Släkten är bäst

Släktträff med mostrar och kusiner och barn och barnbarn och barnbarnsbarn. Hur spännande och trevligt låter det 🙄? 

Jättekul, faktiskt! Åtminstone då det gäller vår släktgren. En gång i året brukar vi samlas i ungefär 24 intensiva timmar för att prata, skratta, äta, dricka, spela och tävla. I år gick åldersspannet från 3 år till 90 år. 19 personer gav sig tid att vara med i år, och ett gott tecken på att det brukar vara trevliga tillställningar är att medelåldern i år låg på 44 år och det är många av ungdomarna i den tredje generationen som gärna hänger med. 

Middag på Höijers, glassbuffé till efterrätt hemma hos oss, Yatzy, mölkky, en del vin, frågesport och lite golf på lek. Söndagslunch och sedan hemfärd. Kort och intensivt. Och planeringen för nästa sommar är igång. Tack för i år!

Studfest vol III

Vilken dag! Studentfest! Lycka. Skratt. Bubbel. Solsken. Familj och vänner. Man kunde kanske tycka att vid firandet av vår tredje studentfest skulle vi vara lite blasé vid det här laget. Ta det på rutin liksom. Låt mig försäkra er om att så inte är fallet. Ingen student är den andra lik. Alla fester är bäst på sitt sätt. Idag har vi räknat rosor, diskat glas, bläddrat bland foton och gratulationskort, ätit rester och återhämtat oss. Vi har skrattat åt små missöden och harmats över småsaker som kunde ha ordnats annorlunda. Och glatt oss över allt som gick så bra. 

Förberedelserna gick inte så bra. Så här såg det ut på gården i torsdags då tältet blåste bort i den hårda blåsten. 

Men lördagen grydde med solsken och svagare vindar. Borden i trädgården stod inte tomma så länge. Stundvis var det direkt trångt.

Ett stort och hjärtevarmt TACK till alla glada gäster, vänner, släktingar som förgyllde dagen. Vi älskar er! 

Tack speciellt till "diskerskan" och till Systrami som höll ordning i köket tillsammans med Maken. Ettan serverade bubbel, Tvåan grillade korv. Studenten minglade, skrattade, skålade och umgicks. Mor njöt. (Och stressade pikilite).

Dimissionen är över. och rektor säger några avslutande ord.
De nybakade studenterna är redo för att starta firandet.

Studenttårta från Carl de Mumma är alltid ett säkert kort. 

Kompisarna kom i stora skaror. 

Family. Fyra jättar och en dvärg. 

Ljuvliga konvaljer från Dotterböle.

Årets bästa

Vi hade årets bästa, gulligaste och sötaste gäst på besök igår. Knubbiga ben, rosiga kinder, näpna små fingrar, fyra små tandgryn och det gladaste humöret. Det är förstås Andra Halvan, pojkarnas nyaste, minsta och mest långväga kusin. Och mosters gullegryn. 

Första gången

Som förrätt på valborgsmässoaftonsmiddagen serveras i år jordärtskockssoppa. Det är första gången jag köpt och tillrett jordärtskockor, faktiskt. 

Tänka sig att dessa små och oansenliga, nästan fula knölar kan bli en himmelskt god soppa med hjälp av lite vitt vin och grädde. 

Vänta nu - vilken Första Gång trodde du det var fråga om? Jösses, bloggen är väl ändå inte rätt forum att berätta sådana historier heller?! Nu får du väl ändå skärpa dig! Glada Wappen!

Matbrist

Det drar ihop sig till bjudning. Idag storhandlade jag för söndagens sillis och nu börjar det ångestfyllda velandet huruvida maten kommer att räcka. I morgon kommer tjänstefolket Maken att skickas till butiken i ett par omgångar för att köpa mera potatis, tomater, lax, dill, creme fraiche osv. Trots att kylskåpet knappt går att stänga så fullpackat det är. Trots att jag vet att även om någon rätt på smörgåsbordet mot förmodan skulle ta slut så är det ingen som kommer att gå hungrig från bordet. 

Kanske behöver vi en tredje sillsort också. Eller korv. Måste göra en inventering...

Historiens vingslag

Jag jobbar vidare med projektet 'Scanna in gamla foton och negativ'. Min scanner är inte speciellt snabb och det finns mängder av negativ så arbetet går inte fram med stormsteg precis. Beräknar vara klar till pensioneringen ungefär. 

Häromdagen hade jag kommit fram till 1988, närmare bestämt maj 1988 och vårt bröllop. Vet inte om jag ska skratta eller gråta - skratta för att alla ser så roliga ut i sina åttiotalshår och -kläder, eller gråta för att det är så länge sedan och för att vi var så unga och vackra på den tiden. 

Ni som var med kommer kanske ihåg den här lördagskvällen...

Uttåg ur Pargas kyrka som man och hustru. Observera gärna makens vita tennisstrumpor i festskorna.
Dethär var alltså innan Lenita Airisto hade levererat instruktioner om strumpfärg till Finlands folk. 

Traditionell bröllopstårta.
Observera gärna de riktiga kamerorna i bakgrunden. Ingen fotade med telefon. Ingen textade, instagrammade, facebookade eller snapchattade heller för den delen. Mest dansade vi och hade roligt.

Visst var det en spännande dag, men det här är nog enda gången jag var riktigt rädd. Skulle vilja påstå att de hjälpande händerna knappast var riktigt nyktra heller så det här hade kunnat sluta hur som helst. Sen åkte vi hem. 

Presentförslag

Endel gäster har ibland med sig en liten gåva till värdparet. Oftast är det en flaska med något gott, kanske en lykta med ett fint ljus eller en blombukett. Men i fjol fick vi av vänner en liten frusen klump med etiketten "Alle 400 g". Jag slängde påsen i frysen och där har den legat sedan dess och tittat anklagande på mig varje gång jag har sökt något i frysen. Till saken hör att jag aldrig har tillrett sjöfågel. Eller överhuvudtaget andra fåglar än kyckling och kalkon. Alltså kände jag stor osäkerhet inför tillagandet men samtidigt ett stort ansvar inför gåvan. En gåva av den kalibern bör användas. 

Nåväl, idag var det dags. I den upptinade påsen hittade jag små nätta bitar mörkt alfågelkött som jag stekte upp i panna. Jag strödde över lite mjöl och spädde på med lite vatten. Jag kryddade enkelt med salt och fempeppar och en grönsaksbuljongtärning. Grytan fick puttra i trekvart varpå jag spädde på med grädde. Voìla! Vilken läcker fågelrätt! Tack till gästerna för gåvan! Mer sånt...

Såhär tror jag en alfågel ser ut innan den hamnar i frysen?
Grytan var så god så jag hann inte fånga den på bild före den var uppäten. Den här bilden är lånad.  

Getting ahead

I lördags bjöd goda vänner till kinesisk kväll. Och vilken kväll det var! Det var all in, som man säger på ren svenska. 

Äkta kinesiska lyktor, jasminte, bordsplacering med kinesiskt uttal och lyckokakor. Och massor av läcker kinamat som vi tappert petade i oss med pinnar. Med större eller mindre framgång. Och så tävlade vi i kinesisk quiz och plockade sockerbitar med pinnar på tid. Än en gång ett stort tack till de kinesiska värdarna för en fin kväll!

Till kinesisk mat dricker man Tsingtao.

Jasminte inledde middagen.

The secret of getting ahead is getting started.
En riktig sanning att ta till sig. 

Kalispera från Langansböle

Tvåan far till Åbo för att påbörja studierna och istället flyttar en grekisk tonåring in för en vecka. Vet inte om det är PK att servera finsk fetaost till en grekisk gäst, men jag bestämde mig för att pröva. Och han var artig nog att äta. 

Vi har redan hunnit diskutera flyktingproblemet på hans hemö Leros. Leros ligger nära turkiska kusten och har under de senaste veckorna invaderats av tusentals flyktingar. Kontrasten till Finland är skarpare än nånsin. Jag önskar de 16-åriga Lerosungdomarna får en fin vecka i Ekenäs innan de återvänder till den brutala verkligheten i Medelhavet. 

Kräftskivan

Det finns många höjdpunkter under en sommar. Mattvättning, sommarteater, släpärter, sommartorg... Och kräftskivor! Det är alltid roligt att gå på fest och att själv ställa igång kalas, och kräftskivor hör till de allra roligaste festligheterna. 

Samla ett gäng, lägg snapsen på kylning, skaffa en hoper kräftor och så är det bara att köra igång. Kanske du kräftar själv (det har jag aldrig gjort), kanske du köper frysta kräftor eller så satsar du lite fler euro och köper inhemska kräftor kokta hos M-Janne. Om du kör med frysta kinesiska så kan du lätt piffa upp dom med en egen kräftlag. De blir nästan som nykokta. 

Kräftlag till 1 kg kräftor

½ dl grovt salt
1 tsk strösocker
2½ dl vatten
1 dl mörkt öl
Rejält med krondill
Koka upp lagen, låt svalna, häll över de tinade kräftorna och låt stå några timmar.

Lägg sedan upp kräftorna snyggt på ett stort fat och garnera med krondill. Enkla tillbehör duger bra, bröd att rosta, smör (jo, riktigt smör!), en skål med finklippt dill och en rejäl bit Västerbotten ost (endel föredrar kumminost men den gillar inte jag). Investera i ordentliga kräftknivar men duka gärna med papperstallrikar, det är stökigt att äta kräftor. Glöm inte servetter, massor av servetter! 

Bilden lånad.

För att citera Albert Engströms valaffisch från alkoholomröstningen i Sverige 1922: Kräftor kräva dessa drycker: valfri snaps, välkyld och öl, välkyld. Många dricker gärna vittvin till kräftorna, men pröva på öl, det passar utmärkt till. 

Sedan sitter man där och sörplar och suger och bryter och knipsar och grälar om kräftorna med de största klorna. Kräftskalen flyger omkring och dillen doftar. Man bygger fina rostbrödssmörgåsar och sjunger och har sig. I timmar.  

Sedan plockas den sista kräftklon från fatet och snapsglaset töms. Då är det bra att ha en citronklyfta att gnida in i händerna för att effektivt ta bort kräftdoften. På fina kräftskivor har du säkert en egen skål med vatten och citron vid din plats. Eller så bjuder du på savetter. Samla ihop kräftskalen, papperstallrikarna, servetterna och knyt ordentligt ihop soppåsen. Annars är det inte skojigt följande dag.

Det är bra att bjuda nånting smått men mättande att äta efter kräftorna också. Kräftorna fyller inte magen så bra. Kanske en soppa, en paj eller en annan lätt kvällsbit. Och en god efterrätt till kaffet, förstås.  

Nu har skymningen redan lagt sig. Myggorna har kommit och det är dags att söka fram en tröja eller dra en sjal över axlarna. Diskussionens vågor går höga och världen förbättras många gånger om. Sommaren visar sig från sin bästa sida. En perfekt kväll!

Kräfta, kräfta prydd med dill

och en immig sup därtill,

bröd och smör och ost och sill

och så några supar till.

Kräfta, kräfta prydd med dill

nu vi fått allt vad vi vill.

mel. Blinka lilla stjärna där

Släpärtstider

Det är släpärtstider igen. Under några korta högsommarveckor då man får tag på åkerärter på torget. En kortare period än den riktiga kräftsäsongen. Men nästan godare. Jag har aldrig själv kokat släpärter tidigare, men nu blev det av. Och inte sådär enkelt och smått för familjen utan då man provar på något nytt så gör man det rejält, dvs i form av en sommarlunch för 20 personer. Men det lyckades bra - släpärter är ju busenkelt att koka. 

Räkna ½-1 liter åkerärter per person. Koka dem i saltat vatten minst en halvtimme, gärna lite mera. Hur saltat ska vattnet vara, frågar du nu. Tja, det beror på smaken, förstås, och bäst är att salta måttligt i början, och sedan smaka av under kokandet. Jag hade ungefär 7 liter ärter i 4 liter vatten i min 10-literskastrull och saltade med 1 dl grovt salt. Ta det i alla fall försiktigt med saltet i början och fyll på i slutet av kokningen om det behövs. (10 liter ärter och 5 liter vatten ryms förresten märkligt nog inte i en 10 liters kastrull. Det är nog nån fysiklag som ligger bakom det.)

Ös upp ärterna med en hålslev på en djup tallrik, doppa i skirat smör och dra skidorna mellan läpparna/tänderna så att bara trådarna i skalet blir kvar. Mums!

Ärterna är vackert ärtgröna då de läggs i kastrullen...

... men har mera ärtsoppsfärg efter kokningen.

Att äta släpärter är ett klottigt jobb, lite som att äta kräftor, fast lättare. Bjud skirat smör i äggkopp eller snapsglas och ha mycket servetter till hands.  

Man kan slänga ärtskidsresterna i en stor skål mitt på bordet eller rada dem snyggt längs tallrikskanten. Alla sätt är bra. 

Ät mig!

Svärmor hämtade en hemlagad bondost med till födelsedagslunchen i lördags. På beställning. Den tronade på buffébordet i sällskap av det hemlagade knäckebrödet, en Gouda och en jättekrämig Brie. Har inte koll på om någon annan överhuvudtaget hann äta av osten, men det känns som om jag har ätit hela själv. 

Här ligger den allra sista biten och blinkar förföriskt åt mig. Den ropar "Ät mig, ät mig" och ser fruktansvärt god ut. Och jag åt den. Lycka är en egen bit bondost!

Förändringens vindar blåser

Det är spännande tider vi lever i. Kanske inte ni, vad jag vet alltså, men vi i vår familj för all del. I nitton fina år har vi bott i gula huset på Gabrielsbacken i Tenala, och nu närmar sig den eran sitt slut och vi ska flytta!

Huset har det senaste året mestadels stått tyst och tomt då familjemedlemmarna tillbringar största delen av sitt liv annanstans och vägen till jobbet, skolan och kvällsaktiviteterna har aldrig känts så här lång. Plötsligt insåg vi att vi kan bo närmare och lättare på annat håll och beslöt att ge oss in på den tuffa bostadsmarknaden och lägga huset till försäljning. Jag vet inte om vi hade tur eller bara rätt fastighetsförmedlare (Hej Mosse och Mange!), men bara tre gånger behövde vi städa och putsa och feja och pimpa huset i visningsskick förrän de rätta köparna dök upp. Då blev flytten plötsligt verklig och det blev genast brått att hitta ett nytt boende för oss. Utbudet i vår storleks- och prisklass är inte så väldigt stort och vi är heller inte intresserade av att ranta runt och titta på tiotals bostäder, så rätt så snabbt hittade vi det hus som ska bli vårt nya hem i april. Och idag har vi alltså skrivit på köpebreven både för gamla huset och nya huset. Hurra!

På nitton år hinner mycket hända. Fyrapersonersfamiljen som flyttade in blev snabbt en fempersonersfamilj. Katten Mimmi flyttade in och hann bo med oss i över femton år. Vi har skrattat, grälat, dansat, gråtit, lekt och framför allt levt i huset och i byn och trivts vansinnigt bra. Vi har firat födelsedagar och konfirmationer och studentfester och ordnat grillfester, kräftskivor, fonduekvällar, spelkvällar, glöggfester och umgåtts med vänner så där bara utan anledning. Men allt har sin tid, och nu börjar en ny period både för oss och för gula huset. Vi packar vårt pick och pack och önskar den nya fyrapersonersfamiljen många lyckliga år i skogsbacken.

Det är inte bara vi som har blivit äldre och förståndigare. Huset och gården har också genomgått många och stora förändringar. Här kommer några före och efter-bilder, varsågoda!

Badrummet i övre våningen blåste vi ut för några år sedan. Skillnaden var enorm.

Gården känner man knappt igen. Från en kal skogsbacke med massor av myrstackar till en gård med steninslag och alltför mycket växter. Sandlådor och gungor har gett vika för sittgrupper i sol eller skugga. 

I matsalen har vi firat massor av trevliga tillställningar. Möbler, tapeter, golv och tak har renoverats i takt med slitaget. 

Köket renoverades grundligt i samband med vattenläckaget för ett tiotal år sedan.
Nu skulle det vara dags för ny renovering...

Terrassen var rätt så anemisk de första åren... 

PS. Jag lekte med tanken att avsluta bloggandet i och med flytten till nya huset. Få ett snyggt slut liksom. Men insåg snabbt att det kommer många gyllene tillfällen att blogga om, speciellt under själva flytten och under de första månaderna på det nya stället. Jag bara inte kan missa de möjligheterna...
Stay tuned för några avslutande nostalgitrippar från gula huset och kommande dråpliga flyttincidenter, alltså. Och välkomna med att kika in i nya huset om några veckor!

Kakan som alltid gör succé

För en tid sedan bjöd jag våra gäster på tryffelkaka. En lättlagad och festlig kaka som smakar himmelskt även om man misslyckas lite i tillagandet. Receptet har jag fått för länge sedan av en vän som inte längre finns bland oss. Hon var jätteduktig på att baka och delade frikostigt med sig av sina recept också.

Mörk tryffelkaka à la Jenny

Botten:

150 g smör

3 dl strösocker

1 dl kakao

2 tsk vaniljsocker

2 krm salt

2 ägg

2 dl vetemjöl

Tryffel:

1½ dl vispgrädde

2 msk smör

200 g mörk choklad

Servering:

färska frukter och bär efter tillgång

citronmeliss eller mynta

florsocker att pudra över

Smörja och bröa en form med löstagbar kant, ca 24 cm i diameter. Sätt ugnen på 175 grader. Smält smöret i en kastrull och ta sedan bort kastrullen från plattan. Rör ner sockret, kakaon, vaniljsockret och saltet. Rör ner ett ägg i taget och till sist mjölet. Bred ut smeten i formen. 

Grädda i nedre delen av ugnen i ca 25 minuter, kakan SKA vara lös i mitten. 

(Det är här det kan gå fel, om kakan blir genomgräddad blir den tyvärr rätt så kraftig och hård. Gott smakar den trots det, men våga lita på att ta ut den hellre lite för tidigt än för sent. Då blir den perfekt.) 

Koka under tiden upp grädden och smöret i en kastrull och ta sedan kastrullen från plattan. Hacka chokladen, rör ner den i gräddsmöret och låt smälta. Låt tryffeln halvstelna i kylen ca en timme innan den breds över kakan. 

Låt kakan stå kallt minst en timme före servering. Den kan tillagas upp till 4 dagar före servering. Förvara i kylen.

Skär tryffelkakan i smala (eller breda) tårtbitar. Lägg upp på stora tallrikar med bär, frukt och några örtblad. Pudra över florsocker och servera.  

Med krökt lillfinger

Ibland stöter man i litteraturen på tesorten Lapsang Souchoung som oftast dricks av spännande människor i fina salonger i intressanta sällskap och jag insåg i något skede att det här teet måste jag också dricka. Men det är inte lätt att få tag på Lapsang i Finland. Glad blev jag då julgubben hämtade en förpackning åt mig för ett par år sedan, och överraskad blev jag då jag drack min första kopp Lapsang. Och lite besviken. För jag gillar verkligen inte whisky. Och det är just vad Lapsang smakar. Riktigt rökig whisky.

Lapsang är alltså ett rökt svart te som ursprungligen kommer från Fujianprovinsen i Kina. Rökprocessen ger teet dess smak och doft som påminner om tjära. Eller whisky. Varm whisky.
Winston Churchill drack sitt Lapsang med en skvätt Scotch i och huvudpersonerna i Agatha Christies deckare sörplade Lapsang titt som tätt mellan morden. Antagligen som variation till whiskyn.

Lapsang blev inte mitt favoritte, men ibland låtsas jag vara en spännande människa med en fin salong och bjuder mina gäster på Lapsang Souchoung. Då duger inte Muminmuggar på köksbordet utan då serveras teet ur kanna i de finaste tekopparna, gärna med silversked. Och dricks med krökt lillfinger.

Livet som medelålders - del 7

Det är inte lätt att bli med barn när man är medelålders.

Alla ni som nu satte kaffet i vrångstrupen eller drabbades av en mild hjärtattack kan ta det lugnt. Jag är förvisso inte havande och har inte för avsikt att bli det heller, inte i detta liv.
Jag har bara varit med barn tillfälligt dethär veckoslutet då Chateau Karlzon haft besök av två energiknippen, 9-årige J. och hans bror I. som är 6. Och eftersom jag har ambitionen att hellre erbjuda övernattande barn ett allaktivitetshus än en barnparkering ligger jag nu som en urlakad trasa på soffan och tar igen mej efter ett synnerligen intenstivt veckoslut. Utan benägen assistens av yngste sonen skulle jag nog inte ha rott projektet i hamn med hedern i behåll. Han tycks vara bättre rustad att sysselsätta småpojkar än sin mamma, som ändå har erfarenhet av tre.

Som vi har sysslat och grejat och hållit på!!! Vi har spelat JuniorMonopol och Nintendo och datorspel och sett på femtielva ritade filmer. Vi har handlat i K-supermarket och lekt i Lejonparken och hälsat på hos Calle. Vi har besökt Naturum där vi öppnade triljoner luckor och lärde oss om fiskar och sälar. Vi har spelat fotis på sportplan och fäktats och hejat på deltagarna i Gennarbyloppet som löpte förbi vårt hus och så har vi ritat med gatukritor. I. stukade sin handled ganska illa på en fotboll, men har duktigt bitit ihop och hängt med i svängarna trots det tillfälliga handikappet. Och det var en bra räddning, sa Sonen som såg skottet. Vi har bakat bullar och ätit ugnskorv med potatismos och glass med priplor och bara lite godis. Det här och en del till har vi hållit på med, från tidig lördag morgon till söndag kväll.
Och ändå har vi inte hunnit med allt. Resten av det roliga sparar vi till nästa gång. Legobyggandet, lekparken i Tenala, målandet med vattenfärger, pusslandet och sagoläsandet (det som ändå är min bravur) fick vänta.

Det är roligt att vara med barn då man är medelålders. Men jobbigt.