Igår natt, yr och omtumlad efter att ha halvsovit mej från Kastrup till Helsingfors, krockade jag nästan i ankomsthallen med en kvinna som såg sådär halvbekant ut. Ni vet situationen - bekant ansikte men svårt att placera. Är det något jag mött via jobbet? Via förra jobbet rentav? Kan det vara någon av Makens bekanta? En av pojkarnas föredetta lärare? Någon som jobbar i en butikskassa? I bibban? På hälsocentralen? Arrrrrrgh! Tänk om hon hälsar! Borde jag hälsa först? Svenska eller finska?
I samma stund mötte chauffören upp, tog hand om en av hennes väskor och så gick de tillsammans mot ministerbilen. Jag slapp bry mitt sömniga huvud om vem som skulle hälsa först. Inte hon i alla fall. Merja Kyllönen, alltså.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Helt galet
Det är mycket som är galet på social media. Så mycket att det är ingen idé att försöka räkna upp eller rangordna tokigheterna. Men en sak må...
-
Det är släpärtstider igen. Under några korta högsommarveckor då man får tag på åkerärter på torget. En kortare period än den riktiga kräfts... -
För några dagar sedan läste jag i Husis kåseri om kåsörens ständigt återkommande dröm där hon befinner sig hemma i sitt flickrum och packar...
-
Min arbetsplats har ett ovanligt rikt djurliv. Utanför huset strövar ofta hjortar och harar, och ibland kan en havsörn skymtas från konfere...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar