Ett evigt firande

Idag har jag åter en gång firat min födelsedag! Tänk att få använda sina födelsedagspresenter just då det känns som mest behövligt! Kunna fira födelsedag hela året liksom. 

Som 59-åring var jag tydligen ett vrak. En uttorkad fröstängel på ålderns höst. En skrumpen tant. Många av mina presenter var nämligen njutbara upplevelser för kropp och själ. I förra veckan till exempel låg jag och flöt i en saltvattenkapsel, tack till mina härliga kolleger! Och idag har kroppen fått helkroppsmassage med hot stones, tack till mina goda vänner T&S! Ännu ligger presentkort kvar i högen och väntar på att användas. Ni kommer att få rapporter från Nationaloperan i Helsingfors och Nådendals Bad. Vänta bara!

Jag fick också andra fina gåvor, choklad, ett par vackra buketter, en diktbok, en enorm orkidé med fyra (4!) stänglar, en vedbärare/tidningskorg och riktig champagne kantänka. 

Till och med födelsedagskorten var exceptionellt underbara!

Det är ju trevligt då kollegerna har det skoj medan de planerar födelsedagsfirandet också.
ChatGPT har tydligen hjälpt dem med en Super-Camilla till den i övrigt också läckra tårtan.

Ved nänns vi nog inte lägga i det här vackra designföremålet. 
Men vi klurade på att man kan lägga den på sida och göra det till ett litet näpet sidobord. 

Jag hade trott att stenar är hårda och otrevliga, men hade fullständigt fel.
En alltigenom njutbar upplevelse.  

Floating betyder att guppa omkring ensam med sina tankar i 45 minuter och stiga upp efteråt som en ny människa. 

Tack vare alla fina upplevelser och allt firande är jag inte längre en orkeslös gamling. Jag känner mig som ung på nytt. Ibland i alla fall. Födelsedagsfirandet fortsätter alltså och mera rapporter kommer senare. Snart är det ju förresten dags att fylla 61 också. 

 

¡Hola, amigos!

Lo siento, bloggen har gått på sparlåga de senaste veckorna. Det beror närmast på att jag har varit upptagen med livet. Livet som i förra veckan kallades semester och utspelade sig på Costa Blanca, närmare bestämt i Torrevieja-området, med ett hejvilt 90-årsfirande hela veckan lång. Det faller sig nämligen så att vi har sparat in på födelsedagar i den här familjen, och följaktligen firade Maken sin sextioårsdag i förra veckan på samma dag som Tvåan begick sin trettioårsdag. Och redan i fjol bestämde vi oss för att bjuda hela familjen, det vill säga oss själva, nuförtiden kallade "mamá y papá" och alla våra fyra barn på en födelsedagsvecka i Spanien. Semesterdagar prickades in, flyg och boende bokades och jag gjorde excel-listor av olika slag. Sedan var det bara att åka iväg.  

Och vilken vecka det blev! Sol och värme, god mat, kalla drycker, riktig golf för endel och minigolf för de övriga, sightseeing och till och med lite shopping. Mamá är nöjd. Papá också.

Hemlagat varvades med restaurangmat.

Svettigt. Sand överallt. Men ändå ganska skönt. 

Terrassen. I flitig användning. 

Äventyrsgolfen vanns av de tre innehavarna av green card. Vi andra surar lite bredvid. 

Festmiddag med två överraskningsgäster, Svåger och Svägerska. 

Mörka och varma kvällar med Yatzy och Uno. Och hemgjord sangria. 

En kort utflykt till Murcia. 

Gracias y adiós La Zenia!

 

Minisemester

Idag klockade jag ut 13.43 från platsen där jag tjänar mitt dagliga bröd för att göra ett besök hos min massör. Efter massagen strosade jag upp och ner för Kungsen och köpte mig en födelsedagspresent (tack Mamma! 🥰). Sedan cyklade jag hem i maklig takt och satte mig i solskenet i trädgården. Klockan är 15.55 och det känns som om jag har haft en ledig dag! 

Korgen ska bli min nya simhallskasse. Jag köpte den på rea i Kompaniet som har slutförsäljning. Ännu finns där ett och annat guldkorn, så passa på att fynda innan det är försent!

Nu ska jag fortsätta att njuta av min lediga dag. 

Ålderskrämpor

En grej har jag svårt att fatta. Hur är det möjligt att jag är mor till en trettioårig son? Det är ju inte så himla länge sedan jag jag själv var trettio? Eller är det? Det var ju verkligen på förra årtusendet. Om vi ska vara riktigt noga. 

Men faktum kvarstår, min förstfödde fyllde 30 år i går. Om den jubilerande sonen eventuellt lider av en mild släng av åldersnoja (nej, det gör han inte), så är det ingenting jämfört med ålderskrisen som modern upplever. Krisen dämpades något av gårdagens kaffekalas. Men inte helt. 

Grattis min fina Etta 🥂!

Nej tack till pukor och trumpeter

Jag är inte mycket för att fira födelsedagar. Gillar inte kafferep och uppbullningar. Bryr mig inte om flagghissningar och blomsterkransar och hurrarop. 

Vill man göra mig glad kan man ropa ett stillsamt "grattis" i förbifarten eller skicka ett meddelande. Om man prompt vill överösa mig med gåvor får det gärna vara nånting nyttigt eller något gott att äta eller dricka. Ja, eller en bok då förstås, men böcker är naturligtvis välkomna gåvor när som helst. 

Också i år har jag haft födelsedag (vilket ju är bra, om man tänker på motsatsen). Den firades för några dagar sen med ett par knäckebrödssmörgåsar och en promenad längs stranden. 

Det bästa med årets firande var faktiskt ett möte jag deltog i på födelsedagens eftermiddag. I deltog fyra personer, VARAV TRE FYLLDE ÅR JUST PRECIS den dagen. Vad är oddsen för det alltså? Hur ofta stöter du på någon som delar din födelsedag? Precis på den dagen? Kring samma mötesbord? Snabbt utbytte vi några halvhjärtade grattisar och tog sedan itu med mötet utan större åthävor eller glada tillrop. Anspråkslöst. Grattis bara. 

Grattis på hundraårsdagen!

Glad 100-årsdag! Idag kulminerar självständighetsfirandet som pågått försiktigt med varierande evenemang hela året. Vi talar förstås inte om ett uppsluppet och avslappnat firande som 4th of July i USA. Eller det pompösa och eleganta firandet av 14 juillet i Frankrike. Eller det galna och yra flaggviftandet på 17 Mai i Norge. Som vanligt firar vi stillsamt, högtidligt och värdigt, men i år med extra eftertryck. Festerna är finare, fackeltågen längre, fyrverkerierna större och dekorationerna blåvitare än vanligt. Dagen till ära har dessutom ett vackert snötäcke lagt sig över nejden också här i söder och vårt land har aldrig varit så här vackert. (Bra jobbat, Sauli!).

I går, 5.12, var det kaffebjudning för hela Finlands folk på eftermiddagen. På arbetsplatser, bibliotek, museer och församlingshem bjöds det på kaffe och kaka. Det ordnades fester och konserter och hyllades krigsveteraner. Men det var bara början.

Idag, 6.12, stannar Finland. Vi lyssnar till Sibelius' Finlandia, äter Fazers Blå och tänder blåvita ljus. Vi tittar på någon av de otaliga versionerna av Okänd soldat. Det ordnas fester, gudstjänster och konserter, hedersvakt vid hjältegravarna och fackeltåg. Vi äter gott och fosterländskt - rödbetor, ren, lingon och limpa - och till det dricker vi en kall Koskenkorva. (Den som snofsar till det med vin till maten måste nog ta till importvaror.) Och förstås bänkar vi oss vid TV-apparaterna vid 7-tiden då dörrarna till slottet slås upp och de berömda handskakningarna börjar. (Balen på slottet är nog det närmaste vi kommer kungligheter, så låt oss gärna fortsätta med detta harmlösa nöje, är ni snälla.)

I morgon, 7.12, är vi back to normal igen. Det dagliga arbetet som tagit en kort paus för firandet återupptas. Käbblet kring hälsovårdsreformen fortsätter, Paavo Väyrynen börjar sin femtielfte presidentkampanj och Sampo Terho fortsätter sitt arbete med att utrota svenskan i Finland. (Han har förresten knappast tagit paus ens på självständighetsdagen, tror jag). Finland fortsätter att toppa statistiken, om det sen gäller självmord, Pisa-undersökningar eller kaffekonsumtion. Vi fortsätter att förlora mot Sverige i fotboll och mot Norge i skidning. Kimi Räikkönen fortsätter att mumla och Helsingfors-svenskarna fortsätter att tala högt i spåran. Natodiskussionen går vidare och vi kommer att sluta på 23 plats i Eurovisionen. 

Allt det här kan vi göra i ett tryggt, jämställt och välmående land där våra barn får en god utbildning, där de sjuka får god vård och där vi lever ett bra liv. Hjärtat sväller lite i bröstet och man får nästan en tår i ögonvrån av stolthet. 💯 år av självständighet är inte fy skam och det är fint att bo i Finland i dag. 

Självständighetsdagsmorgon på Sidensvansgränd.
Finland i festskrud.

100-årsbakelse på jobbet.

Har ni kollat på Google idag? Kul logga, eller hur!

Det är skillnad på folk och folk

En mig närstående person - vi kan kalla henne Mamma - fyller år idag. I familjen är vi inte speciellt noga med att fira precis på födelsedagen, och eftersom vi ska äta påsklunch hos sagda Mamma nästa lördag faller det sig rätt naturligt att kombinera gratulerandet med påskalammet. 

Men visst ringde jag upp och gratulerade idag, och frågade naturligtvis om hon förväntade sig någon form av uppvaktning eller besök just idag på riktiga dagen. 

- Nej för sjutton, löd svaret, jag väntar gäster så kom inte hit!

Det är ju bra att veta sin plats. Hon ska få sin födelsedagskram nästa lördag. 

Livet går vidare

Hela världen stannar upp i kölvattnet av fredagens terrordåd. Fördömer, förfärs, frustrerar, förundras och förbannar. Gråter och knyter nävarna.

Men mitt i sorgen och ilskan går Livet vidare. De stolta parisarna är inte rädda. Och här i Ekenäs firar vi 7-årskalas hos glada Halvan. 

Böcker, radiostyrd bil och piratlego. Sådant som gör en sjuårig kille lycklig. 

På sjuårskalas serveras förstås pizza. I mängder.

Och tårta. 

 The guests have left the building. Vi tackar för trevligt födelsedagskalas.

Mikrosemester

Jag har också tidigare förespråkat närturism, t.ex. här. I lördags gjorde jag och Maken en mikrosemestertur till hufvudstaden där vi firade födelsedag tillsammans med jubilerande Ettan. Vi kombinerade lite shopping på Det Anrika Varuhuset och ett stärkande glas vin på ett lokalt public house med 'luddag' (varken lunch eller middag) på en liten kvarterskrog på Skillnaden och musikal på Svenskis. Och allt dethär på en eftermiddag och kväll! 

Pizza på Skiffer. Ett annorlunda pizzakoncept. Inte illa alls, tvärtom, men annorlunda.
Min pizza hette Saaristomeri och innehöll rökt lax, potatisklyftor, pocherat ägg med svart kaviar, sallad och gammaldags pressgurka, hos oss även kallad "skakagurka". Mycket gott! 

The show is about to begin! Mia Hafrén är suverän i huvudrollen, de andra levererade inte lika bra. Tantpower fungerar alltid och stod för komedienneinslaget med Maria Sid i spetsen. Mycket sevärt.

Beställer man biljetter en vecka innan så får man nöja sig med lite sämre biljetter. 

Pomp and circumstance

Tänk hur man kan dra ut på ett födelsedagsfirande och njuta i veckor. Från den första gratulationskramen som jag fick av min moster redan 5 juni i Borgå till dagens firande med en god vän som också trädde in i femtioårsklubben här under sommaren. 

Veckor av firande avslutades nu med pompa och ståt, det vill säga med rosa skumpa på terrassen och plåtbröd på pub Niska. Och flera timmar effektivt glatt småprat förstås. Tack för idag, C!

Tack!

Inte hjälper det att resa bort, födelsedagar ska ändå firas mer eller mindre. I mitt fall mindre, men ändå lite firande. Idag var det kaffebjudning på jobbet. Det börjar redan vara tradition med specialkakor från Wibox - kolla min! Det är jag som sitter med en flaska skumpa och en ryggsäck på böckerna. Kakan var inte bara fin, den var god också! 

Och hemma på gården väntade den här fina födelsedagspresenten! En planteringslåda, komplett med örter och allt. Nu ska det odlas!

Massor av gratulationskort står uppradade på bokhyllan och en födelsedagsbukett i rosa är heller inte fel. Tack alla som grattat mig på födelsedagen!

  

Koi och fjärilar - Oz del 1

Endel har undrat om det ska bli nån form av festligheter i samband med min halvsekelsdag nu i sommar. Men nej, det blir det faktiskt inte. Inte denhär födelsedagen. 

Endel gubbar män köper sig en motorcykel. Andra byter frugan mot en ny tjugo år yngre. Många bjuder till fina fester. Jag hanterar femtioårsångesten genom att göra en långresa till andra sidan jordklotet. Ja, jag vet ju att dagens ungdom reser jorden runt med en liten reppu och flipflops och gör månads- ja kanske årslånga resor utan desto mera hallå. Men för mig är några veckor på resande fot i fjärran land ett riktigt äventyr ska ni veta. Och efter dryga trettio timmar i flyg eller i transithallar kan man ju undra om det är värt det?

Efter två flyg (Helsingfors-Köpenhamn-Singapore) och tjugo timmar på väg så kändes beslutet kanske mindre lyckat. Då samlade jag krafter vid koifiskdammen och inne i fjärilsträdgården i terminal 3. Värda ett besök om ni har några timmar att döda.

Det var inga små näpna guldfiskar som simmade omkring här. En koi skulle ha räckt till middag för hela vår familj och till rester följande dag.

Väl framme, efter en lååång natts sömn och en rejäl frukost mådde jag som en prinsessa igen. Och fick lön för mödan inför den här utsikten från Harbour bridge.

Resan fortsätter, jag lämnar Sydney och återkommer senare.

Sjöjungfrur och ballonger

Vi cyklade en sväng till stan i eftermiddags. Knipnäs. Ormnäs.Västvallen. Torget. Och hemåt. 

I strandskvalpet längs Västvallen låg en knippe rosa och vita ballonger, lite sådär som man brukar dekorera postlådan inför ett födelsedagskalas. Kanske ballongerna hörde till en liten sjöjungfru som fyllde fem år?

Ät mig!

Svärmor hämtade en hemlagad bondost med till födelsedagslunchen i lördags. På beställning. Den tronade på buffébordet i sällskap av det hemlagade knäckebrödet, en Gouda och en jättekrämig Brie. Har inte koll på om någon annan överhuvudtaget hann äta av osten, men det känns som om jag har ätit hela själv. 

Här ligger den allra sista biten och blinkar förföriskt åt mig. Den ropar "Ät mig, ät mig" och ser fruktansvärt god ut. Och jag åt den. Lycka är en egen bit bondost!

Det närmar sig

Plötsligt blev jag medveten om att jag - omedvetet - ännu inte avslöjat vart flyttlasset bär av. My bad. Det nya hemmet ligger alltså i nya Langansböle. På "rätt" sida om stan. Betydligt närmare jobb, skolor och hobbies. Och ändå i ett lugnt område med en skyddande trädgård. På cykelavstånd till jobbet. Men jag lovar bara cykla i vackert väder och på bara vägar. 

Det är inte långt kvar nu! Vi lever redan delvis i lådor, hyllor gapar tomma och dammråttor springer längs väggarna. Trumsetet har hittat ny ägare, skrivbordsstolen och hörnskåpet likaså. Ett lass har redan åkt till sopstationen och ett par lass till Lions (finns massor fint att fynda på loppisen i sommar, gott folk!). 

  

Men livet går sin gilla gång trots den förestående flytten. Igår letade vi fram festkläderna och skakade dammet av oss på härlig 40-årsfest och i dag är det 9-årskalas som gäller. 

Tänk så märkligt att folk inte beaktar vår flyttidtabell då de fyller år...

Förändringens vindar blåser

Det är spännande tider vi lever i. Kanske inte ni, vad jag vet alltså, men vi i vår familj för all del. I nitton fina år har vi bott i gula huset på Gabrielsbacken i Tenala, och nu närmar sig den eran sitt slut och vi ska flytta!

Huset har det senaste året mestadels stått tyst och tomt då familjemedlemmarna tillbringar största delen av sitt liv annanstans och vägen till jobbet, skolan och kvällsaktiviteterna har aldrig känts så här lång. Plötsligt insåg vi att vi kan bo närmare och lättare på annat håll och beslöt att ge oss in på den tuffa bostadsmarknaden och lägga huset till försäljning. Jag vet inte om vi hade tur eller bara rätt fastighetsförmedlare (Hej Mosse och Mange!), men bara tre gånger behövde vi städa och putsa och feja och pimpa huset i visningsskick förrän de rätta köparna dök upp. Då blev flytten plötsligt verklig och det blev genast brått att hitta ett nytt boende för oss. Utbudet i vår storleks- och prisklass är inte så väldigt stort och vi är heller inte intresserade av att ranta runt och titta på tiotals bostäder, så rätt så snabbt hittade vi det hus som ska bli vårt nya hem i april. Och idag har vi alltså skrivit på köpebreven både för gamla huset och nya huset. Hurra!

På nitton år hinner mycket hända. Fyrapersonersfamiljen som flyttade in blev snabbt en fempersonersfamilj. Katten Mimmi flyttade in och hann bo med oss i över femton år. Vi har skrattat, grälat, dansat, gråtit, lekt och framför allt levt i huset och i byn och trivts vansinnigt bra. Vi har firat födelsedagar och konfirmationer och studentfester och ordnat grillfester, kräftskivor, fonduekvällar, spelkvällar, glöggfester och umgåtts med vänner så där bara utan anledning. Men allt har sin tid, och nu börjar en ny period både för oss och för gula huset. Vi packar vårt pick och pack och önskar den nya fyrapersonersfamiljen många lyckliga år i skogsbacken.

Det är inte bara vi som har blivit äldre och förståndigare. Huset och gården har också genomgått många och stora förändringar. Här kommer några före och efter-bilder, varsågoda!

Badrummet i övre våningen blåste vi ut för några år sedan. Skillnaden var enorm.

Gården känner man knappt igen. Från en kal skogsbacke med massor av myrstackar till en gård med steninslag och alltför mycket växter. Sandlådor och gungor har gett vika för sittgrupper i sol eller skugga. 

I matsalen har vi firat massor av trevliga tillställningar. Möbler, tapeter, golv och tak har renoverats i takt med slitaget. 

Köket renoverades grundligt i samband med vattenläckaget för ett tiotal år sedan.
Nu skulle det vara dags för ny renovering...

Terrassen var rätt så anemisk de första åren... 

PS. Jag lekte med tanken att avsluta bloggandet i och med flytten till nya huset. Få ett snyggt slut liksom. Men insåg snabbt att det kommer många gyllene tillfällen att blogga om, speciellt under själva flytten och under de första månaderna på det nya stället. Jag bara inte kan missa de möjligheterna...
Stay tuned för några avslutande nostalgitrippar från gula huset och kommande dråpliga flyttincidenter, alltså. Och välkomna med att kika in i nya huset om några veckor!

Födelsedagblommor

Ja, inte vet jag hur det är möjligt, men nu fyller ju min lillsyrra Systrami år igen! Så ofta som hon fyller och blir äldre så måste hon vid dethär laget vara äldre än jag...
Hon har ju faktiskt redan fyllt, så idag blir det försenad födelsedagsmiddag. Vi är beredda:

80

Som ung var man stamkund på Sverigebåtarna. Det fanns många som kunde skaffa gratisbiljetter och man åkte över till Stockholm flere gånger under året för att festa om och shoppa. Då kändes båtarna lite smålyxiga och man kunde äta gott och dricka mycket för en liten penning. Och fylla förråden hemma med billig alkohol och kosmetik. Stockholm låg hästlängder för Pargas och Åbo vad gällde utbud och man bar hem LP-skivor, jeans och annat tufft som man inte fick tag på hemma.
Nuförtiden åker man mest till Tallinn och på snabbast möjliga sätt för att i mån av möjlighet undvika färjorna. Dom känns för det mesta sjaskiga, illaluktande och sjabbiga. Priserna är lika dyra som i land och maten är ok men inget extra. Och festandet har blivit mycket rojsigare sedan man själv slog runt i barerna (eller har det??).

Men då släktens ålderman fyller 80 år och önskar samla familjen på kryssning så ställer alla upp mangrant (utom barnbarn nummer 4 som må vara ursäktad där nere på stranden i Kreta). Och visst finns det sjaskiga kvar och visst är klientelet i dansrestaurangen obeskrivligt och visst är trängseln vid smörgåsbordet nervpåfrestande, men om man koncentrerar sig på att ha skoj med familjen i ålder 3 till 80 år så blir det ändå en trevlig utfärd och ett fint födelsedagsfirande.

PÅ 24 timmar hinner man med mycket. Farbröderna delar med sig av sin livsvisdom till Barnbarn nr 2 inspirerade av en rejäl dos malt i flytande form, Fammo försöker desperat hålla gruppen samlad och på plats vid rätt tidpunkt, Trean och Bonusbarnbarnet slösar pengar i spelautomaterna, Svägerskan och Tvåan sitter med huvudena tätt ihop och utbyter förtroenden sent på natten, Svärsonen uppoffrar sig och tillbringar kvällen i hytten med Barnbarnsbarnen och en god bok, Flickorna rockar loss på dansgolvet, Ettan och Faffa utbyter allvarliga tankar om framtiden och andra Svägerskan träffar gamla bekanta. Under resan stöter man alltid på någon i gruppen vid spelautomaterna, i bollhavet eller i taxfreen. Eller så hänger vi kanske i Skybar eller ute på däck i solen och blåsten.

Lite otippat gick det verkligen bra att partaja med Jean S. Vilket partyband alltså!

Vi gjorde vårt bästa vid smörgåsbordet. Jag jobbade mig igenom fiskbordet  och uppskärningarna och salladerna och ostarna, men stupade vid efterrätten. Den här chokladmoussen som faktiskt skulle ha gått som en munsbit i gapet fick bli på tallriken...

Och de fina vyerna är aldrig fel.
Horisonten och skärgården måste ju vara världens vackraste. 

Tack till alla som var med för ett trevligt dygn. Om fem år igen, sade Trean, och då stönade alla högt.