Terminalvård

Hej små gryn! Det är en månad sedan morsdag, men idag tänkte jag ändå göra ett inlägg om min mamma. Mamma är sjukskötare, dock ickepraktiserande sedan drygt 20 år. Under många år arbetade hon på åldringshem och vad jag kan förstå gillade sitt jobb väldans mycket. 

Ränderna går aldrig ur, sägs det, och mycket riktigt sysslar mamma med vård i livets slutskede ännu idag som pensionär. Men nu är det inte människopatienter som gäller utan krukväxter. I mammas vardagsrum finns hennes blombord med mängder av krukor med fina växter. Prickblad, ampellilja, julkaktus och saintpaulia. Mer eller mindre frodiga. Nu tror ni förstås att mamma är expert på växter och har gröna fingrar. Nja, precis som hos de flesta av oss varierar det hur bra växterna mår. Stundvis frodas de, men ibland är det någon växt som hänger läpp och mår dåligt. 

Då stiger sjukskötaren fram, byter mylla, beskär, planterar om och tar skott. Och placerar växten, som inte längre är en fröjd för ögat, i terminalvårdsrummet. Där får den bo tills den a) kryar på sig och börjar frodas igen eller b) torkar bort och dör. Tror inte det är så många växter som återvänder till blombordet från terminalvården. Tyvärr. 

Jag avslutar det här inlägget i debatten om åldringsvården i dagens samhälle med några kattbilder. Det är inte mammas krukväxter och inte heller min katt. 

Didier gillar som bekant att sköta mina krukväxter då han är på besök.
Han multitaskar också och sköter tvätten ibland. 

Han gör också anteckningar. 

Didier är mycket hjälpsam i linneskåpet. 

Otäck ohyra

Ett sorgligt frånfälle har skett i vårt hem. Det har inget att göra med ni-vet-vad, men icke desto mindre var det mycket ledsamt att behöva bära iväg med vår ståtliga bergpalm till soptunnan. Häromdagen skulle jag idka lite växtvård och medan jag vattnade palmen märkte jag till min förskräckelse att den hade drabbats av nånting underligt vitt på stjälkarna. En snabb googling gav vid handen att det troligen rörde sig om ullöss, en ilsken form av löss som är i det närmaste omöjlig att utrota. Och som gärna sprider sig till övriga växter om den ges tillfälle. Då hjälptes det inte, palmen förpassades i soptunnan och de närmaste krukorna fick sig en extra behandling med såpvatten för säkerhets skull. Det verkar som om skadan var begränsad endast till palmen.  

Här står palmen så grön och grann i stugan. 

Ullöss, säger Google. Vad för slags ohyra det sen nu är, så inte är det bra. 

Förutom att det är tomt i hörnet, så tänker jag med förtvivlan på vad den gästande katten Didier nu ska äta på? Den här palmen var ju hans favorit! En ny palm måste införskaffas, så fort undantagstillståndet det medger. Och det ska vara en utan ohyra. Det är ett som är säkert. 

Ny matservis

Vi får, som endel läsare redan känner till, ta emot sporadiska besök av en kattherreman med franskklingande namn. Han heter Didier och bor tillsammans med sitt tjänstefolk Trean och hans flickvän i storstan. 

Under sina besök hos oss på landet har Didi lagt sig till med ovanan att äta på mina grönväxter. Det kan bero på att han a) är hungrig, b) har tråkigt eller c) vill retas med mig. Under hans första besök gjorde jag nämligen misstaget att försöka uppfostra honom till att inte äta mina växter, och efter det försummar han inte en chans att ge sig i kast med odlingarna. Speciellt om jag ser på. 

Idag införskaffade jag en ny mattallrik till Didi, som jag tänkte skulle fungera som ersättning för de riktiga växterna. Snygg va!

Först nu inser jag ju att det nya fatet eventuellt kan ha helt motsatt effekt och istället stärker kopplingen mellan mat och växter. Jaja, det är väl värt ett försök i alla fall. Har också köpt hem ett par tonfiskkonserver, så jag är helt beredd på finbesök. 

En ny assistent

Hello darlings! Hoppas ni alla har haft en fin jul- och nyårshelg! Min jul? Tackar som frågar, firandet har varit minst sagt intensivt. Vi har ätit och druckit och spelat spel och umgåtts med familj och släkt och vänner och den gästande katten och så har vi ätit och druckit ännu lite mera. Precis som julen ska vara. Jultomten var generös som vanlig och jag ser fram emot bokhögen på sängbordet och en fotvård deluxe som jag ska spara till sommarfötterna. 

Det som jultomten inte hämtade, är en ny hushållsassistent. Så det gick jag ut och införskaffade själv idag. Bra kvinna reder sig själv, liksom. Den förra assistenten slet vi helt enkelt ut. I morgon ska jag pröva på en semledeg och Maken har lovat bjuda på pizza, så jag rapporterar mer då vi har sett underverket in action. 

Nu är jag redo för en kväll i glatt sällskap. Härligt med vänner som inbjuder till gästabud. 

Didi hittade en lämplig viloplats.
Här umgicks han och jag på morgnarna medan alla andra sov.
Jag i gungstolen och Didi gärna med tassarna i blomkrukorna.  

Julmat är gott de första dagarna...

På juldagen var vi 24 personer runt julgrytorna. Det blev trångt i skohyllan.

En övernattningsgäst

Det är jobbigt att ha övernattningsgäster. Speciellt om gästen heter Didier och är knappa fem månader gammal. Det är mycket att tänka på. Didier äter inte med oss vid bordet, utan har egen mat och egen matplats. Didier använder inte vår toalett, men om man glömmer att stänga locket finns det risk att han lite klumpigt ramlar ner i stolen. Leksaken jag hade skaffat är ointressant, istället leker Didier gärna med våra blomkrukor och ett torrt eklöv som han hittade i hallen. Didier gillar också kurragömma. Maken och Trean sökte honom i en halvtimme i går kväll och var säkra på att jag (!) hade släppt ut honom på gården i misstag. Det tog mig 15 sekunder att hitta honom bakom vår sänggavel. Där är städat nu. Faran över. 

Men så mysigt det var i går kväll då han hoppade upp i min säng för att prova om den skulle vara en lämplig plats att sova i (det var den inte). Eller i morse då han gjorde mig sällskap vid frukosten, tänkte bränna morrhåren på ljuset och slickade på tomaterna i skålen. Ett hem behöver en katt. Fast vi får klara oss med tillfälliga besök. Mjau. 

Ett kok stryk

Titta ut! Vilket härligt väder för en vintersemesterdag! 

Fast jag tillbringade hela förmiddagen vid strykbrädet med ett berg av strykbyke. Det är helt ok att stryka på semestern, jag stryker gärna. Jag stryker hela familjens skjortor i utbyte mot att inte behöva tvätta bilar, olja terrassen, ta ut askan ur kaminen, städa bort döda möss (så länge vi hade katten Mimmi i huset), tömma golvsilen i badrummet och serva cyklarna på våren. Det känns som om alla är nöjda med fördelningen. 

Efter femtioelva skjortor är det är ett rent nöje att avsluta med kökshanddukar och dynvar. Det här dynvaret med kantband och monogrammet SS är ett arvegods efter min mommo, Svea Söderblom. Still going strong.  

Förändringens vindar blåser

Det är spännande tider vi lever i. Kanske inte ni, vad jag vet alltså, men vi i vår familj för all del. I nitton fina år har vi bott i gula huset på Gabrielsbacken i Tenala, och nu närmar sig den eran sitt slut och vi ska flytta!

Huset har det senaste året mestadels stått tyst och tomt då familjemedlemmarna tillbringar största delen av sitt liv annanstans och vägen till jobbet, skolan och kvällsaktiviteterna har aldrig känts så här lång. Plötsligt insåg vi att vi kan bo närmare och lättare på annat håll och beslöt att ge oss in på den tuffa bostadsmarknaden och lägga huset till försäljning. Jag vet inte om vi hade tur eller bara rätt fastighetsförmedlare (Hej Mosse och Mange!), men bara tre gånger behövde vi städa och putsa och feja och pimpa huset i visningsskick förrän de rätta köparna dök upp. Då blev flytten plötsligt verklig och det blev genast brått att hitta ett nytt boende för oss. Utbudet i vår storleks- och prisklass är inte så väldigt stort och vi är heller inte intresserade av att ranta runt och titta på tiotals bostäder, så rätt så snabbt hittade vi det hus som ska bli vårt nya hem i april. Och idag har vi alltså skrivit på köpebreven både för gamla huset och nya huset. Hurra!

På nitton år hinner mycket hända. Fyrapersonersfamiljen som flyttade in blev snabbt en fempersonersfamilj. Katten Mimmi flyttade in och hann bo med oss i över femton år. Vi har skrattat, grälat, dansat, gråtit, lekt och framför allt levt i huset och i byn och trivts vansinnigt bra. Vi har firat födelsedagar och konfirmationer och studentfester och ordnat grillfester, kräftskivor, fonduekvällar, spelkvällar, glöggfester och umgåtts med vänner så där bara utan anledning. Men allt har sin tid, och nu börjar en ny period både för oss och för gula huset. Vi packar vårt pick och pack och önskar den nya fyrapersonersfamiljen många lyckliga år i skogsbacken.

Det är inte bara vi som har blivit äldre och förståndigare. Huset och gården har också genomgått många och stora förändringar. Här kommer några före och efter-bilder, varsågoda!

Badrummet i övre våningen blåste vi ut för några år sedan. Skillnaden var enorm.

Gården känner man knappt igen. Från en kal skogsbacke med massor av myrstackar till en gård med steninslag och alltför mycket växter. Sandlådor och gungor har gett vika för sittgrupper i sol eller skugga. 

I matsalen har vi firat massor av trevliga tillställningar. Möbler, tapeter, golv och tak har renoverats i takt med slitaget. 

Köket renoverades grundligt i samband med vattenläckaget för ett tiotal år sedan.
Nu skulle det vara dags för ny renovering...

Terrassen var rätt så anemisk de första åren... 

PS. Jag lekte med tanken att avsluta bloggandet i och med flytten till nya huset. Få ett snyggt slut liksom. Men insåg snabbt att det kommer många gyllene tillfällen att blogga om, speciellt under själva flytten och under de första månaderna på det nya stället. Jag bara inte kan missa de möjligheterna...
Stay tuned för några avslutande nostalgitrippar från gula huset och kommande dråpliga flyttincidenter, alltså. Och välkomna med att kika in i nya huset om några veckor!

Fantomsmärtor

Det har vi nu. Inte sådana som uppstår då man amputerar ett ben, utan mera i hjärtat. Mimmi som härskat i vårt hus i drygt femton år är nu borta. Ålderdom och sjukdom har tagit ut sin rätt.

Men jag hör henne fortfarande jama uppfordrande vid matskålen. Jag väntar på att hon ska komma springande för att möta mej då bilen kurvar in på parkeringen. Jag kollar i vardagsrumsfönstret om hon sitter där ute och tittar förebrående på mig och vill bli insläppt. Jag sparar några av abborrfiléerna som vi ska ha till lunch för att ge henne. Jag känner henne ligga på mina fötter i sängen då jag gått och lagt mej.

Det är minsann ingen picknick att vara betjänt till en kräsen kattfröken. Men det tar tid att vänja sig vid tomrummet.

Stum av beundran

Jag försökte faktiskt, men kunde inte avstå från att skriva en kort men hjärtlig hyllning till tonårspojkars underbara förmåga att sova sig igenom jordbävningar, explosioner, världskrig och morgnar i det Karlssonska residenset. 

Klockan 05.08 i morse gick ytterdörren för sista gången för natten och alla tre söner och en extra övernattningsgäst hade anlänt hem och stupat i säng. Det är ju en tidpunkt då jag normalt skulle kunna tänka mig att stiga upp, men eftersom det var lördag och första semesterdagen så försökte jag mig på en sovmorgon. Vid 6-tiden märkte den psykedeliska katten Mimmi att hon var hungrig och upphov sin genomträngande stämma först för att få mat och en stund senare för att släppas ut. Vid 8-tiden lämnade jag sängens mjuka famn och steg upp för att hänga tvätt, hämta tidningar och laga frukost. Brödrosten väsnades i morgontystnaden och vattenkokaren plingade. Pojkarna sov. Vid 9-tiden anslöt sig Maken till den vakna delen av familjen. Kaffekokaren puttrade. Vid 10-tiden testade Maken Treans moped som har krånglat med startandet. Den startade. Maken gasade. Ljudligt. Pojkarna sov. Strax därefter anlände Fortums elmontör för att byta ut vår elmätare till en onlinemätare. Det diskuterades högljutt vid elskåpet i nedre våningen. Tvättmaskinen centrifugerade. Ett utryckningsfordon drog igång sirenerna nånstans i närheten. Ljudnivån måste ha påmint om den på Piccadilly Circus eller på lokalderbyt mellan EIF och BK. Pojkarna sov. 

Maken och jag åkte in till stan för att gå på torget, köpa jordgubbar och se på gamla brandbilar. Jag kontemplerade att ta hem en för att medelst sirener väcka den sovande populationen, ifall de skulle sova då vi kom tillbaka hem. Det gjorde de. 

Ostörd och oskyldig sömn - vilken underbar egenskap! 

Irish sleepover 2

Yes. 'Twas time again. For young master Grundy to pack his bags and move into the Karlsson B&B for a day and a night.
We applied the same busy schedule packed with toy cars, books, cartoon DVD's and a good night's sleep. Why change a winning concept...

The first day was filled with happenings and commotion of all sort. Unimportant things like toilet visits are easy to forget. Yes, we had two minor accidents (one was actually a big accident...), that led to a shower and a change of clothes. And some laundry to be done. Luckily mum had packed a big bag with extra clothes.

The landlord soon found out that the guest had no intention of paying the bill. And so Calle was forced to work to pay off his debts. Cars needed washing and the outhouse needed a new staircase. Busy day.

Chasing the cat (she's very good at hiding). Picking raspberries (and spitting them out). Eating biscuits. Lots of biscuits. Playing football. Driving the moped. And exhausted by the activities sleeping around the clock! 12 hours!

Calle has left the building. Auntie is resting. Until next time.

Snart vänder det

Jag tycker i allmänhet att de flesta väder är bra på sitt sätt och jag älskar årstidsväxlingarna. Tänk att känna den första varma vindpusten mot din kind en solig vårdag med takdropp. Eller andas in den höga luften en krispigt kylig höstdag med klarblå himmel och härliga höstfärger. (Hurdan är förresten hög luft och varför kallas den så?) Eller se framför dej en ljuvlig vinterdag då termometern visar – 5 grader och isen är täckt av 20 cm snö och lååånga skidspår.

Det behöver faktiskt inte vara soligt för att vädret ska vara bra heller. Slut ögonen och känn doften av ett stilla och ljummet sommarregn efter en lång period av torka. Eller bli genomblåst av en riktigt ruskig höststorm då vinden river i takpannorna och trädkronorna vajar. Lyssna på kölden som knäpper i väggarna medan elden sprakar i brasan och konjaken värmer i glaset.

De flesta väder går alltså bra. Allt utom det här förödande gråa, tråkiga, mörka, dystra novembervädret som suger all energi ur kroppen och gör dig trött, dödstrött ut i fingerspetsarna. Mörkret äter upp allt ljus från billyktor, gatlyktor och ficklampor och det blir inte ljust ens mitt på dagen. Inte ens den stundande adventstiden eller mängderna av ljus förmår pigga upp stämningen eller skingra den förlamande mjölkvita dimman som ligger tät över byn. Vägarna är leriga och smutsar ner bilen och skorna och sanden samlas i högar i hallen. Skolväskorna väger extra mycket, maten smakar sämre, TV-programmen är uslare, tidningarnas nyheter är tråkigare, alla färger är blekare och Mimmi är mer psykedelisk än vanligt. Till och med dammtussarna är större i november.

Om några veckor svänger det. Vintersolstånd. Hoppet återvänder. Och ljuset. Också det här året ska vi vinna över mörkret.

Livet som medelålders - del 8

Om du inte har ont nånstans då du vaknar på morgonen, är du förmodligen död, lär någon någongång ha sagt. Och är du medelålders har du garanterat ont nånstans då du vaknar. Vilket är bra med tanke på det första påståendet.

Mitt i natten kommer den psykedeliska katten Mimmi och fortsätter med sitt arbete att riva ner tapeten vid sänggaveln. Det gör hon för att väcka matte och meddela att hon vill ut. Varpå matte svingar de lurviga över sängkanten och stiger upp.
Detta sker ändå inte utan vedermödor. Fötterna vill inte ställa sig i 90 graders vinkel mot benen utan knirkar motvilligt. Knäna vill inte räta ut sig utan föredrar att knäa mjukt. Ryggen protesterar genom att uppträda som ett sirligt frågetecken med rumpan hängande som en prick under. De närsynta ögonen med brytningsfel som dessutom har drabbats av nedsatt ålderssyn plirar suddigt i nattens mörker. Armarna med avdomnade händer hänger som aplemmar längs kroppen då man trevar sig mot ljuset i hallens nattlampa med stöd av byrån och klädskåpet.
Då katten försvunnit i natten passar man också på att dricka ett glas vatten, för en medelålders kvinna är alltid törstig. Och för säkerhets skull går man också på toaletten innan man på nytt lägger sig i den sömndoftande sängen. I detta skede har kroppen äntligen rätat ut sig i sina fulla 161 cm, lederna protesterar inte längre, händerna kan greppa och ögonen har anpassat sig och kan urskilja föremål.
Många medelålders säger sig i detta skede drabbas av sömnproblem och ligger härefter sömnlösa och vrider sig i timtal. Jag har begåvats med en förmåga att somna så fort jag lägger huvudet på kudden och faller alltså omedelbart i sömn igen. Det känns ändå lite som slöseri att först räta ut kroppen och sedan veckla ihop den igen, för att upprepa uträtningsproceduren ett par timmar senare då klockan ringer. Då klockan ringer har kroppen igen anpassat sig till latmanslivet i sängen och uppstigningsproceduren upprepar sig.

Som 6-åring, 16-åring eller 26-åring skuttar man ur sängen och är as good as new direkt. Alltid redo. Man förstår helt enkelt inte värdet av att ha en välsmord och fungerande kropp. Som 46-åring inser man att detta är en förgången tid. Ta bara och snurra på huvudet (försiktigt!) i en cirkel och lyssna till det krasande ljudet av förkalkningar då benen snurrar i lederna. Eller tänk på hur jobbigt det är att böja sig och plocka upp nånting från golvet. Lägg märke till hur besvärligt det är att stiga upp ur en bekväm soffa eller fåtölj. Det gör du minsann inte utan att stöna ljudligt och stöda dej med handen mot ryggen eller bordet.

Om du är medelålders protesterar din kropp nu och då. Du har ont ibland. Mestadels kanske. Men lite ont är alltså bra. För då vet man att man lever. Knirk.

Elände och död på fönsterbrädet

Med en suck tittar jag på blomskrällena på fönsterbrädena. En sån sorglig skock! Utmärglade, torra och hängiga efter en mörk och tuff vinter kurar dom ihop sig, halvdöda, endel med ett tunt mögeltäcke över myllan. De ropar efter ny mylla, ren kruka, en slurk gödsel eller ens lite vatten. Håglöst skvättar jag lite vatten över dem och lydiga som dom är suger dom snabbt i sig vattnet och rätar lite på sig i krukorna.

Jag försökte faktiskt pigga upp köksfönstret genom att slänga ut ett par skruttiga sanktpaulior och ersätta dem med två vackert blommande Campanulor. Efter en vecka hade jag glömt att vattna regelbundet och hångrinande låg de uttorkade och döda på fönsterbrädet. Ut i roskis med dem och in med ett par fina Primulor som efter en vecka stod inför samma öde. Primulor är ändå mer seglivade så jag försöker hålla dem vid liv med konstgjord andning. Men en fröjd för ögat är dom inte.

Murgrönorna är fulla med torra blad, hibiscusarna beskar jag i förra veckan så dom ser direkt löjliga ut, ormbunken och dracenan tappar säckvis med blad varje dag, och Mimmi äter upp de som ännu är gröna. Silverkallan och garderobsblomman är de enda som kanske mår någorlunda bra, men deras blad är så grå av damm att man inte riktigt vet.

Några ljusglimtar

Jul-/påsk-/novemberkaktusen lider av något konstigt ryck för den har faktiskt knoppar som ser ut att slå ut inom ett par veckor. Senast den blommade var i julas, så det är väl dags för den att visa upp sig innan den blir utslängd i trädgården på sommarbete.
Och en av orkidéerna är min stora stolthet just nu, den har stora fina knoppar som jag ivrigt väntar att ska slå ut i blom snart.

Men än är det inte dags för storstädning och -renovering av krukväxterna, än får dom hänga med och kämpa på. Om man tittar åt annat håll går det nog...

Istället frossar jag i de ljuvliga tulpanerna som finns i massor av härliga färger just nu. Konsumerar i en fart på en knippe i veckan nu i bästa tulpantid. Och snart kan man börja ta in kvistar för att tjuvstarta våren. Håll ut! Bara några veckor kvar...