Visar inlägg med etikett Tvåan. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Tvåan. Visa alla inlägg

¡Hola, amigos!

Lo siento, bloggen har gått på sparlåga de senaste veckorna. Det beror närmast på att jag har varit upptagen med livet. Livet som i förra veckan kallades semester och utspelade sig på Costa Blanca, närmare bestämt i Torrevieja-området, med ett hejvilt 90-årsfirande hela veckan lång. Det faller sig nämligen så att vi har sparat in på födelsedagar i den här familjen, och följaktligen firade Maken sin sextioårsdag i förra veckan på samma dag som Tvåan begick sin trettioårsdag. Och redan i fjol bestämde vi oss för att bjuda hela familjen, det vill säga oss själva, nuförtiden kallade "mamá y papá" och alla våra fyra barn på en födelsedagsvecka i Spanien. Semesterdagar prickades in, flyg och boende bokades och jag gjorde excel-listor av olika slag. Sedan var det bara att åka iväg.  

Och vilken vecka det blev! Sol och värme, god mat, kalla drycker, riktig golf för endel och minigolf för de övriga, sightseeing och till och med lite shopping. Mamá är nöjd. Papá också.



Hemlagat varvades med restaurangmat.


Svettigt. Sand överallt. Men ändå ganska skönt. 

Terrassen. I flitig användning. 

Äventyrsgolfen vanns av de tre innehavarna av green card. Vi andra surar lite bredvid. 

Festmiddag med två överraskningsgäster, Svåger och Svägerska. 


Mörka och varma kvällar med Yatzy och Uno. Och hemgjord sangria. 



En kort utflykt till Murcia. 

Gracias y adiós La Zenia!


 

Iiiiik…

 

Den här rubriken kan verkligen få en att sätta morgonkaffet i vrångstrupen. Krigs- och krisnyheter i all ära, men detta kryper verkligen in under skinnet. 😳

Jag försöker hålla de små grå i trim med nyheter, korsord, böcker och favoriten frågesport. Men vid närmare eftertanke kanske jag börjar märka av en viss nedgång i den intellektuella förmågan? Det finns säkert personer (närmare bestämt tre (3) stycken (se bilden) i den närmaste kretsen som dels orsakar nedgången och dels gärna håller mig informerad om det…

På sju famnars vatten

Historien upprepar sig. Snart behöver jag inte skriva nya blogginlägg längre, utan behöver bara länka till tidigare skriverier. Ifall jag blir lat, alltså. 
Men faktum är att historien än en gång har upprepat sig. Maken lämnade hemmets härd för att semestra i skärgården. Och det gick som det brukar - ungefär tre sekunder efter hans avfärd meddelade bilen medelst skrik och blinkande lampor att bromsarna omedelbart behöver service. Historien upprepar sig alltså. Därtill nödd och tvungen ringde jag följaktligen men mycket motvilligt till en bilverkstad för att be dem fixa problemet och samtidigt göra kilometerservice på sagda bil. Det gick som det brukar på dylika instanser, frågor ställdes och svar kunde inte ges, varpå jag blev tillsagd att hämta bilen på onsdag för kontroll. (Hur svårt kan det egentligen vara att boka in service för en bil som är körd kanske femti-sextitusen eller så och är ungefär fyra-fem år gammal? Behövs faktiskt exaktare uppgifter än så?)

Tack och lov för Tvåan som ryckte in och levererade bilen till ifrågavarande etablissemang, pratade med mekanikern och gav den information som behövdes. 
-Ringer de från verkstan då bilen är klar? frågade jag med darr på rösten.
-Jo, till mig, svarade han lugnt. Jag tänkte att det är bättre att de ringer till en som förstår vad de säger. 

Ack så rätt han har. Och ack vilken tur att han finns. I morgon cyklar jag.

Veckopeng och gulnande löv

Hösten är i antågande. Jag har redan summerat sommaren i bilder, nu blickar vi istället framåt mot gulnande löv, krispig frost och sprakande brasa.

En av ätteläggarna jobbar ännu och har följaktligen inte flytt(at) till studieorten. Men de två övriga är utflugna. Den ättelägg som flög ur boet första gången i år ringde hem till mamma efter första veckan och konstaterade att det är dyrt att leva, och föreslog att vi återinför veckopengen. Think again, son! Sa jag och skrattade rått och hjärtligt. Varpå ätteläggen kom hem i söndags och åkte härifrån med en kasse fullpackad med mat. Veckopeng i cash eller in natura tycks funka lika bra.

Ännu kör vi med capribyxor och bara fötter i sommarskorna. Men frukosten har flyttat inomhus och dörren står inte på vid gavel dygnet runt längre. Och datum för julfesten har bokats. Dags att byta årstid!

Fartens tjusning


Morgon: 
Började dagen med att byta hjulen på min stol på jobbet. (Ja, jag hade suttit sönder de förra. Nej, jag är inte stolt.) Jösses hjälp hur lätt de nya hjulen löper! Passade på att ta några rundor i korridoren innan resten av kontoret kom på jobb, och upplevde fartens tjusning och vinden i håret.

Eftermiddag: 
Förde bilen på tvätt. Lycka är en skinande ren bil som inte smutsar ner mina ytterkläder då jag öppnar bakluckan. Mitt stämpelkort på biltvätten är nu fullt och nästa tvätt är gratis. Bara det!

Kväll: 
Blev ompysslad hos frissan. MEN. Nu händer det igen (läs mer här). Jag blir övergiven. Inte för gott, men under våren. Ett större ingrepp med lång rehabilitering gör mig frissalös fram till april, maj nån gång. Nu är goda råd dyra. Ge mig tips på tillfälligt bistånd på huvudskötselsområdet är ni snälla.


Äntligen kom snön! Det är så vackert ute. Det blev en bra dag det här också. Den sjuttonde januari i nådens år 2018. Då Anton firar namnsdag och månen är ny. Fridens liljor!

Det som göms i snö, kommer upp i tö

Fy bubblan så mycket skräp man ser längs vägrenarna och i dikena nu då snön smälter och gräset inte ännu hunnit gömma in det. Vem är det egentligen som slänger tomma burkar, plastpåsar, tobakspaket, fimpar, hamburgerkartonger, takeawaykaffemuggar, ensamma vantar (antagligen inte bortslängda, utan troligtvis borttappade), korkar, godispapper och annat mera onämnbart som man helst inte vill veta hur det egentligen hamnade just där? 

Vi är inte en familj av stora principer. Nej, vi är rätt så medelmåttiga i det mesta, tummar på regler och hittar på nya enligt behov. Jobbar mycket på känsla och situation, liksom. Men skräp slänger vi inte! Det har itutats oss sedan barnsben och vi har dunkat in denna regel i våra barn, så till den milda grad att vi inte ens spottar ut ett tuggat tuggummi i naturen av rädsla för att att en fågel ska äta upp det och det ska klistra fast näbben på den (det är möjligt att det här är en urban legend, men jag tror fullt och fast på riskerna). Svälj hellre tuggiset alltså, än spotta ut det, gäller hos oss. 

Ungefär två (2) gånger har vi slängt skräp på olämplig plats. Ena gången hände det sig att en av pojkarna (för att undvika traumor håller vi det hemligt vilken av dem) satt och hulkade i sin säng på kvällskvisten. Och då jag frågade honom vad som står på berättade han att han hade glömt kvar sin tomma Trip-burk i Mulleskogen under dagens dagisutfärd. Och han ville att vi skulle åka tillbaka till skogen för att hämta den. Jag fick honom att gå och lägga sig med löftet att jag skulle hämta burken från skogen själv följande dag - vilket jag faktiskt inte gjorde, förlåt, förlåt, för jag tänkte mig att dagistanterna eller Skogsmulle själv antagligen hade städat bort burken då gruppen lämnade platsen. Möjligen ligger det en tom saftburk från slutet av 1990-talet kvar i skogen bakom dagis fortfarande. Den är vår!

Den andra gången var det en annan av killarna och jag som var på fotbollsmatch i Hangö. Efter förrättat värv skulle vi åka hemåt där Maken väntade med maten, men fotbollspojken påstod att han var så uthungrad att han inte kommer att överleva hemresan (40 min) utan en mockaruta i magen. En trött och sur fotbollsjunior med lågt blodsocker är inget trevligt resesällskap, så jag föll till föga och köpte en muta från den lokala fotisklubbens popup-kiosk. Pojke och mockaruta stuvades in i bilen och hemfärden anträddes. I höjd med Hangö Norra hade han ätit upp mockarutan och satt då med en pappersassiett full med smulor i famnen. Alla mammor vet att det är fråga om sekunder innan smulorna skulle ha varit utströdda i bilen, främst på sätet där chokladen gnids in i tyget och inte går att tvätta bort. Alltså kom vi överens om att tömma ut smulorna längs vägkanten så att myrorna skulle få nånting gott att mumsa på. Sagt och gjort, killen gjorde sig beredd att sträcka ut handen genom fönstret och skaka av smulorna och jag drog ner fönstret. Vad ingen av oss hade räknat med var att en bil som framförs i vidpass hundra kilometer i timmen åstadkommer ett rejält vinddrag (vi skyller på att fysik inte var mitt starkaste ämne i skolan och att denna son ännu inte hade börjat plugga fysik vid den här tidpunkten). Innan någon av oss hann blinka hade vinddraget sugit pappersassietten med smulorna ur handen och den försvann ur sikte. Vi skulle ha kunnat leva med tanken på en ensam assiett i ett dike längs Hangövägen, som troligen skulle förmultna inom en rimlig framtid eftersom den inte var av plast eller metall. Men skammen över att assietten praktiskt taget flög rakt på vindrutan på den bakomliggande bilen, som antagligen trodde att vi helt fräckt slänger skräp ut genom bilfönstret, den hemsöker mig fortfarande. 

Sen dess har vi inte skräpat ner någonting. Eller hur, pojkar? (sagt med myndig stämma och händerna knutna i sidorna).

Dagens sensmoral: skräpa inte ner och töm inte smulor genom fönstret på en bil i farten. 

Förmynderi

Familjens minsting, den yngsta ätteläggen, Trean, har blivit myndig. Jag har inte längre minderåriga barn att ta hand om. Fatta det! (Däremot har jag tre myndiga barn som behöver tas hand om, men det är en helt annan sak.) 

Idag fick Trean sitt efterlängtade körkort och mindre än sex (6) timmar senare uppstod det första grälet om fördelning av bilar. Huset kunde uppbringa tre bilar att distribuera mellan fyra chaufförer, som alla hade tvingande behov av motordrivet fortskaffningsmedel just precis mellan halv fem och sju idag. Jag hade en klar fördel eftersom jag hade cyklat till jobbet idag och kunde redan tidigt i förhandlingen förskansa mig en bilnyckel. Trean åberopade dels jobb och dels körkortets färskhet med ganska klen framgång. Maken överraskade då med att erbjuda sig att cykla till sitt evenemang (nej, det inbegrep inte alkohol), helt säkert med baktanken att använda detta som ett trumfkort i kommande förhandlingar. Trean och Tvåan var inte sena att grabba de två andra bilnycklarna och susade iväg med gruset strittande. Alla är glada och nöjda alltså. Tills nästa sammandrabbning.  

Dans för gamlingar



Det är penkkis- och sportlovstider. Och dags för De Gamlas Dans då mellisarna firar att de blir äldst i skolan. I fredags fick jag se den yngsta av sönerna skruda sig i frack och ta ut svängarna på dansgolvet tillsammans med sina klasskompisar. Skolbal ordnades inte då jag gick i gymnasiet nittonhundrakalltomvåren, då firade vi på annat sätt. Vi klädde ut oss till småbarn och hade visst pyjamasparty om jag minns rätt. Roligt var det då också, men visst är Gamlas Dans-kursen en alldeles speciell upplevelse som gymnasiet erbjuder ungdomarna. 

Man ska inte lägga ut bilder på barnen, men nu måste stolta mamman få göra ett undantag och dela med mig av de vackra ungdomarna, de färggranna klänningarna och de fina danserna.

Först ut Ettan, år 2009, med dam i brun klänning längst till höger. Här är det tango.
Foto: Harri Kaunisranta


År 2012 är det Tvåans tur. Här surrar han sin dam i mörkblått, mitt i bilden.
Foto: jag själv, det ser man på suddigheten
Och i fredags dags för Trean, här med flickvän i ljuvlig klänning som hennes mamma sytt.
Stegen satt som ett smäck.
Och det är ju inte bara vackra klänningar och danssteg. Efter uppvisningen vandrar hela gänget iväg längs den av facklor upplysta stigen mot middagen. Tre rätter, med bordssilver, toastmaster och hela köret avslutar kvällen och utgör Vett och etikett-kursens grande finale. 

Foto: Fotofabriken
En liten tår i ögonvrån, kanske. Vem vet när man nästa gång får chansen att se en såhär härlig dansuppvisning. 

Nyttiga länkar:




Kalispera från Langansböle

Tvåan far till Åbo för att påbörja studierna och istället flyttar en grekisk tonåring in för en vecka. Vet inte om det är PK att servera finsk fetaost till en grekisk gäst, men jag bestämde mig för att pröva. Och han var artig nog att äta. 
Vi har redan hunnit diskutera flyktingproblemet på hans hemö Leros. Leros ligger nära turkiska kusten och har under de senaste veckorna invaderats av tusentals flyktingar. Kontrasten till Finland är skarpare än nånsin. Jag önskar de 16-åriga Lerosungdomarna får en fin vecka i Ekenäs innan de återvänder till den brutala verkligheten i Medelhavet. 

Vardagshjältar

Trean på moped får soppatorsk. Trean lämnar mopeden precis utanför garnisonens port, nästan så att vakten snavar över den. Trean inser att mopeden inte kan bli där och att mor inte är till nån hjälp. Trean ringer Tvåan som inte är tillgänglig. Mor ringer Maken för att avreagera sig. Trean ringer Svåger. Trean åker sedan iväg på fotbollsmatch till Nurmijärvi. 
Svåger rycker ut med bensinkanister och fyller på bränsle. Svåger försöker starta mopeden för att köra hem den, men lyckas inte. Svåger leder hem mopeden (3 km) med huvudet hoptryckt i Treans hjälm. Det börjar regna. 

Mopeden är hemma. Mor är lättad över att äventyret är över. Trean står i evig tacksamhetsskuld till Svåger. Svåger smider planer. Det är ett spännande liv vi lever...

Arbetsfördelning

Under veckoslutet hade Tvåan och jag bykdag. Den går till på så sätt att Tvåan slänger en säck med smutsiga och svettiga kamouflagefärgade kläder på golvet i tvättstugan och jag tar över därifrån. 
Arméns kläder är inte vackra men troligen bekväma och mycket ändamålsenliga. De är också av hög kvalitet och torkar otroligt snabbt.


Nu är kläderna snyggt vikta i högar och jag ska bara stryka badlakanen - linne är så hårt och tråkigt efter tvätt. Sedan tar Tvåan över och packar in kläderna i säcken igen. 

PS. Är det någon som behöver en 7 kg frontmatad tvättmaskin? Välanvänd men fungerande för t.ex. smutsiga halare, mattor, skor eller annat. Skänkes. 

Det är fult att svära



Men det är ok att svära då det gäller faned. Tvåan har nu avancerat från rekryt till jägare efter en högtidlig ceremoni på garnisonen i Dragsvik.
Vi var på plats i god tid. Med modershjärtat stolt pickande i bröstet flackade blicken desperat över de hundratals grönklädda rekryterna med nollställda ansikten och svarta vintermössor för att förhoppningsvis hitta sonen. Jag hade nästan gett upp hoppet då hans välbekanta ansikte plötsligt dök upp i raden. Med alla knappar knäppta, byxorna instoppade i kängorna och byssan i rätt vinkel över axeln. Precis som man ska.

Raka rader. Koncentration.
Uppställning utanför de karaktäristiska rödtegelbyggnaderna runt flaggplanen.
Ceremonin med tal, sång, bön och edsvärande avslutades med förbimarsch till de pigga tonerna av en pampig orkester.
Många marscherade i takt, men kanske inte alla.

Tvåans tillfälliga hemvist under sex eller kanske tolv månader.
Och vi som stått och småfrusit i den råa februarifukten belönades med den berömda Dragsviksärtsoppan och pannkaka i matsalen.
Sputnik eller syltmunk? Det blev syltmunk. Och priserna på Sotku är som sig bör särdeles överkomliga. 

Översvämning

Ibland svämmar hjärtat över av moderskänslor. Som nu till exempel. (Så om du inte orkar med en stolt mors skryt om sina barn så kan du sluta läsa nu.) För just nu har dom flyt alltså. Ungarna. Och det känns som om min uppfostraruppgift nästan är klappad och klar.

Varje dag läser jag Ettans välskrivna artiklar i lokaltidningen och är glad över att han har hittat ett yrke som han kommer att trivas med och som passar honom utmärkt.
Tvåan som just har klarat studenten, har fått beröm av sin före detta arbetsgivare och har nu två jobb som väntar på honom. Nu håller vi bara tummarna för inträdesförhören också.
Trean har fått sitt mopokort och har ett sommarjobb som han har fixat själv. Och snart är det  konfirmationsdags för honom.

Visst grälar vi ibland så stopporna yr, och jag kan bli galen på deras ostädade rum, på deras nattugglande, deras datorspelande och att de lämnar disk överallt. Men just idag är jag rätt så stolt över dem alla. Så om jag just idag skulle dö så kan jag göra det lugnt, för dom är nog mer eller mindre flygfärdiga redan nu.

Dessutom svämmar hjärtat över av lycka över detta tvåhundrade blogginlägg också. Tänka sig. Det är inte bara ungarna som har flyt. Bloggen också!

Two down, one to go...

...stod det på ett kort studentmamman fick dagen till ära 
(jag fick en present också - ett fint armband som SystraMi har gjort). 
Nu är jag alltså dubbel studentmamma! 
Igår firade vi Tvåans studentdimission hela dagen och natten lång. 
Vilken fin fest! 
Glädje. Fröjd. Skratt. Pikilite tårar. 
Lycka och jubel.

Ettan korkade Cavaflaskor på löpande band, Maken grillade, Trean bar tårtor och skötte läskservering till barn och ungdomar. 
Och Tvåan själv dignade under sina fina presenter, vackra kort och rosor. 
Solen sken och vädret visade sig från sin bästa sida. 
Tvåan fångade in sin Fammo och Mommo till en kram.
Javisst håller morsan och farsan på att spricka av stolthet.
Ett stort och varmt TACK till alla gäster som tittade in och bidrog till den fina stämningen! 
Two down. Hoppas på en till.  

Dubbelarbete

Det är jobbigt med nytt jobb. Att stiga upp en timme tidigare än normalt för att hinna till jobbet till 06.30. Att ligga steget före och se till att det finns en rejäl matsäck att packa med för en nio timmars arbetsdag. Att till och med koka kaffetermos med till dagen. Att ligga i sängen vid femtiden på morgonen och höra regnet skvala utanför och tänka på hur dränkt man kommer att vara efter en dag i utomhusarbete.

Har jag bytt jobb? Eller är det fråga om drastiska nyarrangemang på nuvarande jobbet? Nej, det är bara Tvåan som har fått sommarjobb och bara hans mamma som inte kan låta bli att lägga sig i och "curla" lite för honom. Nu är det första veckan på gång, och både ni och samhället får nog ursäkta mig för att jag försöker ha lite koll på hur det går.

Och såhär kommer det inte att fortsätta, det kan jag lova. Ett jobb räcker mer än väl för mig. Men nu ska jag gå och kolla att han inte glömmer sin matsäck...

En moders lott

Det är tungt att vara mamma. Man oroar sig mest hela tiden. Oroandet börjar så fort den lilla babyn fötts, ja egentligen redan då den finns i magen och väntar på att födas. Äter babyn ordentligt? Har den tillräckligt med kläder? Andas den? Och från dethär eskalerar oroandet.
Just nu är Tvåan ute på Penkkisfirande och gud vet vad som kan hända honom där. Jag menar han rör ju sig med typer och gäng som kan vara SmåBrottslingar, DrogAnvändare eller bara sådär allmänt IllBattingar. 

Och det börjar ju redan på dagis. Där samsas mina gullungar med IllBattingar och potentiella SmåBrottslingar och DrogAnvändare och lär sig svordomar och att dra flickor i håret. För att inte tala om skoltiden. Skolorna är ju proppfulla av ondsinta lärare, elaka vaktmästare och övriga IllBattingar,  SmåBrottslingar och DrogAnvändare som lurar små värnlösa pojkar i fördärvet.
Invagga er inte i falsk säkerhet - mopogänget, fotislaget, församlingens sommarläger och scoutkåren är också fulla av IB, SB och DA, den ena värre än den andra. Då barnen kommer i mopo- och körkortsåldern så kryddas oron av tanken på BilDårarna som trafikerar vägarna och lurar bak varje kurva och hörn.
Och så åker de små hjärtebarnen utomlands, och det vet man ju att där huserar Mafian och MänniskoHandlarna och bara väntar på att hugga klorna i dina barn. För dina barn är ju naturligtvis alltid oskyldiga och värnlösa, och luras med på eventuella oegentligheter av IB, SB och DA och annat bus. Om du inte är där och kan ta hand om dem. 

Kommer man nånsin att sluta oroa sig? Knappast. Oron bara ändrar sig och tar en annan form. Barnen kanske bildar familj och det uppstår nya oskyldiga hjärtegryn att oroa sig för. Äter de tillräckligt? Blir de mobbade? Tänk om någon ger dem knock-outdroppar? Tänk om de blir bestulna? Andas de? 

Akta er för IllBattingar, SmåBrottslingar och DrogAnvändare därute i den farliga världen!

Förkyld på lördagkväll

Tvåan ligger på soffan bakom ett berg av använda näsdukar och nyser och snyter varannan minut som en en elefant med snabelinflammation.
"Nej, jag är inte sjuk", säger han glatt, dricker Finrexin och smider planer för lördagskvällen. Skulle det vara tisdagskväll skulle han garanterat mäta febern och ynka sig och förklara att han omöjligt kan gå till skolan följande dag.

Om hans lutheranskt uppfostrade ansvarstagande mor skulle befinna sig i samma situation på lördagskvällen, skulle hon ligga lågt hela veckoslutet och försumma barn, man och hushåll.
"Nej, jag är inte sjuk", skulle hon däremot säga glatt på tisdagskvällen efter att ha kollat i kalendern att hon har två Viktiga Möten inbokade på jobbet följande dag. Och sedan dricker hon ett par muggar Finrexin för att hållas på fötter.

Tänk hur olika förkylningar kan bete sig beroende på veckodag.

Mera förlossningsminnen

Femte maj för 18 år sedan var en torsdagskväll. Fast lite mer spännande än en vanlig torsdagskväll. Fredagen var nämligen dagen D, beräknad nedkomst för Tvåan, men också Makens 30-årsdag. Tidsoptimister som vi var redan då, hade vi naturligtvis bjudit till fest hos oss på fredagskvällen och väntade ett tjugotal gäster. Helt oförberedda på komplikationer var vi ju ändå inte, både plan B och plan C låg på lut och skulle visa sig komma väl till pass.

Strax innan midnatt gick nämligen vattnet med ett ljudligt 'poks' och på två röda sekunder hade Maken svischat den sovande Ettan över till gudmor i grannlägenheten, grabbat BB-väska och höggravid fru och startat bilen.
Ensamma med barnmorskan och barnskötaren på den tysta förlossningsavdelningen kämpade vi oss sedan genom majnatten och vid femtiden, då morgonen ljusnat, föddes Tvåan, Makens bästa 30-årsgåva (erkänn att det var vältajmat!!) till ackompanjemang av vacker fågelsång. Ungefär tre kilo tung och en halvmeter lång. Rödskrynklig. Och hungrig.

Och i morgon är det dags för Maken och Tvåan att fira sin 18:nde gemensamma födelsedag (erkänn att det är smart ordnat med två födelsedagar på samma dag!!). Tvåan håller på att ta körkort och har kallats till uppbåd i augusti. Han är inte rödskrynklig längre och har samlat på sig några centimetrar och kilon till. Men han är fortfarande hungrig.

PS. 30-årsfesten på fredagskvällen i maj 1994 var mycket lyckad trots att värdinnan och Tvåan inte bidrog med sin närvaro. Plan B och C fungerade bra tack vare alla medhjälpare.

Livet som medelålders - Del 10

I morse då Tvåan och jag samåkte till skolan/jobbet pratade vi om en grunka som vi hittade i bilen. Grunkan var liten och vit med en kort sladd och hade någonting att göra med telefoner, radio och bilar. Grunkans exakta användningsmöjligheter förblev oklara för mig eftersom diskussionen fick ett abrupt slut då Tvåan med ett vrålflabb upptäckte att jag inte visste att jag kunde lyssna på radio i min telefon.
Där satt vi sedan, som från två vitt skilda planeter, han förundrad över hur ovetande en mamma kan vara och jag förundrad över hur många finesser och funktioner man kan tränga in i en apparat som ursprungligen är avsedd för samtal och textmeddelanden.

Jag är säker på att Den Stora Telefontillverkaren - inom en snar framtid - kommer att lansera en apparat så full med tekniska finesser och finurligheter att de kommer att glömma att lägga in samtals- och meddelandefunktionen. Då är det min tur att flabba.

Tack och hej!

Nu är tiden för årsbokslut. Instagrammarna publicerar årets mest likeade bilder. På TV visas Året med kungafamiljen och andra årssammanfattn...