Scenen är Nagu gästhamn. Fullsmockad med fritidsbåtar. Och semesterfirare iklädda Tommy Hilfigers försommarkollektion, solbrillor och vittvinsglas. Och en 40-fotare på ingång.
Stopp - nu tror ni att den här berättelsen ska handla om oss och vår båt. Men där har ni fel. Det gör den inte, men jag stod faktiskt på första parkett, på däcket på Marea, beredd att hjälpa på sidan ifall det behövs. Hamnens enda lediga plats låg nämligen bredvid oss.
40-fotarens kapten står bredbent vid ratten och styr in - i alltför hård fart, enligt min mening - mot bryggan. Den stackars frugan springer som en ekorre längs relingen med bojkroken i högsta hugg. Kapten styr naturligtvis för hårt och för långt från bojen, och frugan, som inte har gorillearmar, missar bojen. Kapten muttrar ohörbart och lägger i backen - i alltför hård fart, enligt min mening. Mycket riktigt, han backar utåt och kör på bojen, så att förstegen lossnar. Kapten muttrar ohörbart och springer fram till fören för att lägga stegen på plats. Kapten tar ny sats och styr in - i alltför hård fart, enligt min mening - mot bryggan. Den här gången lyckas frugan kroka i bojen och springer sedan i rasande fart, över rep och tåg som ligger som heffaklumpfällor längs relingen, mot fören. På bryggan står en hjälpsam flicka redo att ta emot repet, men det struntar frugan i, och klättrar med dödsförakt ner på stegen för att själv hoppa i land. Båten närmar sig bryggan - i alltför hård fart, enligt min mening - och frugan slänger sig iland, faller mot elstolpen och fäller den med ett litet skrik. Kapten nitar och båten är lyckligt i hamn.
Jaja, det kunde ha varit vi. Vi är fortfarande inte riktigt synkroniserade i ilandtagandet, speciellt inte i hård blåst. Men så här illa har det aldrig gått för oss. Ännu.
Jag tycker synd om frugorna på sjön. Oftast står mannen, kaptenen, stadigt vid penisförlängaren rodret och skriker order medan frun får rusa runt på båten, flytta fendrar, korrigera rep, skota in, hoppa iland, kroka i bojar, skalka luckor och annat. (Och hon gör det oftast lite på fel sätt.) Vi startar nu en kampanj där fruarna får stå vid rodret och skrika order till männen på däck. Så gör vi oftast på Marea, nämligen. Fast det går tyvärr inte heller så bra. Men det ger omväxling. Båtlivet är spännande.
Jag är en sur grumpy old pensio. Man. Och måste erkänna..... En träffsäker beskrivning. Vem vet, kanske att dagen fyrtio minus män är annorlunda?
SvaraRaderaJag tror inte beteendet är speciellt åldersbetingat. Och förstås är det så att det här gäller bara en del av 'kaptenerna'. De flesta behandlar båt och fru på riktigt bra sätt :-)
Radera