Årsbokslut från boklådan

Den vid det här laget världsberömda*) boklådan på Skeppsholmsvägen har gjort ett litet bokslut efter ett lyckat år med ständigt ökande omsättning. 

Urklipp ur tidningen Västra Nyland 1.8.2025

Jag gör ett gott försök att hålla koll på inkommande och utgående böcker. Det funkade bra de första åren, omsättningen var stor men överkomlig. Men år 2025 har slagit alla rekord, och jag har inte längre kunnat föra bok över omsättningen. Flera hundra böcker (ja, verkligen! kring 400!) har kommit in och lika många hundra har fått nya ägare. Många böcker har gjort en sväng ut i stora världen och återkommit, endel 3-4 gånger till och med. Boklådan funkar alltså både som bokhandel och bibliotek. Andra böcker har stått på hyllan och samlat damm och inte lyckats locka besökarna. Mitt hjärta brister nästan för dem, men under höstens storstädning var jag tvungen att plocka en kasse full av långliggare och föra till Emmaus. Hoppas de hittar sin nya ägare där istället. 

Boklådan är mestadels välfylld, ibland såpass att böckerna inte riktigt får rum på två hyllor. Den finska delen har vuxit mycket i år, medan barnböcker och engelska böcker fortfarande kan räknas på ena handens fingrar. Vad är det för böcker som har vägarna förbi, undrar du kanske. Allt mellan himmel och jord, faktiskt. Deckare och feelgoodromaner, naturligtvis. Nobelpristagare och Harlekinromaner sida vid sida. Självbiografier och politiska analyser. Fantasy. Mark Levengood, Päivi Lipponen, Liza Marklund, Enid Blyton, Kjell Westö, John le Carré, Barack Obama och Jojo Moyes i en salig blandning. En bok om krukväxter, en kokbok, till och med en bilatlas från förra millenniet hittade ett nytt hem. 

Fortsätt att titta in. Ta en bok - det är gratis! Eller hämta en bok - en du verkligen inte gillar och vill bli av med, eller en som du älskar men vill dela med dej av till andra. Att läsa är en mänsklig rättighet. 

*) världsberömd bland tidningen Västra nylands läsare 

Följ oss på Instagram. 

Mera böcker till folket

Hej govänner! Inspirationen tryter trots att sommaren är här och det grönskar för fullt där ute. Eller kanske just därför? Jag brukar ibland slänga in lite boktips då det har varit klent med bloggandet, och tänker att nu är det definitivt dags. Vårens läsesaldo ligger på 34 böcker, varav största delen har varit gamla (och nya) goda deckare varvat med lite feelgood. Dessa behöver inte omnämnas speciellt, istället ska jag plocka fram några udda fåglar ur den jämntjocka underhållningsläsningen.

Susan Abulhawa, Morgon i Jenin

Abulhawa är en palestinsk-amerikansk författare som skriver hjärtskärande om palestinska livsöden.

Renée Rosen, Sommaren på Park Avenue

Ruth Kvarnström-Jones, De fenomenala fruntimren på Grand Hotel

Två romaner som baserar sig på verkliga personer, båda pionjärer och banbrytare på sin tid: Helen Gurley-Brown, chefredaktör på Cosmopolitan på 1960-talet och Wilhelmina Skogh, entreprenör i hotellbranschen i början av 1900-talet. Underhållande berättelser med historiskt perspektiv .

Richard Morais, En fransk curry

En färgstark och matglad indisk familj möter Michelinköket i Frankrike. Såg ni filmen med Helen Mirren?

Karin Collins, Där jag har min hjärtans kär

Den avslutande delen i trilogin om Hangö under krigsåren. Slutet gott, allting gott? Nej, tyvärr. Men hem till Hangö fick de komma i alla fall. 

Jag avslutar som vanligt med att puffa finlandssvensk litteratur. Vi har goda deckarförfattare!

Eva Frantz, Ungen min får du aldrig

- fjärde boken om Anna Glad  

Tomas Järvinen, Lit de parade

- kusliga mord i Borgå  

Nilla Kjellsdotter, Tills natten är slut

- kusliga mord i Österbotten

Året i böcker - 2024

Året som gick har varit ett bra bokår. Min favoritapp MyLibrary berättar att jag har läst 97 böcker under året, och det tycker jag kan räknas som ett bra saldo. Det har förstås handlat mycket om deckare, men också mysig feelgood för att variera mot tyngre romaner. Under 2024 råkade jag ramla över speciellt många romaner som handlar om andra världskriget och nazisternas skräckvälde i bland annat Polen, Spanien, Italien och Norge. Det är ofta ganska laddade och tunga och ögonöppnande berättelser som slutar både bra och dåligt. 

Generöst ger jag dej nu några tips, i helt random ordning och av mycket varierande slag. Varsågod!

Hildúr (Satu Rämö) och Hulda (Ragnar Jónasson) är två nya och läsvärda bekantskaper. Båda är poliser på Island, ön som alltid fascinerar. Det påstås att Hulda redan har blivit TV-serie?

Katarina Widholm har skrivit en lättläst (alltså inte lättläst för folk med lässvårigheter, utan flytande text som är lätt ta till sig snabbt) serie om den unga svenska kvinnan Betty strax innan andra världskriget. Kanske inte den mest högklassiga berättelsen, men mycket lärorikt om hur det svenska samhället fungerade för nästan hundra år sedan. 

Som kommentar på del 3 har jag dock antecknat: Trevlig läsning, men börjar bli lite tjatigt... I år ska jag väl ändå ta itu med de två sista delarna. 

Annorlunda, men bara så bra:

Zoulfa Katouh, Så länge citronträden växer - läsvärt om inbördeskriget i Syrien.

Christie Watson, Små solfåglar långt borta - läsvärt om hur annorlunda livet ter sig i Nigeria.

Hjälp...

Tage Söderström, Med segelbåt till Sibirien - om hur han som skolpojke togs till fånga och skickades till straffarbete i Sibirien. En sann historia. 

Svenskfinland är inte så väl representerat i år, men på listan återfinns åtminstone Westö, Bruun, Collins och Bargum. Böckerna lämnade inga överväldigande känslor förutom för Collins, där jag ivrigt väntar på del tre i hennes trilogi om Hangö under kriget. En rekommendation går också till den nyutkomna kokboken där Thomas Lundin berättar varmt och trevligt om mammorna i hans liv. Mycket mer än en kokbok alltså, men duger även som en sådan 😊.

Som avslutning på fjolårets bokkrönika bjuder jag på ett litet klipp ur kommentarsfältet där jag försöker skriva nånting om varje bok jag läst. Som ni ser - spontana och mycket ärliga kommentarer, nedtecknade i stundens hetta, alltså då sista sidan är läst. Inte så beskrivande för någon annan än för mig, dock.

Rapport från Boklådan

Året närmar sig sitt slut och det är dags för Skeppsholmsvägens boklåda att trappa ner inför vintermånaderna och komma ut med ett årsbokslut. Boklådans första år, 2023, överträffade ju alla förväntningar, kanske främst för att förväntningarna var rätt låga. Omsättningen (böcker ut/böcker in) landade på 55% efter ungefär 5 månader. 

I år, 2024, har verksamheten pågått sedan våren, alltså ungefär 10 månader, och omsättningen ligger på fantastiska 93% 🥳. Det betyder att 261 böcker har lämnats in i boklådan, medan 243 böcker har plockats ut. Här ska noteras att ett tjugotal slowmovers, alltså böcker som har legat inne i många månader, har förts till Emmaus och ingår i omsättningen. Samtidigt är det också flera böcker som har varit inne flera gånger och svänga, och jag har naturligtvis inte heltäckande kunnat följa med aktiviteterna, och det är fullt möjligt att jag har missat böcker som kommit in och gått ut i snabb takt. 93% ger faktiskt en ganska god bild av verksamheten.

Nu på vintern finns det 15-20 böcker i lådan att välja på. De har för tillfället sällskap av ett par tomtar och en ljusslinga. Ungefär lika många böcker har jag räddat undan kylan och fukten. De ligger i garderoben och väntar på att få komma ut i vår igen. 

Feedbacken har varit uteslutande positiv, tummar upp och lovord duggar tätt. Det är så himla roligt att driva ett litet independent bibliotek! Vi fortsätter såklart i nästa år. 

Förresten, Boklådan finns numera på Instagram, bli en följare du också!

 

Win some, lose some eller Boklådan är tillbaka!

I höstas stängde Skeppsholmsvägens Boklåda efter en lyckad första säsong. Det har ändå förekommit en del aktivitet i skåpet under vintern, det har varit besök av halloweenpumpor och tomtar och tjuvar. Tjuvar? Ja, tjuvar! Tekoppen som jag placerade ut som inredningsdetalj i höstas var plötsligt försvunnen för ett par veckor sedan. Min tro på mänskligheten är skakad, men mest är jag förundrad över vem som kan vara intresserad av att plocka med sig en udda tekopp på sin promenad runt kvarteret? 

Men om jag blev chockad då jag upptäckte tekoppsstölden, blev jag igår glatt överraskad över att hitta två påsar påskgodis i skåpet tillsammans med en liten hälsning. Plus- och minusbalansen återställdes.

Nu har vi haft vårstädning i skåpet och en kasse böcker har placerats ut. Några skatter från i somras och några nya. Medan jag stod och putsade i skåpet gick en dam med hund förbi och sade "Äntligen öppnar det!". Och grannen avbröt sitt äppelträdsklippande för att fråga om skåpet nu öppnar. Det känns som om det här är efterlängtat i grannskapet.   

Boklådan är öppen!

  

Blandade känslor

Nu tycks det ha samlats böcker på nattduksbordet snabbare än jag hunnit läsa. (Besök i grannlandet brukar ofta inbegripa besök på bokhandel nämligen.) Oroa er inte, detta är enbart positivt och högen kommer att betas av i snabb takt under våren. Det tråkiga är att mina älskade biblioteksbesök blir nu lagda on hold tills högen minskat. Det kan man kalla blandade känslor. 

(Ja, det är en gammaldags klockradio ni ser på bilden. Den införskaffades på 1990-talet och fungerar alldeles utmärkt.)

En jobbig period

De senaste dagarna har varit riktigt jobbiga. Eller mest nätterna faktiskt. 

För ett par veckor sedan började vi kolla på en riktigt ruggig krimserie om människohandel och slaveri i Europa. Kryddad med hustrumisshandel, alkoholism och otrohet. En riktigt bra serie på danska, svenska, flamländska, tyska och franska. Men hemsk. 

Efter ett par avsnitt på kvällarna går jag och lägger mig och försöker koppla av (och koppla bort) med en god bok och råkade välja en roman som utspelar sig i Frankrike under naziockupationen. En riktigt bra skriven, spännande och viktig berättelse. Men hemsk. 

Gissa om jag har sovit dåligt om nätterna!

Nu är vi klara med serien The Team (första säsongen) och boken Näktergalen är slutläst. Nu ska jag ta en riktigt lättläst och underhållande feelgood-bok och kanske titta på ett par avsnitt av Frasier där det hemskaste är att hunden Eddie har ätit av hans bästa gåslever. Så kanske pulsen går lite ner på nätterna.  

En korrigering och en ursäkt

Möjligtvis har jag nån gång uttalat en stark åsikt om läsvärdheten i Hangöförfattaren Karin Collins böcker. Närmare bestämt avsaknaden av denna. Och möjligtvis får jag nu krypa till korset och publicera en korrigering. Jag står i och för sig fast vid min åsikt om hennes tidigare böcker, de så kallade deckarna från Hangö. Men eftersom jultomten var vänlig nog att hämta Collins två första böcker i trilogin om Hangöbor under vinter- och fortsättningskriget, såg jag mig tvungen att åtminstone ge böckerna en chans.  Och den här gången övertygade hon verkligen. Stilen är bekant från de tidigare böckerna, men den här gången föll jag för historien och karaktärerna. Just det som gjorde att jag inte gillade hennes tidigare verk!

Mycket informativt om krigstiden i Hangö, lättläst och nästan lite spännande. Jag väntar ivrigt på del tre. 

"Att erkänna att man misstagit sig är att visa att man är klokare idag än igår."

Årsbokslut på bokavdelningen

Det har varit ett magert år på litteraturfronten. Kan det kanske verka som, då jag tittar på årets lässtatistik. Endast 74 böcker, vilket är en nedgång på ungefär 15% från år 2022. Vad har hänt? Är det slut på bra läsning? Håller jag på att bli blind? Eller har jag tittat för mycket på TV? 

Nu ska vi inte vara oroliga. Orsakerna kan vara många. Kanske har jag läst några fler finska och engelska böcker? Jag läser nämligen långsammare på andra språk. Kanske har årets verk varit längre och mer svårlästa? De många och långa lässtunderna till sjöss byttes till många landsvägskilometer i husbil. På vägen hinner man inte läsa, utan vill se sig omkring och beundra vyerna. Det har inte varit så många arbetsresor i år. Flygtimmarna är utmärkta stunder för läsning och varje arbetsresa brukar resultera i 2-3 lättlästa pocket. 

Bland årets böcker finns ovanligt många finländska verk och riktigt bra sådana också: 

Nilla Kjellsdotter 👍

Max Seeck 👍

Matti Remes 👍 

Mikael Crawfords Lotto 👍👍

Men bland de inhemska läsupplevelserna hittar vi också bottennapp som 

Jenni Haukio 👎 

Christina Gustafsson och Simon Ventus samarbetsprojekt 👎

Som vanligt är det mest deckare och feelgood. Den bästa avkopplingen. Men ett tips ska jag ge er som gärna läser historisk fiktion och om länder långt borta från den egna verkligheten. Alka Joshi har skrivit en trilogi som utspelar sig i 1950-talets Indien. Jag läste med stor behållning de första delarna, Hennakonstnären och Den rosa stadens hemligheter, och ska ta itu med Parfymören i Paris bara jag får tag i den på biblioteket. 

Nu ska jag ta itu med julklappshögen. I högen ligger en del intressanta pärmar att bita i. Jag återkommer med mera information om ett par dar eller så.   

Präktighet och anekdoter

Nu blir det bokrecension. Läser är det jag gör mest nuförtiden, förutom bingetittar senaste Hamilton-serien. Är lite osäker på om jultomten faktiskt kommer till ostädade hem, så där som ni alla säger uppmuntrande. I år blir det upp till bevis...

I juli reserverade jag presidentfru Jenni Haukios bok Sinun tähtesi täällä på biblioteket och fick plats 199 (!). I förra veckan, efter nästan 5 månaders väntan, var det äntligen min tur att hämta ut boken. Med inte speciellt höga förväntningar, eftersom recensionerna i somras var ganska ljumma. Men ändå med en förhoppning om att få glänta på dörren till presidentfrulivet och kanske ta del av en och annan spännande händelse under de nästan 12 åren Jenni Haukio har varit en fin representant för Finland. 

Men nej, aningen besviken är jag. Boken bjuder på ganska så tråkig läsning, mycket omständliga beskrivningar, mängder av källhänvisningar och citat och verser av författare och andra personer som gjort intryck på henne. Boken kan kanske bäst beskrivas som präktig. En hyllning till Finland och olika institutioner och organisationer, där hon framställer sig själv som en ödmjuk tjänare. 

Den personliga biten saknas nästan helt. Den som jag hade önskat se mycket mer av. Den som skulle visa kvinnan bakom det svala leendet, det välsminkade ansiktet, den perfekta frisyren. Finns det ens en "riktig" människa där bakom? En kvinna som kanske kunde dela med sig av någon tokrolig händelse från statsbesök eller intressanta människomöten. En kvinna som kanske tilltalar en prinsessa fel, som upptäcker hål på strumpbyxan just då ett gästande presidentpar anländer. En kvinna som kanske kunde göra små anspelningar på någon tafsande minister eller en kunglighet som tittar lite för djupt i glaset. Kanske har hon någon resefadäs att dela med sig av, eller kan tipsa om ett bra ställe att shoppa hem souvenirer? Ingenting sådant. Överhuvudtaget inte. Alls. 

Det mest privata är kanske anekdoten om hur hon och Lennu stöter på en räv på Gullranda och hur besviken hon är på media som inte låter henne vara i fred efter Aaros födelse. Men också dessa berättas med rak rygg och högburet huvud. Det blir aldrig några gapflabb, händer som viftar, vinglas som fälls eller pekfingrar. Det blir bara jämntjockt och - ja, just det - präktigt.     

Få se om vår nästa presidentgemål (usch ett så gammeldags ord!) kommer att visa upp en mer mänsklig sida? Eller i alla fall mer intressant? 

Jul i lådan

Är det kanske någon av er som minns Boklådan? Makens och mitt semesterprojekt som utmynnade i grannskapets mest omtalade inflyttning under sommaren? 

Boklådan har varit i god användning under sensommaren och hösten. Vi har fått uppmuntrande tillrop av grannar och andra som vandrar förbi. Vi har blivit omskrivna i kulturtidskrifter och vi har fått tackkort och choklad som tack för gott initiativ! Och vi har känt oss lite stolta och glada faktiskt. 

Nu har de första snöflingorna fallit, och det är dags att packa ihop böckerna och stänga för vintern. Och dags för en kort summering av den första säsongen. Vi började med att lägga ut 25 böcker i lådan. Under hösten har det tillkommit 49 böcker, alltså har totalt 74 litterära verk tagit en sväng via boklådan. Det är ju fullt möjligt att det är ännu fler än så, för jag har inte kollat lådan alla dagar, utan ett par gånger i veckan. Slutsaldot då jag tömde boklådan var 33 böcker (som nu väntar i en kasse på att det blir vår igen). Alltså är det (minst) 41 böcker som har hittat nya hem under hösten. Jag har ju ingenting att jämföra med, så jag tillåter mig att jubla över det här saldot! 

Det är varierande litteratur som har defilerat förbi. Allt från feelgood och klassiker, Dan Brown och en massa svenska deckare till Roslings Factfulness och några Bellmanhistorier. Ett par cocktailböcker som jag trodde hade dumpats i boklådan hittade nya ägare efter bara ett par dagar. Mest är det böcker på svenska, men också en del finska böcker och några engelska romaner har dykt upp. Allt passar i boklådan!

Nu har jag dekorerat med en ljusslinga, en tekopp och lite vackra löv. Om några veckor flyttar en tomtefamilj in i skåpet. Och sedan räcker det inte länge tills boklådan kan fyllas med böcker igen. Snart är det vår! 

Jag ryter till

Himlars så arg jag blir. Rosenrasande. Fly förbannad. Hur kan man vara så dryg att man täcks ge sig på att skilja på "riktig" litteratur och mainstreamböcker?! Som om inte deckare och feelgood skulle vara riktig litteratur? Som om det enda som duger att läsas är klassiker eller såkallade "seriösa" verk? 

Då får väl heller inte vanliga människor sjunga i amatörkör? Och det är endast elitidrottare som får löpa eller spela hockey? Fy för alla hemmakockar och amatörkluddare och bloggare och ni som syr era egna kläder utan att heta Chanel eller Prada. Ni får knappast kallas kockar eller konstnärer eller sömmerskor. 

Nej, ryter jag nu. All kreativ verksamhet är bra. Ingen behöver eller kan tycka att allt som skapas är bra, sevärt, njutbart eller fint. Men visst tusan är alla utgivna böcker litteratur. Också Kalle Anka är litteratur. En riktig klassiker faktiskt. Endel verk läses gärna av tusentals och miljontals läsare, andra duger bara i finsalongerna. Jag vet vad jag gillar bäst, och det vet du också. Alla får vi tycka vad vi vill. Det viktigaste är att vi läser. 

Kockar och ankor

Jag är uppvuxen med tidningar. Ja, det har funnits tidningar i tidningskorgen,  bredvid sängen, på toaletten och lite här och där längs hela livet faktiskt. I barndomshemmet läste vi Husis, Turun Sanomat och ÅU. Mamma fick hem sjukskötersketidningar, pappa företagartidningar. Hemmets Veckotidning kom alltid på torsdag, och Kalle Anka i början av veckan. Vi var nog en tidningskonsumerande familj utan like och prenumerationer var tillåtna, om än inte i oändliga mängder, så i alla fall till full belåtenhet. Eos, Starlet, Eva, Suosikki.... jag kan inte ens minnas allt som periodvis damp ner i postlådan. Det är nog därför jag har svårt med dom här digitala versionerna. Jag kan helt enkelt inget annat än att läsa på papper. 

Lycka var att få tag i tidningen först. En orörd tidning är snäppet bättre än en som redan har lästs. Det vet alla riktiga tidningsnördar. Prasslet, doften och glansen på de orörda sidorna är helt enkelt bara bättre. 

Tidningar är för det mesta engångsartiklar, men kan ibland ha ett andrahandsanvändningsområde som brastände, korsord eller för att täcka in golvet om du ska måla. Vissa tidningar sparas nogsamt för att läsas om och om eller gå vidare till en annan familj för läsning. Via oss passerar nu och då tidningskassar med Hemmets och Allers på väg till eller från mamma och svärmor. Så lämpligt för mig som hinner bläddra igenom dem och kanske bonga ett recept eller knycka ett korsord under tiden. 

Just nu är mitt liv ändå ganska tidningstomt. Ja, morgontidningen ger jag ju inte upp förstås. Någon enstaka seglings- och golftidning dyker upp i postlådan nu och då, men sedan några år har jag varit utan prenumeration på vare sig Koti & Keittiö, Femina, Allt om trädgård eller liknande. Istället brukar jag lyxa till veckoslutshandlandet med en glassig tidning ibland. Det funkar också bra. Igår köpte jag en, faktiskt. 

Vem kan motstå en KA serie med Tareq Taylor, förlåt, jag menar ju Tallriq Trailer?! Med recept och allt! 

Jag älskar hur den här tidningen hänger med i tiden. Eller hur den presenterar historia. Du missade väl inte serien om Cronstedt och Sveaborg i KA någon gång under 2014? Att läsa är mer än lärorikt. Det är en livsstil. 

Ett galet semesterprojekt eller Det funkar faktiskt!

Under semestern sysselsatte sig Maken med ett snickararbete av gigantiska mått. Ja, inte storleksmässigt alltså, utan arbetsmässigt. Med ett gammalt vitrinskåp från Emmaus som bas tillverkade han ett kvartersbibliotek i stil med vårt hus som vi klämde ner utanför hagtornshäcken. Han hade ju naturligtvis vissa baktankar med projektet som inbegrep att jag behöver skiljas från några av mina älsklingar till förmån för bokskåpet. (Nej, inte våra barn för guds skull! Mina böcker så klart!) Det var ju meningen att vi båda ska bidra med det vi är bra på. 

Modigt, utan att vi frågat lov vare sig av stadens nitiska tjänstemän eller våra grannar, stod alltså bokskåpet där en vacker dag i juli. Jag plockade högtidligen ut ett antal böcker ur min egen bokhylla, sade farväl till dem, och ställde in dem i skåpet. Redan samma kväll gjorde jag en kontrollrunda för att se om de ännu fanns kvar. Nå förstås. Där stod alla böcker ståtligt på hyllan. Antagligen hade ingen ens hunnit märka bokskåpets existens ännu. 

Men döm om min stolthet då jag två dagar senare tog en sväng via skåpet och märkte att två av böckerna hade försvunnit! Tjohoo! Vi har också hunnit få beröm och papukaijamärke av ett par grannar och av några förbipasserande hundar med tillhörande mattar. Det värmer. Och idag, kan ni tänka er, hade bokskåpet fått påfyllning! Någon har passat på att lämna av några skatter till glädje för oss andra. Jag passade förstås genast på att håva in två av de nya böckerna (men säg inget till Maken!). 

