Gammal är äldst

För det mesta känner jag mej väldigt ung, ibland till och med löjligt barnslig. Kroppen kanske inte riktigt håller med alla gånger, men man kan vara gammal i skinnet så länge man är ung till sinnet. Jag kan bli lite irriterad på unga människor, människor i min ålder alltså, som marrar om att de är så trötta och gamla och väntar på pensionen och man får lite intrycket av att de när som helst vill lägga sig ner och dö. Det är förstås okej att inte orka festa två kvällar i rad, att vilja hem till egen säng allra senast kring midnatt, och undvika högklackade skor för Skechers är så mycket skonsammare mot fötterna. Men man behöver ju inte prata om det hela tiden. Du är så gammal som du gör dig, kunde man gärna tänka lite oftare. Eller, det viktiga är inte hur gammal man är, utan hur man är gammal.

Fast. Ibland händer det att man ser sig omkring och märker att man är ganska mycket äldre än sin omgivning. Sådär som man kände sig i barndomen då man var ute och lekte 10 stickor på ett bräde med byns alla ungar och man var äldst i skocken och egentligen hellre skulle ha gått in och lyssnat på Ungdomens gåva i toner och bläddrat lite i Starlet. (Jag bodde som barn i en liten by på landet, och utbudet av kompisar i egen ålder var väldigt magert. Man fick hålla till godo med småsyskonen och Nina och Nicke och Matte i grannhusen. Eller sätta sig på cykeln och cykla iväg till grannbyn.) En vän, som fick barn lite senare i livet, berättade hur hon satt på ett föräldramöte och tittade på mamman i bänkraden framför, med leopardmönstrad stringtrosa som stack upp ur ett par jeans med låg midja, och med förskräckelse tänkte på sina egna hudfärgade Sloggi-trosor, tryggt nerstoppade i ett par medelålders byxor. 

Dom här situationerna går tack och lov snabbt över, men häromdagen pratade jag med några kolleger på jobbet om AI och allt vad det kommer att föra med sig, börjande från rekryteringsannonser till AI-producerade ansökningsbrev och CV där man inte kan bilda sig en uppfattning om människan bakom. Mödosamt uppbyggda excel-formler och blanketter kan jag tänka mig att överlämna till ChatGPT. Men ganska mycket av mitt jobb vill jag gärna knåpa ihop med min egen lilla hjärna och snabba fingrar på laptopen. I AI-världen känner jag mig gammal, och jag är illa rädd för att den situationen inte kommer att gå om i första taget. Man lär så länge man lever, säger man ju, så kanske slaget ännu inte är förlorat. Gammal är äldst, heter det som bekant. 

Också jag kan drabbas av trötthetsskov alltså. Men en cykeltur i solen och en kanelbulle dagen till ära piggar upp. I morgon är en ny dag!