Vems bröllop?

Mammor är för det mesta bra att ha, men speciellt bra är det med en mamma som bjuder på Tallinnresa och operabesök. Det är min mamma det! 

Vi gjorde ett kort och intensivt besök till Tallinn för att gå på bröllop, strosa på julmarknad och insupa atmosfär. Vems bröllop, undrar du förstås. Figaros bröllop, förstås. Det vill säga Mozarts kanske mest kända opera. Librettot är minst sagt komplicerat och matchar vilken romantisk julfilm som helst på Netflix. Jag försökte sätta mig in i förvecklingarna innan föreställningen, men tappade genast bort mig i intrigerna. Operan sjöngs på italienska med estnisk och engelsk textning.  

Estlands Nationalopera, ett pampigt och vackert teaterhus.

Julgranen på rådhustorget.

Söndagen var vikt för guidad rundtur med buss runt Tallinn, och för egna strövtåg i stan.
Det regnade och stormade och var allmänt dystert. Men ingen mygg... 

Vi avslutade med middag på båten under den ganska gungiga men tack och lov korta hemresan, lite shopping i taxfreen och kom sedan lyckligt hem efter ett händelserikt veckoslut. 

Arbetsamma arbetsresor

Det är så medelålders att högt och ljudligt utbrista i klichén "tiden bara rusar iväg". Men det är så sant. November, som i normala fall är en evighetslång räcka av grå och regniga höstdagar som aldrig tar slut, har i år svishat fram i aldrig tidigare skådad fart. 

Knappt hade jag kommit hem från vår veckoslutsresa till Stockholm innan det bar av till Oslo för att träffa kolleger i en intensiv workshop varvat med trevlig middag och julmarknad på Karl Johann. 

Vi bodde på hotell Snø, som ligger vägg i vägg med den gigantiska inomhusarena för vintersporter. Ja, du läste rätt. Inomhusarena! Under tak finns en slalombacke med gondolhissar, ett par kilometer långt skidspår och en isklättervägg. Öppet året om. Inte undra på att norrmännen dominerar skidsporten...  

Det blev inget skidande för oss, men Oslofjorden by night är inte illa det heller. 

Utsikt från rooftop-baren ovanför Munch-muséet.
Vi valde en gin och tonic före middagen istället för att se det berömda Skriet.

En fin kväll för att spatsera på Karl Johann. 

  

Knappförvirring

Som inbiten småstadsbo är det rätt sällan jag åker hiss. Men det händer. Faktiskt räknar jag mig som en van hiss- och rulltrappsresenär, utan problem vid användning. 

Ibland råkar man in i en sällsynt långsam hiss, där man får vänta en hel evighet på att hissen anländer och ytterligare en halv evighet på att hissdörrarna ska stängas och hissen åka iväg mot nya höjder. Riktigt vana hissresenärer brukar då snabba upp avresan genom att trycka på knappen för att stänga dörrarna. Alltmedan jag fortfarande står förvirrat och tittar på knapparna för att klura ut vilken knapp som stänger, vilken som öppnar och vilken som startar ett alarm någonstans. 

I denna hotellhiss till exempel är det fortfarande oklart vilken knapp som gör vad. Då är det bara att gilla läget, och använda väntetiden till att meditera, göra knipövningar eller peta näsan tills dörrarna i sinom tid stängs. Just då i stunden känns det som om sekunderna bara tickar iväg, i det långa loppet är det ju ändå en försumligt kort tid. 

En överraskande månad

November! Jag säger bara November! Vem är du och vad har du gjort med den riktiga november? Den gråa, regniga och oändligt utdragna onödiga månaden november som inte upplevs utan överlevs. Med nöd och näppe. 

Årets november har verkligen överraskat. Vi har bjudits på sol och värme (allt är relativt), svampplockning, cykelföre och riktigt höstväder i all oändlighet. Hur är det ens möjligt? Fast - egentligen struntar jag i hur, jag bara njuter. 

Rekommendationer

I väntan på de nya näringsrekommendationerna passade vi på att frossa i kött och inälvsmat under veckoslutet. På lördagen åt vi en gräddig och mustig levergryta. Farsdagslunchen bjöd på trattkantarellsoppa till förrätt,  köttrullader med mustapekkaost till huvudrätt och äppeldajmpaj med vaniljsås till kaffet. Smör och grädde användes flitigt. Hoppas inte storebror hade koll på vårt näringsintag just det här veckoslutet. 

Nötlever. Inte den mest aptitliga råvaran. Men ack så god i grytan.

Sönerna samlades kring bordet, det händer alltför sällan. 

Stockholm i mitt hjärta

Tänk hur man känner sig som hemma i vissa städer, medan man aldrig får en riktig relation till andra. Jag har ingen officiell lista på mina favoritstäder, men om den skulle existera, så skulle Stockholm troligen ligga i topp 3. 

I förra veckan var det dags för årets andra besök till Stockholm, ett långt och innehållsrikt veckoslut tillsammans med goda vänner. Vi klämde in en massa program, nästan för mycket av det goda faktiskt, och väl hemma igen kändes det som om vi varit borta i flera veckor. Stockholm visade sig som vanligt från sin bästa sida, trots hårda vindar och en och annan regnskur. Men det spelar ingen roll i stan där räkmackor och kanelbullar frodas. Tack för mig, jag kommer igen. 

Änglagård på Oscarsteatern. Med bland andra Sanna Nielsen och legendariska Tommy Körberg på scenen. 

En sväng längs Drottninggatan.

Mamma Mia! The party. 
Vilken fest alltså. 

Vi tittade in på Nobelmuseet.

Mårten Trotzigs gränd. Precis så smal som utlovas.

Vi tog pendeln till Djurgården. 

Ännu har inte julmarknaden flyttat in på Stortorget. 

Halloween - yay or nay?

De amerikanska traditionerna har under årtiondena smugit sig in i det finska samhället. Först kom morsdag och Valentine's Day och sen Black Friday och Halloween. Det blir fler och fler babyshowers och gender reveal parties och annat som man kan tycka att är kul eller fjantigt. Men det är ju bara att låta bli att haka på om det känns obekvämt. Och hålla sig till långfredag och självständighetsdag och julafton. 

Men när ska Halloween egentligen firas? I Finland råder förvirrade åsikter om Halloween ska inträffa detta veckoslut eller nästa veckoslut eller på den riktiga, amerikanska Halloween, alltså 31 oktober. Starka röster säger att det verkligen inte ska firas nästa lördag, för Halloween har ingenting med Allhelgonadagen att göra. Jag är böjd att hålla med, och undrar varför vi inte kan göra som moderskeppet - fira nästa torsdag? Det verkar ändå som om det mesta Halloweenandet kommer att försiggå den här helgen, och jag har därför sett till att ha lite godis i skåpet ifall det dyker upp nån liten häxa eller skelett. 

Vi bestämde oss att pigga upp oss på jobbet också med lite Halloweenskoj. Mina två kolleger på personalavdelningen gick all in på projektet och bakade rödsprängda ögon-muffins, fladdermöss och pumpakex, och så dekorerade vi av hjärtans lust med lyktor och spindelnät och annat intressant och bjöd in hela fabriken att prova på godis i form av löständer, maskar och ögonglober. Det behövs så lite för att locka fram ett leende på läpparna. 

Mysbelysning

Ta ett godis om du vågar! Allt är ätbart.

Djävulshorn, ögonglober och spindelben i håret. 

        

Voj nej!

-Voj nej, sade en bekant till mig då hon fick syn på mig i omklädningsrummet i simhallen igår. 

-Voj nej vadå?! svarade jag och undrade vad som förorsakat denna illavarslande interjektion*). Upptäckte hon mitt i allt att baddräkten blivit hemma? Ägnade hon en plötslig tanke åt den laddade situationen på Västbanken? Hade hon blivit utan lön pga cyberattackerna mot Nordea? Eller våndades hon ännu över att EIF föll ner till ettan efter bara en säsong i fotbollsligan?

-Voj nej, nu hamnar man väl i bloggen, svarade hon. Jag vet inte om hon led av genuin rädsla för bloggen eller en slags skräckblandad förtjusning över att eventuellt förekomma i skriverierna. Hit hamnade hon nu i alla fall. Men det kanske inte blev så farligt 😜? Sen vattenjumppade vi.

*) Interjektioner är en ordklass av oböjliga ord som syntaktiskt och grammatiskt närmast kan ses som en självständig sats. Interjektioner delas in i fem grupper, hälsningsord, svarsord, ljudhärmande ord, utropsord och svordomar.

Lövdags

The Wind and the Leaves

by George Cooper

"Come, little leaves," said the wind one day. 

"Come o'er the meadows with me, and play' 

Put on your dress of red and gold, - 

Summer is gone, and the days grow cold."

Soon as the leaves heard the wind's loud call, 

Down they came fluttering, one and all; 

Over the brown fields they danced and flew, 

Singing the soft little songs they knew.

"Cricket, good-by, we've been friends so long; 

Little brook, sing us your farewell song, - 

Say you are sorry to see us go; 

Ah! you will miss us, right well we know."

"Dear little lambs, in your fleecy fold, 

Mother will keep you from harm and cold; 

Fondly we've watched you in vale and glade; 

Say, will you dream of our loving shade?"

Dancing and whirling, the little leaves went; 

Winter had called them, and they were content. 

Soon fast asleep in their earthy beds, 

The snow laid a coverlet over their heads.

Life goals

Marie Göranzon är en firad svensk skådespelare, du har säkert sett henne i filmer och TV-serier. Trots en anmärkningsvärd ålder på över 80 år är hon ännu aktiv. Redan det är ett life goal att ta till sig - att älska sitt jobb och samtidigt göra det så bra att man helt enkelt vägrar sluta. Det är inte alla förunnat. 

  

I den eminenta skvallerblaskan Svensk Damtidning läste jag en kort artikel om henne och hennes tankar om döden, och bara älskar det hon säger om det oundvikliga slutet. "Vad märkligt att allt bara tar slut. Jag kan inte förstå poängen med det hela. Vart tar all min kunskap vägen? Allt som jag har lärt mig, ska det bara ut i rymden?" 

Det är ju förstås inte Maries eller mitt problem då vi står inför faktum om att vi och ingenting av det vi åstadkommit längre finns. Men ett fruktansvärt slöseri, det är det. 

Uppgradering

Jaha. Så har tiden för att gå från två par glasögon till tre par glasögon kommit. Tyckte man det var jobbigt tidigare att komma ihåg både vanliga glasögon och solglasögon, så blev det plötsligt etter värre. Nu har nämligen datorglasögonen kommit in i bilden. Eller "särskilda glasögon för arbete vid bildskärm" som de benämns i lagtext. 

Då man inte längre ser texten i datorns ruta utan att förstora den till 200% eller sitta så nära skärmen att ögonfransarna rör sig av den statiska elektriciteten, då är det dags att kolla möjligheterna för datorglasögon. Det går som smort att jobba då man igen ser klart. Men så fort blicken lyfts från skärmen och tittar på kalenderna på motsatta väggen, på en besökare som står i dörren, eller på haren som brukar springa omkring på innergården, då ser man ingenting. Antagligen kommer jag att få tennisarmbåge eller musarm av allt bytande. Åtminstone behöver jag skaffa mig en större väska. 

 

Indiansommar

Hur galet är det egentligen att det är 20 grader varmt i slutet av september?! Härligt, men galet! Indiansommar kallas det visst, men i dag får man säkert inte använda det ordet...

Vilken sommar och vilken början på hösten vi har haft. Snart ska vi byta till vintertid, halloween närmar sig och julgodiset och adventskalendrarna har redan anlänt till butikerna. Men ute blommar trädgården slösaktigt och färggrannt. 

Snart måste jag lyfta in hortensian i förrådet.
Hur det ska gå till utan gaffeltruck eller frontlastare vet jag inte. 

Petunia hör inte till mina favoriter, men dehär två rackarna har verkligen blommat hela sommaren för hela slanten och lite till. 

Massor med knoppar på bägarrankan. Och pelargonerna lyser klarröda fortfarande. 

En ny och överraskande bekantskap för det här året. Jag trodde nämligen jag köpte en svartöga, men det visade sig ju vara helt fel.
Det här är en klockranka, hoppas jag hittar en i nästa sommar igen, maken till frodighet får man leta efter. 

Trots den överraskande värmen är det inte längre läge att sitta ute på terrassen på kvällarna. Hur mysigt där än kan vara. Nu är det dags att städa undan dynor och soffor och flytta in.  

Olika slags flickor

Tog en sväng via simhallen idag och stötte på ett alldeles förtjusande rart barn, en liten tösabit som precis börjat prata och babblade glatt på tillsammans med sin mor och mormor i omklädningsrummet. Så pekade hon på mig och och kallade mig "den där flickan". Inte tant, inte gumma, utan FLICKA 🥰. Jag ska omedelbart ändra mitt testamente i hennes favör.

Men det var inte flickebarnet jag tänkte skriva om, utan jag vill göra en snabb rundfrågning om hur länge det är lämpligt att duscha? Om du är den som betalar vattenräkningen gissar jag att du duschar snabbt och effektivt. Eller om du har vant dig vid 2 euros duschar på campingar och gästhamnar. Precis så duschar jag, raskt och rent och sedan är det klart. Jag njuter inte ens speciellt mycket av att stå där i strilet. Så det brukar gå undan. Det finns ju ett liv utanför duschen. 

Om du har eller har haft tonårsbarn (eller kanske varit en duschälskande tonåring själv i förra livet) vet du också att det finns människor som kan stå oändligt länge i duschen. Och göra ingenting. En sådan stötte jag på i duschrummet idag. En flicka mitt i tonåren, en sådan där blyg en som inte vågar ta av sig baddräkten inför andras ögon. Hon stod där, med baddräkten på, i den dusch som inte är tidsinställd utan rinner tills man stänger den. Duschen där vattentemperaturen kan regleras. Allas favoritdusch. Och hon duschade. Och duschade. Jag vet inte hur länge hon stått där innan jag kom från bassängen, men hon stod där medan jag tvättade håret, lade i balsam, gick in i ångbastun, kom ut från ångbastun, sköljde håret, torkade mig, plockade ihop mina grejer och gick. Hon kanske står där ännu?

HUR länge är det rimligt att stå i duschen?!? Mina läppar är förseglade, jag ska inte komma med ilskna kommentarer eller förmaningar. Men jag tänker dem! 🤬🤬🤬   

En sväng till Bayern för att hälsa på Adele

Såhär är det. Jag avskyr folkmassor. Och jag ogillar sommarhetta. Jag är naturligtvis inte folkskygg, men Kungsgatan vid julgatans öppning och Ekenäs höstmarknad är tillställningar som jag inte undviker, men inte heller gillar. Det är för trångt helt enkelt. Jag är heller inte en eskimå (nej, jag vet, man får inte använda det ordet. Förlåt.) och jag uppskattar verkligen sol och sommar. Men till en viss gräns. Obarmhärtigt solgass och temperaturer över 30 grader gör mej svettig och gnällig. 

Scenen för veckoslutets stadssemester var alltså inte optimal. München på sensommaren kan vara regnig eller solig. Vi råkade hamna i solen. Och det var varmt. Men det hjälps inte, jag biter ihop och så vandrar vi på. Söker skugga var jag kan hitta, sätter mig ner så fort jag har möjlighet. Englisher Garten funkade bra, även om vi inte doppade oss i någon av de små åarna som går kors och tvärs genom parken. Speciellt bra funkade förstås Hofbräu Biergarten, även om Oktoberfest kör igång först senare i höst. 

Men vår korta bayerska resas höjdpunkt var förstås Adeles megakonsert ute vid mässcentret. Kan ni fatta att kvinnan ställer till med 10 slutsålda konserter med 80.000 besökare vid varje tillfälle! 800.000 konsertbesökare har alltså tagit sig till München i augusti för att njuta av en enorm och fantastisk show. Vilken artist hon är! Vacker, rolig och sjunger som en gud. Utanför arenan har ett mingelområde av ofantliga mått byggts upp med pariserhjul, karaokescener och enorma områden för mat och dryck. Solen gassade från en molnfri himmel och inte en vindpust lyckades klämma sig in mellan konsertbesökarna. Kön till toaletten var hundratals meter lång. Det var trångt och svettigt och jag kände mej mycket obekväm. Ont i fötterna hade jag också. Men då jag fick slå mig ner på min egen plats och Adele steg ut på scenen och klämde i med Hello, då var var allt elände som bortglömt. Dryga två timmar av ren underhållning. Wow. 

 

Viktigt att dricka mycket om det är väldigt varmt. 

Olympiatornet i Olympiaparken.
Kanske var det just här som det sa klick för kungen och Silvia?

Kinesiska tornet vid biergarten bjöd på bayersk folkmusik och lederhosen.  

Kameraarbetet och skärmarna var extremt bra. Adele själv syntes som en tvärhand hög från våra platser, men via skärmarna kändes det som om hon sjöng bara för oss.  

Bakgrund, scenografi, stråkar, ljusshow och fyrverkeri. Extra allt. 
Tyvärr kan några filmsnuttar från telefonen inte tillnärmelsevis återge stämningen och musiken. Speciellt inte som allsången ljöd högt och falskt runt läktarna. 

Back in business

Sådärja. Nu är årets rolighet, alltså semestern, över för denna gång, och jag är tillbaka på jobb för att tjäna ihop till livets nödtorft. Om fyra månader är det dags för vintersolstånd och julen står för dörren. 🎄🎅 (Förlåt så mycket, men det är ett faktum...) 

Det är faktiskt svårt att tänka sig in i vintermörkret nu då solen ännu värmer, kvällarna är ljusa och trädgården är som bäst. Jag verkar i och för sig tycka att trädgården alltid är som bäst, på våren då det börjar spira och grönska, på försommaren då allt är skirt och grönt, vid midsommar då trädgården aldrig sover och det är som fräschast och vackrast, på högsommaren då rabatterna blommar i färgranna explosioner, på sensommaren då färgerna och dofterna djupnar och gräsmattan är daggvåt på morgnarna, i början av hösten då träden dignar av äppel och humlorna surrar omkring i nektarfylla. 

Det har varit en intensiv men samtidigt rofylld sommar med så mycket roligheter. Och nu fylls kalendern med en mängd aktiviteter så att jag är sprängfylld av förväntan och lite orolig för hur jag ska hinna med allt. Vänta bara. 

Solvarma klippor och utfärd med Snurran.

Vi firade familjens nyblivna magistrar med somrig pizza på YLP. 

Bästa sommarsysselsättningen. 

Värsta partyt med klackarna i taket då Geberit bjöd personalen på 150-årsfest. 

Ät bär!

Två havsörnar ovanför Björnholmen. 

 

Uppfinningsrikedom

Under årtusendenas lopp har många livsomvälvande uppfinningar sett dagens ljus. Hjulet förstås. Penicillinet. Osthyveln. Och torkskåpet ovanför diskbänken, en finländsk uppfinning. 

Jag går och tänker på att någon skulle kunna uppfinna nånting som stoppar tiden. Hur bra skulle inte det vara? Det skulle förstås vara något lagom anspråkslöst - jag är verkligen inte ute efter att bli odödlig - utan en manick som kunde användas sparsamt för att stanna upp i tiden för några timmar. 

En sommarlördag till exempel. En sväng på torget eller golfbanan (Maken, inte jag!), en god bok i skuggan, en halvtimme i mattvätten, en kort cykeltur - allt går så snabbt. Tänk om man då kunde ta fram tidsmanicken, lite som Men in Black, men inte för att tömma minnet utan för att få allt att gå i slow motion. 

En kväll i goda vänners lag kunde bromsas upp nån gång där kring 22-tiden, vid kaffet och desserten, så att man hinner ta till sig av alla goda juttun och skrattsalvor. Jag skulle verkligen inte stanna tiden vid 3-tiden på natten då man kanske har druckit ett glas för mycket, man är trött och inte kan få en taxi hem. 

På julafton skulle jag använda tidsmanicken för att hinna njuta av den goda maten, att ha familjen samlad, av julklapparna och av brädspelen. De korta och ljusa midsommarnattstimmarna skulle också gärna får vara mer utdragna.  

Kanske den extra tiden tas från en annan dag istället? Jag vill verkligen inte ge bort några timmars god sömn, men skulle kunna tänka mig att plocka timmar till exempel från tråkiga flygresor, läkarmottagningens väntrum eller snöslaskiga och gråa novemberdagar. Jag skulle gärna ge några minuter från cirkelträningen också. Omfördela tiden, liksom. 

Tänk om några fiffiga vetenskapsmän kunde ta itu med tidsmanicken. Och medan de håller på så kunde de samtidigt jobba fram en termosmugg som både håller kaffet varmt och inte läcker då man dricker ur den.  

Sommarteater

Är det årliga besöket på sommarteatern ett nödvändigt ont? Eller är sommarteater intimt förknippad med sommar och semester och något du ser fram emot hela året? För egen del ligger jag nånstans där mitt på skalan. Det årliga besöket är en trevlig förströelse, men ingenting jag gråter för ifall det inte blir av. 

Här i Ekenäs är det förstås Raseborgs sommarteater som gäller, med publikvänliga, ofta storslagna pjäser och mer eller mindre duktiga amatörskådelspelare. Det är sidu morjens-mingel före pjäsen och knackkorv i pausen. Bänkarna är lagom obekväma och det är långt att gå från parkeringen. Men för det mesta riktigt trevligt. 

I år bestämde vi oss för att ta sommarteatrandet till nya höjder. Vi lyfte blicken och breddade våra vyer. Vi inledde med ett besök på Mustion Kesäteatteri i Svartå och såg Vaimoni on toista maata. Proffsskådisar, en fars med mycket skratt, hårda träbänkar men sittunderlag till alla som behöver. Och tak över både läktare och scen. Varken sidu morjens eller knackkorv, men en promenad i den vackra slottsparken fullbordade en trevlig upplevelse.

 

Sedan åkte vi norrut, till Tammerfors. Några glasbruk på vägen, sightseeing i Finlands tredje största stad och övernattning vid forsen. (Nå på hotell, förstås, inte på stranden). Vi tog en Nysse-buss ut på Pyynikki-åsen, till Pyynikin Kesäteatteri. Nu snackar vi sommarteater 2.0. Proffsskådisar, alkoholservering i teaterrestaurangen och en nyskriven komedi, Karavaanari - kaikkien kaveri. Läktaren har bekväma säten med ryggstöd och är täckt. Men det allra bästa är att den SNURRAR. Här finns ingen scen i traditionell bemärkelse utan pjäsen utspelar sig i en cirkel runt läktaren. Bekvämt då man behöver bilar, cyklar, mopeder och förstås caravanare för handlingen. 

Vid halva föreställningen drog ett hiskeligt regnväder och en rejäl storm in över Pyynikki. Man sitter tyvärr inte torr på en täckt läktare med öppna sidor 😥. Men skådespelarna som spelade under bar himmel hade det nog några snäpp värre. Vädret rår ingen på, och Pyynikki får tummen upp som sommarteater. 

Nu återstår besöket på "hemmateatern". I år visas De tre musketörerna. Jag ser fram emot paus-serveringen och hoppas att vädret ska vara lite bättre än i fjol. 

Pyynikin Kesäteatteri med sin maffiga läktare. 

Lite bubbel och snacks i pausen. 

På Mustion Kesäteatteri sitter man skyddad för de flesta väder. Litet och intimt. 

Svartån har fått en ny skulptur.

En bild från fjolårets besök på Raseborg.
Regnet stod som spön i backen och regnrock och gummistövlar behövdes.
Hoppas på lite bättre väder i år.  

Naturkatastrof

Nu har semestern äntligen dragit igång och vi har hunnit ta oss ut på böljan den blå. Varje gång man styr stäven bort från Ekenäs blir man riktigt arg. Inte för att man avskyr att åka bort, utan för att på vägen utåt kör man förbi Kalvön. Holmen som invaderades av skarvar och är helt förstörd. Riktigt arg blir man. Och skarvarna finns inte bara på en liten förstörd holme utan på vart och vartannat skär, vik, fjärd, holme och grund. I hela skärgården. Ensamma,  i par eller i enorma flockar. VARFÖR kan vi inte gallra i skarvstammen innan det är försent??!

Jag tror nästan att klimatkatastrofen inte är det största hotet för vår planet. Skarvkatastrofen känns just nu snäppet allvarligare. 

Levande eller död

Ute i trädgården prunkar det. Rädisskörden är enorm. Plommonträdet dignar under frukter. Daglijor, klematis, pipranka, nejlikor och kaprifol frodas i rabatterna. Lavendel, agapanthus, bägarranka och pelargon grönskar i krukorna. För att inte tala om hortensian som nu blommar som en galning för fjärde året i följd. Vatten, solsken, gödsel och trevligt umgänge är tydligen vad som behövs. 

Inomhus är stämningen dock aningen dystrare. Krukväxterna är tydligen på semester, och skötaren också. Vad säger ni om den här? Kommer den att repa sig 💪 eller blir det soptunnan nästa ☠?

Den till vänster, menar jag förstås.

 

Första skörden

Nu får jag säga som jordbrukarna, vi skulle behöva få lite regn. Tunnorna skramlar tomma och sommarblommornas krukor bara dammar. Några millimeter regn, företrädesvis nattetid, skulle vara lämpligt, med jämna mellanrum.

Odlingarna mår ändå bra, speciellt rädisskörden. Kolla här vad som har hänt i odlingslådan de senaste veckorna!