte fuktigt genast. Men engångsmunskydd använder jag alltså bara om inget annat står till buds.   

Och vem kunde ana att jag våren 2021 skulle ägna ett helt blogginlägg åt att beskriva olika munskydd, att vi skulle ha en "munskyddslåda" eller att båda bilarna är utrustade med "nödmunskydd" i handskfacket ifall man glömt att ta med sig tygskydd? Världen upphör aldrig att förvåna. 

Flås i vardagsrummet

Hoppas ni alla mår bra där ute i vaccinationsköerna! Vintern håller på att släppa sitt grepp och takdroppet ackompanjerar småfåglarnas vårserenad. Regn i kombination med nattliga minusgrader skapar ovanligt lömska dödsfällor längs trottoarer och parkeringsplatser. Nu om nånsin behövs halkskydd och tålamod. Personer som fortfarande lider av sviterna av benbrott har extra svårt att hitta lämpliga motionsformer. Promenader går mest ut på att trippa försiktigt. Att cykla är otänkbart. Simhallen är stängd. 

Enter Teams-workout! Raseborgs stads idrotts- och hälsomotion drar livejumppa flera gånger i veckan. Det är bara att slå på datorn och koppla upp sig. Och flåsa på hemma i vardagsrummet. Tack för den fina servicen!

Katastrof på katastrof eller borde vi snåla på solen?

Hej govänner.

Idag firar vi Edvard Perssons och Al Capones födelsedagar! Ute är det ljuvligt vinterväder. Aningen kallt, kanske, men fint. 

Men det är svårt att glädjas helhjärtat åt födelsedagar och skidföre i dessa eländiga tider. Det är nämligen så att min favoritdisktrasa Chifonet™ inte längre tillverkas och säljs. Först ni-vet-vad-pandemi, sedan disktrase-katastrof. Ett sånt elände!
Ni som använder Wettex™-trasor eller - ännu värre - engångsputsdukar för att hålla diskbänken ren, kan inte förstå vilken förlust vi råkat ut för. Testar nu håglöst motsvarande dukar, men finner bara bleka kopior. Det blir att lämna diskbänken otorkad framöver, tänker jag. 

Solen värmer redan och det bildas istappar från takrännorna. Det BLIR vår i år också. Nu är jag lite orolig ändå, för min teori är att året har ett visst antal soltimmar, och jag hoppas verkligen att alla inte slösas bort nu. Så att det räcker till lite sol i sommar också. Borde man börja ransonera? 

Söndagshälsningar,
Kverulanten

Jag gillar mina öron

Jaja, visst går det sååå bra att träffas och mötas digitalt. Vi har ju tvingats lära oss och har ju blivit vana. Kameran är på, man kommer ihåg att slå på mikrofonen, man lyckas för det mesta dela rätt dokument (och inte hela inboxen eller andra konfidentiella uppgifter). 

Men jag har ett par frågor:

• Kan hörlurarna växa fast i öronen i en takt på 5-6 teams-möten om dagen?
• Kan öronen deformeras av att ständigt klämmas åt av lurar?
• Kan man få nedsatt hörsel av högljudda kollegor?

Hälsningar från signaturen ”hjärtligt trött på digimöten”

Påverkar Coronapandemin vårt trafikbeteende?

Trafiken i våra kvarter har ökat, om inte dramatiskt mycket så i alla fall oroväckande mycket. Och trafikbeteendet är under all kritik. Det struntas i trafikregler. Gränsen mellan gator och privata gårdar suddas ut. Och reflexanvändningen, speciellt i dessa mörka tider, är nästan obefintlig.

Själv kom jag häromkvällen cyklande i allsköns ro på vår gata. Välförsedd med framlykta, röd baklykta och reflexväst. Då jag skulle göra en vänstersväng till en tvärgata uppstod en farlig situation då två rådjur kom i snabb trav från höger och en hare kom skuttande från vänster. Utan belysning och reflexer, mitt på gatan, och möjligen över hastighetsbegränsningen också. Väjningsreglerna respekterades inte av mina medtrafikanter och jag fick nästan tvärbromsa för att undvika en farlig situation. Sedan vände båda ekipagen tvärt i motsatt riktning in på ett litet grönområde.  

Vi gör väl som med allt annat, skyller på Coronan.

November - rapport från årets mest onödiga månad

Mörkt dygnet runt - snart är det tackochlov dags för julbelysningen. 

Storm ute - jag har gjort en kvällspromenad och kollat det höga vattenståndet. 

Vardagsrummet nyrenoverat - Byggare Bob har slagit till igen och slutresultatet är mycket snyggt. 

En hjort i frysen - väntar nu på saftiga stekar och goda grytor.

Julstädningen inledd - häromdagen dammsög jag ett trettioårigt lager damm bort från proppskåpet. (Hej min moster!)

Har tråkigt - just nu inser jag hur mycket jag längtar till det "gamla normala" med umgänge, intryck och inspiration från världen utanför hemmet, jobbet och Ekenäs. Det är inte okej att de sociala höjdpunkterna i det "nya normala" är IKEA-besök och Halvans tolvårskalas (inget illa om kalaset, det var mycket trevligt!). Frågan är om vi orkar en månad till tills vintersolståndet och julen? Orkar vi bära mask ännu hela våren? Orkar vi hållas hemma i soffhörnet? Och vart åker vi på resa då världen öppnar sig igen? Kulturweekend i London? Island hopping i Grekland? Körsbärsblommorna i Japan? Roadtrip på Balkan? Vem är med? 

Gipsdag 35 eller humblebragging i Husis

Bengt har gjort ett inlägg i ett gammaldags socialt medium, Husis insändarspalt. Där ondgör sig Bengt (helt rätt) över att sociala medier idag är fyllda av rosenröda och idylliska semesterbilder på solnedgångar och välkammade barn. Jaja, vi vet det. En del människor har ett obetvingligt behov av att visa upp en polerad utsida, på gränsen till pinsamhet. Så vi har lärt oss att skrolla förbi det och inte bry oss.
Fast inte Bengt tydligen. För nu går han i fällan och berättar beskrivande om hur jobbig semester han har haft, med taksopning och terrassmålning och blod, svett och tårar. Han lägger minsann inte ut bilder på blommor och nyrökt fisk. Sådetså. Nej, istället humblebraggar Bengt och gör därmed det värsta skrytinlägget av alla på sociala medier! Han skryter om hur duktig han har varit och tycker synd om sig själv.
Voj Bengt, nu gick det lite på tok med din statusuppdatering i insändarspalten.

Vi har införskaffat ansiktsmasker. Så att vi är redo när (observera när, inte om) det blir tvunget att bära ansiktsmask här i Ekenäs. Kan förmedla kontaktuppgifter till en utmärkt leverantör som syr masker snabbare än du hinner säga "du-vet-vad".
Jag har provat en mask i ungefär 15 sekunder. Och upptäckte genast ett litet (stort) problem. Imma! Vid varje utandning slår det imma på glasögonen! Det här kommer att bli intressant, vill jag påstå. 

Ett annat, kanske lite mindre problem ser ni på bilden. 
Syns mitt stora leende bakom masken? Nej, jag ser småarg ut. 

I övrigt lever vi gipsdag 35. Gipset är kvar. Och jag tänker snart övergå till att räkna dagar istället för veckor tills nästa kontrollbesök. 

Man tager vad man haver eller det går lika bra med selleri

Dagen har som omväxling firats på hemmakontoret. Det är inte mitt favoritställe, men eftersom ni-vet-vad grasserar för fulla muggar, rekommenderas det att man i mån av möjlighet jobbar på distans. Så, i mån av möjlighet har jag under de gångna veckorna valt att hållas till på jobbet, men för att undvika trängsel kring kopieringsapparater och kaffebord har jag (med långa tänder) gått med på att sitta hemma vid skrivbordet en eller två dagar i veckan. 

Lunchen är det tråkigaste med hemmakontoret. Den ska gå snabbt att tillreda, snabbt att äta och snabbt att diska undan. Idag intogs den ensam, ity Maken har returnerat sig till skolan i väntan på eleverna. Som den samvetsgranna husmoder jag är, stod Rester på menyn idag. Och sannerligen blev det en särdeles märklig blandning bestående av rester från söndagslunchen och lite gammal skåpmat. Eller serverar ni ofta grynkorv med bästföredatum för två veckor sedan med pariserpotatis, ättiksgurka och grillad sparris inlindad i parmaskinka?

Men vet ni vad. Det var ju riktigt gott ändå. Inte så kompatibelt kanske, men gott. 

Efter fullgjord arbetsdag är det dags att ta en sväng i butiken tror jag. Annars blir det ingen lunch i morgon över huvudtaget. 

Man tager vad man haver

Nu har vi en också. En nalle i fönstret. Ja, jag föll för grupptrycket och vårt hus deltar nu i Nallevandringen, alltså i uppropet att placera ut en nalle i ett fönster mot gatan för att glädja förbipasserande barn i dessa dystra ni-vet-vad-tider. Ute på mina promenader i grannskapet upptäckte jag nämligen att det är inte bara barn som blir glada av att se nallar i alla färger och former och ibland hela björnfamiljer trängas i fönster. Också vuxna spanar faktiskt gärna in mjukisutbudet. 

Så det var bara att ta skeden i vacker hand och gräva i pojkarnas minneslådor i förhoppning att hitta någon slags mjukt och djuraktigt som kunde platsa. Det mesta är bortstädat i de senaste flyttarna men jag hittade en pikuliten kanin som nu hänger i vårt vardagsrumsfönster och ser ut som om den hängt sig. 

   

Så välkommen att ha vägarna förbi. Gå ganska nära, för kaninen är verkligen liten. Och tyck lite synd om den där den hänger. 

Kriminell sysselsättning

Hej på er lördagslivsnjutare! Hoppas ni alla mår bra i dessa ni-vet-vad-tider. Jag tänkte komma med några sysselsättningstips för alla som sitter isolerade och har vansinnigt långtråkigt. 

1. Skriv! 

Endel verkar ha ork och inspiration att blogga mer än vanligt. Andra satsar på tidningsinsändare. Spalterna svämmar över av insändare som givetvis handlar till stor del om viruskrisen men också om sjukhusstängningar, svenska språkets ställning och annat ständigt närvarande. Läs, skaka på huvudet, skratta och förundras.

2. Ät! 

Vi uppmanas som aldrig förr att stöda våra lokala restauranger och handla lokalt. Vi kommer att komma ut ur vår isolering feta och panka. Men restaurangerna kommer att överleva! 

3. Titta på TV! 

Jaja. Folk instagrammar om hur de går på skogsvandring, pysslar med barnen, spelar spel och bakar surdegsbröd. Kan ni inte bara erkänna att ni ändå mest tittar på TV? Under de senaste veckorna har vi avverkat Wisting och Tunn is och  i går började vi på säsong 2 av Karppi. Nordisk krim står högt i kurs nu. Och Trädgårdstider. 

De här första veckorna av lockdown har varit minst sagt stressiga på mitt jobb. Det enda jag orkar på kvällarna är att ligga i soffan. I förra lördags tvättade vi husets femtielva fönster. Det är också ett bra tips förresten.

Anspråkslösa önskningar går inte i uppfyllelse

Undantagstillståndet fortsätter och ni-vet-vad grasserar vidare med oförminskad styrka. För att pigga upp den grå vardagen har jag sett fram emot veckans sociala höjdpunkt, dvs blodgivningen i kväll. Men inte ens den lilla glädjen blir mej förunnad då jag kollar Blodtjänsts sidor och konstaterar att min blodgrupp är fylld.

Trumpet klär jag mig varmt och går ut på en promenad istället. Ensam och övergiven. Snyft.

Bibliotekarie för en dag

I dessa ni-vet-vad-tider svämmar medierna över av tips och råd hur man ska klara av dessa fruktansvärda karantänliknande förhållandena. Du ska organisera din bokhylla enligt färg, städa din kryddhylla, spela spel, läsa böcker, sträcktitta Netflix-serier, promenera, plantera om krukväxterna, lösa korsord, sortera dina foton, handla åt grannarna, klappa i händerna på din balkong vissa tider på dygnet, baka och laga mat av allt det du hamstrade hem under undantagstillståndets första dagar, meditera, ringa mor- och farföräldrar och nån annan åldring med av bara farten, lägga pussel, yoga, lära dig spanska och skriva en symfoni. Jag blir riktigt matt av alla aktiviteter och undrar hur i friden nån ska orka och hinna med allt det här?

Nej, måtta med allt, tänker jag här från soffhörnet. Nu tar vi det lugnt. Men sedan hörde min kollega av sig och bad om hjälp att hitta läsbart till sin mamma som läser böcker i takt av en tegelsten om dagen. Bibliotekarie är ett av mina favorityrken och jag älskde att känna mig nyttig i virustider då jag plockade ihop en hel kasse böcker som jag hoppas ska intressera hennes mamma. Delhis vackraste händer, Michelle Obama och Själarnas ö. Syndafloden av Marianne Fredriksson och en Mazzarella-självbiografi. Det kan ju inte gå fel, eller hur?!  

Covid 19 hemma eller på kontoret

Kanske vi kan skratta lite mer. Åt ni-vet-vad. Åt tokroliga webmöten med tysta mikrofoner och märkliga bakgrundsljud. Åt byxlöst distansarbete. Åt skavsår i örat av alltför många telefonsamtal och alltför få face-to-face möten.

Än så länge jobbar jag på kontoret. Vi har lyxen att ha stora rum och rymliga utrymmen. Vi som är på plats hoar till varandra och hoppar nästan till då vi stöter på varandra i korridoren. Vi tvättar och spritar våra händer. Och vi har webmöten med kollegorna som jobbar hemma. Ibland ses en familjemedlem skymta i rutan. Vi kollar in tapeter och gardiner och rokokomöblemang i bakgrunden. Och har trevliga kaffestunder tillsammans. På webben.

Första veckan i undantagstillstånd avklarad. Det går nog bra det här.

Ett gott skratt förlänger livet

Eftersom jag inte är i riskgruppen med någon bakomliggande sjukdom, kan jag unna mig att stundvis tycka att Corona-läget pendlar mellan hysteriskt och fascinerande. Tänk att få uppleva undantagstillstånd i Finland! Men hjälp så vissa går till överdrift.
Jag älskar också att sociala medier översvämmas av vitser och memes om Corona. Galghumorn blomstrar som aldrig förr och hjälper oss då vi lider av brist på vessapapper och dör av långtråkighet. Så länge vi orkar skratta kommer vi att klara oss bra.

-Förr i världen försökte man dölja sina fisar med att hosta. Nuförtiden försöker man dölja sin hosta med att fisa. 

-The Germans are panic buying sausages and cheese. It's the Wurst Käse scenario. 

Ett gott skratt förlänger livet. I morgon kanske vi fokuserar på skämt om distansarbete. Alla sätt är bra utom de dåliga. 

Hamstring

Hej alla virusvänner! Nu går det inte längre att sticka huvudet i sanden och låtsas som om inget speciellt pågår. Nej, nu är det undantagstillstånd och krisläge och inget är sig likt. Alla påverkas vi på sätt eller annat och vi kan inget annat än gilla läget.

Vad har du hamstrat hem då, undrar jag? Toalettpapper? Handdesinfektion? Ärtsoppskonserver? Eller är det du som har tömt butikshyllorna på jäst? 

Och vad har jag hamstrat, undrar du? Tja. Maken har sett till att vår vinkällare är välfylld och själv störtade jag iväg till biblioteket idag så fort jag hörde att biblioteken stängs. Det gäller att prioritera rätt. 

Några veckors undantagstillstånd ska vi väl klara?