Throwback till New Zealand

Jag anlände på kvällen till Auckland och tog mig med buss och till fots till mitt övernattningsställe på trettonde våningen med utsikt över stadens centrum. Maffigt.

Men. Auckland är nog ändå inte en speciellt trevlig stad, hetsig, smutsig och med flera uteliggare än jag såg nån annanstans under resan. Det bästa med Auckland var faktiskt att ta färjan över bukten till förorten Devonport...

Vy över bukten och Auckland från Mount Victoria i Devonport. 

Sällsynt köldknäpp på Nya Zealand. Tangerat köldrekord på Sydön. Börjar fundera på att köpa mössa också.  

Nästan lite lättad över att få resa vidare satte jag väckarklockan att ringa tidigt och hoppade på bussen söderut, mot Rotorua. Rotoruas heta källor lockar turister i massor, men jag gav mig inte tid att gå på spa. Istället åkte jag på utfärd till Hobbiton, en av Sagan om ringen-trilogins 156 filminspelningsplatser på New Zealand.  

Rotoruas strandpromenad lockade.

I Hobbiton finns över 40 hobbithålor och annan scenografi som syns i filmerna. Såg ingen hobbit dock.
Besöket avslutades med ett glas öl på värdshuset Green Dragon.  

Tiden håller nu på att ta slut och det är dags att jaga vidare söderut med bussen. New Zealand är vackert. Dramatiskt. Höga berg, djupa dalar, bäckar, sjöar, älvar i starka färger. Bussrutten går upp i bergen i Tongariro och ner igen mot Wellington i söder. Igen en lång resa, men åtta timmar går otroligt snabbt med näsan tryckt mot bussfönstret för att inte missa något av det som flimrar förbi. Och bussen stannar ett par gånger på vägen för convenience stops där man kilar på toaletten och köper något smått att äta. 

I Wellington kan man ta en cable car högt upp ovanför staden för en ljuvlig utsikt över bukten.

Hamnen i Wellington. Till vänster en tvåa på väg till den lokala roddklubbens båtskjul i absoluta centrum. Till höger två svarta svanar. Alla svanar jag såg under resan var svarta, faktiskt. 

Från Wellington tog jag färjan över till Picton på Sydön. Jag fick lite Sverigebåts-fiilis i terminalen, men det gick väldigt mycket lugnare till. Färjturen på 3½ timme gick i ett nafs, jag stod ute på däck mest hela tiden i blåsten och solen för att eventuell bonga en val eller en delfin. Men tyvärr fick jag tji.

Infarten mot Picton, ett flera kilometer långt sund, nästan som en fjord, kan inte fångas på bild. Branta, trädbeklädda stränder, stilla vatten, ett ensamt hus utslängt på en bergssluttning här och var, en och annan fiskebåt. Mäktigt!

  

På höger sida kilometervis med vinrankor. Och i bakgrunden snöklädda berg. På vänster sida kusten med branta klippor, höga vågor och massor med sälar.  

Sista anhalten på resan var Christchurch, som drabbades av en jordbävning år 2011. Spåren är fortfarande väldigt synliga i stadsbilden. I varje gathörn finns ödetomter eller skadade och övergivna hus. Men invånarna glöder av hopp och iver och jobbar på att bygga upp sin stad på nytt. 

Kyrkan mitt i byn. Katedralen står där halvt raserad som ett sorgset minnesmärke. En tillfällig katedral i kartong har byggts upp på annan plats. 

Ett minnesmärke över de 185 Christchurch-bor som omkom i jordbävningen. 185 vita stolar. Tomma.  

Shoppingdistruktet har byggts upp i ett kvarter med containers. Här trivs både boutiquer och restauranger i sina tillfälliga utrymmen.

Så var det dags att packa rinkkan för sista gången och styra kosan hemåt. Många erfarenheter rikare och många pengar fattigare. 36 timmar återstår. Christchurch - Singapore - Zürich - Helsingfors - Ekenäs. 

Oj vad skönt att komma hem.