En grej har jag svårt att fatta. Hur är det möjligt att jag är mor till en trettioårig son? Det är ju inte så himla länge sedan jag jag själv var trettio? Eller är det? Det var ju verkligen på förra årtusendet. Om vi ska vara riktigt noga.
Men faktum kvarstår, min förstfödde fyllde 30 år i går. Om den jubilerande sonen eventuellt lider av en mild släng av åldersnoja (nej, det gör han inte), så är det ingenting jämfört med ålderskrisen som modern upplever. Krisen dämpades något av gårdagens kaffekalas. Men inte helt.
Grattis min fina Etta 🥂!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar