Det är jobbigt att ha övernattningsgäster. Speciellt om gästen heter Didier och är knappa fem månader gammal. Det är mycket att tänka på. Didier äter inte med oss vid bordet, utan har egen mat och egen matplats. Didier använder inte vår toalett, men om man glömmer att stänga locket finns det risk att han lite klumpigt ramlar ner i stolen. Leksaken jag hade skaffat är ointressant, istället leker Didier gärna med våra blomkrukor och ett torrt eklöv som han hittade i hallen. Didier gillar också kurragömma. Maken och Trean sökte honom i en halvtimme i går kväll och var säkra på att jag (!) hade släppt ut honom på gården i misstag. Det tog mig 15 sekunder att hitta honom bakom vår sänggavel. Där är städat nu. Faran över.
Men så mysigt det var i går kväll då han hoppade upp i min säng för att prova om den skulle vara en lämplig plats att sova i (det var den inte). Eller i morse då han gjorde mig sällskap vid frukosten, tänkte bränna morrhåren på ljuset och slickade på tomaterna i skålen. Ett hem behöver en katt. Fast vi får klara oss med tillfälliga besök. Mjau.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar