Nu blir det bokrecension. Läser är det jag gör mest nuförtiden, förutom bingetittar senaste Hamilton-serien. Är lite osäker på om jultomten faktiskt kommer till ostädade hem, så där som ni alla säger uppmuntrande. I år blir det upp till bevis...
I juli reserverade jag presidentfru Jenni Haukios bok Sinun tähtesi täällä på biblioteket och fick plats 199 (!). I förra veckan, efter nästan 5 månaders väntan, var det äntligen min tur att hämta ut boken. Med inte speciellt höga förväntningar, eftersom recensionerna i somras var ganska ljumma. Men ändå med en förhoppning om att få glänta på dörren till presidentfrulivet och kanske ta del av en och annan spännande händelse under de nästan 12 åren Jenni Haukio har varit en fin representant för Finland.
Men nej, aningen besviken är jag. Boken bjuder på ganska så tråkig läsning, mycket omständliga beskrivningar, mängder av källhänvisningar och citat och verser av författare och andra personer som gjort intryck på henne. Boken kan kanske bäst beskrivas som präktig. En hyllning till Finland och olika institutioner och organisationer, där hon framställer sig själv som en ödmjuk tjänare.
Den personliga biten saknas nästan helt. Den som jag hade önskat se mycket mer av. Den som skulle visa kvinnan bakom det svala leendet, det välsminkade ansiktet, den perfekta frisyren. Finns det ens en "riktig" människa där bakom? En kvinna som kanske kunde dela med sig av någon tokrolig händelse från statsbesök eller intressanta människomöten. En kvinna som kanske tilltalar en prinsessa fel, som upptäcker hål på strumpbyxan just då ett gästande presidentpar anländer. En kvinna som kanske kunde göra små anspelningar på någon tafsande minister eller en kunglighet som tittar lite för djupt i glaset. Kanske har hon någon resefadäs att dela med sig av, eller kan tipsa om ett bra ställe att shoppa hem souvenirer? Ingenting sådant. Överhuvudtaget inte. Alls.
Det mest privata är kanske anekdoten om hur hon och Lennu stöter på en räv på Gullranda och hur besviken hon är på media som inte låter henne vara i fred efter Aaros födelse. Men också dessa berättas med rak rygg och högburet huvud. Det blir aldrig några gapflabb, händer som viftar, vinglas som fälls eller pekfingrar. Det blir bara jämntjockt och - ja, just det - präktigt.
Få se om vår nästa presidentgemål (usch ett så gammeldags ord!) kommer att visa upp en mer mänsklig sida? Eller i alla fall mer intressant?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar