Ett bryskt uppvaknande

 ...fick jag i morse då dörrklockan ringde kl 04.59. I normala fall är det helt ok att det ringer på dörren, men mitt under bästa djupsömnen är inte den mest lämpliga tiden för dörrpingleri. Det ringde heller inte bara en gång, så där som det brukar vara då man vaknar till med ett ryck och är säker på att George Clooney eller Bingolotto har kommit för att överraska, och sedan (besviket) lägger sig tillrätta i sängen då man inser att ljudet inte kom från dörren utan från drömmen. Nej, i morse ringde dörrklockan i ett, uppfordrande och lite hetsigt. Plingplong, plingplong, plingplong... och så ligger man där med bultande hjärta och uppspärrade ögon och funderar på om det är fru Jönsson från grannhuset som desperat ringer på i ett (fruktlöst) försök att undgå herr Jönsson som har flippat ut helt och jagar henne med en köttyxa. Vi tittar ofta på krimserier, och en sak har man ju lärt sig och det är att under inga som helst omständigheter öppna dörren då en mördare står utanför. Intet ont anande går den dumma (och lättklädda) blondinen till dörren och öppnar, trots att man sitter i soffan och skriker att hon inte ska göra det. Den fällan tänkte jag minsann inte gå i. Medan jag låg där i sängen och lyssnade till klockringningen och funderade på alternativ hann klockan bli 05.00 och dörrklockan ringde fortfarande envist och högljutt och då återstod bara en sak att göra. Väcka Maken. (Som förunderligt nog inte vaknade av oljudet, trots att han för det mesta klagar på att jag snarkar så högt att han inte kan sova). Maken vaknade genast och lydigt och frågade vad klockan är. (05.01). Sedan steg han upp, öppnade dörren till den tomma trappan, rev ner ringklockan från väggen, tog ut batterierna och gick tillbaka till sängen. Jag kokade ägg till frukost, som tröst.