Ta en bok! Låna en bok! Hämta en bok! Det är bokskåpets enkla regler. Böcker som kan tas med på resa, få hundöron, glömmas ute i regnet eller bli sandiga på stranden. Delad glädje är dubbel glädje. Och nu är jag överlycklig över att bokskåpet redan efter en vecka tycks leva sitt eget liv! Välkommen förbi för att fynda du också!

Brott i Bromarf

Jag är väldigt lat vad gäller läsning. Läser helst lättsmälta och underhållande böcker. Gärna på svenska, även om jag vet att man borde läsa på originalspråk. Följaktligen har jag inte läst Matti Remes finskspråkiga  Hangödeckare, även om de utspelar sig i grannstaden och känns lite intressanta av den orsaken. 

Vi tog snurran ner till grannstaden tidigare i veckan. Och som souvenir från resan fick faktiskt Remes nyaste bok om Ruben Waara följa med hem. Viittä vaille kuollut är den tolfte boken i deckarserien från Hangö. Den här gången utspelar sig dessutom en del av händelseförloppet i Bromarf och i Ekenäs. 

Ett gott val av souvenir. Lite spännande, ganska underhållande och lagom lättläst, fast på finska. Rekommenderar! 4 abborrar av 5!

I väntan på del fem

Jag hade läst ett par random böcker av författaren Denise Rudberg, och därmed placerat henne i facket Stockholmschicklit och dåliga deckare. Inget man behöver läsa  mer av.

Ändå lade jag ännu en random bok av henne i bokhögen under ett besök på bibban. Den utlovade kodknäckeri och lättläst krigshistoria från andra världskrigets Stockholm. Boken visade sig vara första delen i Kontrahenterna, en historisk romanserie på hittills 4 delar,  som jag har sträckläst under ungefär lika  många dagar. Lärorik, intressant och spännande! Kanske inte litteraturklassiker eller Nobelaspirant, men inte illa läsning alls. I del fyra har Japan bombat Pearl Harbour, de tyska trupperna trafikerar genom Sverige,  Elizabeth har fått missfall medan Iris och Bremer var på bröllop i Berlin,  där führern var vigselförrättare, och tog sig med nöd och näppe ut ur staden. Nu väntar jag ivrigt på del 5. Ni fattar. Läs!

Smuggelgods

Solsken. Torgdag. Ensam hemma. Passar följaktligen på att smuggla in en korg sommarläsning, införskaffad för den hisnande summan 10 euro i butiken som troligen har bredast urval läsning i Ekenäs. Alltså Emmaus. I korgen några trygga lättlästa val samt en vågad satsning på flera verk av en isländsk deckarförfattare. Utmärkta att glömma ute i regn, lämna i bytesboklådor runtom landet eller varför inte föra tillbaka till Emmaus för att säljas om och inbringa ytterligare en tia till välgörande ändamål. 

 

Mord i Solf eller konsten att lyssna

Jag vet inte om du råkade se dem i Efter Nio-programmet tidigare i vintras? Gustavson och Ventus, ett nytt författarpar på deckarmarknaden. Christina Gustavson är redan etablerad deckarförfattare i Sverige (inte så värst känd ändå kan jag tycka, jag har aldrig läst något av henne tidigare). Hon tröttnade på att skriva ensam och utlyste nån slags tävling för att hitta en författarkollega att samarbeta med, och på den vägen hittade hon Simon Ventus från Österbotten som alltså nu debuterar som författare.

Paret började skriva ihop på distans, peppade varandra, utmanade varandra och publicerade boken Den som offrar sig, en gruvlig mordhistoria som utspelar sig i Solf (av alla ställen!) tillsammans. Det var nästan lite rörande att se dem träffas första gången irl i Efter Nio. 

 

Är jag imponerad av boken? Nja, inte så värst. Storyn är spännande och till och med trovärdig, men lite väl detaljerad. Det känns som om Christina och Simon vill ta med allt och ingenting, också en massa som inte för historien vidare. Texten är flytande men går väldigt långsamt framåt. Förutom då vi kommer till de sista kapitlen, där vi formligen rusar fram och i princip skummar igenom de sista dramatiska händelserna på ett par sidor. Möjligtvis har det legat nån deadline i bakgrunden och pressat paret till att slarva med avslutningen.

 

Den som offrar sig får 3 bloddroppar av 5. Jag tänker att det skulle vara intressant att prova på Christina Gustavsons tidigare romaner, men det kan bli knepigt eftersom de bara getts ut som ljudböcker. Jag är inte så duktig på att lyssna...

Statistik för läsnördar

Jag drog ut en översikt över läsåret 2022 ur min favoritapp My Library. 

Översikten bjuder på en del intressant statistik som jag tänkte påtvinga er.

• 87 lästa böcker under 2022 betyder ungefär 7 böcker i månaden. Dock lästes närmare hälften av böckerna i juni, juli och augusti, så läsningen sprids inte jämnt över året.

• Böckerna fördelas ganska jämnt på deckare/thrillers och feelgood. Den tredje största kategorin är vad jag kallar fiction, dvs romaner som inte med bästa vilja i världen får mig att feel good. En liten ynka grupp fackböcker hänger också med.

• Höjdpunkterna bland deckarna är Nilla Kjellsdotter som skriver rejäla finlandssvenska deckare från Oravais, och det Läckberg-Fexeusska samarbetet i thrillern Box. Nagelbitare.
  
  
• Värt att nämnas ur högen är också en deckare som utspelar sig på Svalbard, en feelgoodroman från Åland och en av mina älsklingsböcker, Kalifens hus som utspelar sig i Casablanca. Den läste jag för n:te gången i somras.

• Några böcker som gjorde större intryck än de flesta är Mullbärsträdet i Aleppo (Kadir Meral), Vi var unga och modiga (Hazel Gaynor) och Gileads döttrar (Margaret Atwood) som är den efterlängtade fortsättningen på The Handmaid's Tale (Tjänarinnans berättelse). Läs dessa om du inte redan gjort det!

• På listan finns också Livet enligt Dagny 👎👎, Kalevala för lata 👍ochUppdrag Hail Mary: Ensam i rymden 👍. Självbiografin Unorthodox av Deborah Feldman får en tumme som vacklar upp och ner, för berättelsen är mycket intressant men den svenska texten flyter dåligt. Jag läser främst för innehållets skull, men texten måste ju också vara njutbar. 

I januari i år har jag läst 4 böcker varvat med ett svårt korsord på kvällarna. I januari i fjol läste jag 6 böcker, så nu ligger jag klart efter. Era lästips är mycket välkomna, snart blir det sommar och högsäsong för böcker! 

Något för den late

Idag är det inte 9 april, och följaktligen inte heller finska språkets dag. Därför passar det bra att lägga in en stark rekommendation på en alldeles briljant översättning till modern svenska av vårt nationalepos Kalevala. 

Kalevala borde alla läsa nångång i livet. Om man som jag drar mig för att ta mig an 50 verser och 22795 versrader på finska och på runometer, föreslår jag att man unnar sig en betydligt behagligare läsning av Anders Larssons superba översättning och modernisering, Kalevala för lata. 

Underhållande och lättläst och samtidigt lärorik. Nu fattar jag bättre vad Kalevala egentligen handlar om. Tack! Som följande uppdrag ska jag leta fram Eddan och Beowulf för lata!

Men då händer något som förvånar både folk i båten 

och de människor som strömmat till från alla håll på backen.

Gamle Väinämöinen, som nyss suttit där och knäppt och fånlett,

bränner plötsligt av ett häftigt B-ackord på gäddans strängar,

knäpper sedan vidare i stadigt melankoliskt tempo,

sjunger rent och klart en vemodig ballad om livets smärta.

Sjunger så de alla gråter, gråter tills de alla somnar.

Det är denna stund som Väinämöinen, siaren, sett fram mot 

- innerst inne, fast han inte själv ens haft en aning om det!

Hela hans talang tar steget ut och blommar, får sin kröning.

Det är sånt som kallas stundens svar på meningen med träning!

Väinö väcker sina gubbar. Nu är det dags att hämta Sampo!