Tänka sig. Här sitter jag och vickar på tårna. Utan gips! Precis! Efter 63 dagar i paket är jag nu äntligen av med gipset. Foten är svullen och värker som den inte gjort sedan olycksfallsdagen, men jag biter ihop och gör mina mobilitetsövningar så gott jag kan. Jag behöver fortfarande kryckor, men klarar redan av att stå med vikten jämnt fördelad på båda benen. På nolltid kommer jag att vara redo för det utlovade maratonloppet...
Efter min sjukdomstid ger jag vårt sjukhus både ris och ros.
Ros för trevligt och sakkunnigt bemötande, för småskalighet och människonärhet. Nära hemmet, gott om parkeringsplatser, ingen trängsel i väntrum och korridorer, vänlig personal och lagom avstånd är klara konkurrensfördelar. Pluspoäng för att alla försöker tala svenska.
Ris för en hel del rådd, som inte påverkat mitt tillfrisknande på något sätt men som ger ett lite oprofessionellt intryck. En del ska väl skyllas på Apotti och på de stora förändringarna inom HUS, alltså omständigheter utanför personalens kontroll. Men lite skärpning i leden kanske är på sin plats vad gäller instruktioner till patienter och tillvägagångssätt så att kryck- och protesgänget inte råkar ut för onödiga komplikationer under besöken.
I mitt fall är jag mer än redo att ha överseende med små besökstekniska malörer i utbyte mot att få vårdas på en liten enhet på hemmaplan. Men patienter i sämre skick och utan finska kunskaper kan ju ha det lite svårare att ta hand om sig. Jag skulle önska att sjukhusets personalen nu får tid och ro att se över sina processer och arbetssätt så att besök löper smidigt. Och så önskar jag att jag inte behöver utnyttja sjukhusets tjänster igen på läääänge....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar