Nu har vi en också. En nalle i fönstret. Ja, jag föll för grupptrycket och vårt hus deltar nu i Nallevandringen, alltså i uppropet att placera ut en nalle i ett fönster mot gatan för att glädja förbipasserande barn i dessa dystra ni-vet-vad-tider. Ute på mina promenader i grannskapet upptäckte jag nämligen att det är inte bara barn som blir glada av att se nallar i alla färger och former och ibland hela björnfamiljer trängas i fönster. Också vuxna spanar faktiskt gärna in mjukisutbudet.
Så det var bara att ta skeden i vacker hand och gräva i pojkarnas minneslådor i förhoppning att hitta någon slags mjukt och djuraktigt som kunde platsa. Det mesta är bortstädat i de senaste flyttarna men jag hittade en pikuliten kanin som nu hänger i vårt vardagsrumsfönster och ser ut som om den hängt sig.
Så välkommen att ha vägarna förbi. Gå ganska nära, för kaninen är verkligen liten. Och tyck lite synd om den där den hänger.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar