Livet som medelålders - del 8

Om du inte har ont nånstans då du vaknar på morgonen, är du förmodligen död, lär någon någongång ha sagt. Och är du medelålders har du garanterat ont nånstans då du vaknar. Vilket är bra med tanke på det första påståendet.

Mitt i natten kommer den psykedeliska katten Mimmi och fortsätter med sitt arbete att riva ner tapeten vid sänggaveln. Det gör hon för att väcka matte och meddela att hon vill ut. Varpå matte svingar de lurviga över sängkanten och stiger upp.
Detta sker ändå inte utan vedermödor. Fötterna vill inte ställa sig i 90 graders vinkel mot benen utan knirkar motvilligt. Knäna vill inte räta ut sig utan föredrar att knäa mjukt. Ryggen protesterar genom att uppträda som ett sirligt frågetecken med rumpan hängande som en prick under. De närsynta ögonen med brytningsfel som dessutom har drabbats av nedsatt ålderssyn plirar suddigt i nattens mörker. Armarna med avdomnade händer hänger som aplemmar längs kroppen då man trevar sig mot ljuset i hallens nattlampa med stöd av byrån och klädskåpet.
Då katten försvunnit i natten passar man också på att dricka ett glas vatten, för en medelålders kvinna är alltid törstig. Och för säkerhets skull går man också på toaletten innan man på nytt lägger sig i den sömndoftande sängen. I detta skede har kroppen äntligen rätat ut sig i sina fulla 161 cm, lederna protesterar inte längre, händerna kan greppa och ögonen har anpassat sig och kan urskilja föremål.
Många medelålders säger sig i detta skede drabbas av sömnproblem och ligger härefter sömnlösa och vrider sig i timtal. Jag har begåvats med en förmåga att somna så fort jag lägger huvudet på kudden och faller alltså omedelbart i sömn igen. Det känns ändå lite som slöseri att först räta ut kroppen och sedan veckla ihop den igen, för att upprepa uträtningsproceduren ett par timmar senare då klockan ringer. Då klockan ringer har kroppen igen anpassat sig till latmanslivet i sängen och uppstigningsproceduren upprepar sig.

Som 6-åring, 16-åring eller 26-åring skuttar man ur sängen och är as good as new direkt. Alltid redo. Man förstår helt enkelt inte värdet av att ha en välsmord och fungerande kropp. Som 46-åring inser man att detta är en förgången tid. Ta bara och snurra på huvudet (försiktigt!) i en cirkel och lyssna till det krasande ljudet av förkalkningar då benen snurrar i lederna. Eller tänk på hur jobbigt det är att böja sig och plocka upp nånting från golvet. Lägg märke till hur besvärligt det är att stiga upp ur en bekväm soffa eller fåtölj. Det gör du minsann inte utan att stöna ljudligt och stöda dej med handen mot ryggen eller bordet.

Om du är medelålders protesterar din kropp nu och då. Du har ont ibland. Mestadels kanske. Men lite ont är alltså bra. För då vet man att man lever. Knirk.