Hösten körde igång en förkylningscirkus utan like. Alla drabbades. Utom jag, som gick omkring och var frisk som en nötkärna, full av energi och stark som en björn. Och tyckte synd om alla de svaga ynkarna som hade fallit för virus av olika slag.
Sen gick det som det gick. En morgon i november vaknade jag upp och kände mig eländig. Jag visste det inte då, men då började en förkylning som lätt kvalar in i flunssornas topp tre under hela mitt långa liv. Ja, den är ju ännu inte förbi, för all del. Då man gör något ska man väl göra den ordentligt?
Lätt feber under många dagar (jag menar egentligen stegring, men det kan jag inte säga för då skrattar alla rikssvenska läsare ihjäl sig). Huvudvärk. Och en infernalisk hosta som förorsakade sömnlösa nätter och försvunna stämband, men framför allt ett revbensbrott på höger sida. Det goda med revbensbrott är att det synnerligen effektivt motverkar hosta, eftersom hostandet är fruktansvärt plågsamt. Inte lika plågsamt som att nysa, förstås, men väldigt otrevligt.
Här är vi nu, revbenet och jag. Det är dag 18 och jag är långt ifrån återställd. Febern, värken och hostan är nu borta och rösten är tillbaka, hes och skrovlig. Men energin blev nånstans där i november. Frågan är om den nånsin kommer igen. Och hur ska det gå med julstädningen?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar