Allting är relativt. Eller är det?

Som barn tyckte vi att ett år var en oändligt lång tid. Tidsspannet mellan jularna, eller mellan två födelsedagar var omöjligt att greppa. Sommarlovet räckte en hel evighet och sportlovet en halv. Om man väntade på något stod tiden still. Och då man inte väntade på något speciellt befann man sig i stunden. Lekte. Läste. Retade småsystrar. Bakade med mommo. Spelade spel. Ritade. Eller gjorde så där lagom ingenting. 

Nu då man försöker stanna tiden och njuta i stunden rusar tiden fram. Från jul till påsk är det två blinkningar och sommarsemestern är en ynka blinkning lång. Vi väntar alltid på något. Och det kommer alltid väldigt snabbt på. Nästa semesterresa ska alltid vara inbokad. Kalendern full av evenemang. Är det vi som ger fart åt tiden? Eller går tiden fortare då man är äldre? Är det så att tiden inte går jämnt längs livet, utan en timme då du är barn motsvarar 10 minuter då du är vuxen? Och då du är gammal är en barntimme bara en minut lång? Är tiden relativ? Eller är det vår tidsuppfattning som är relativ? Utvecklas tiden liksom exponentiellt? 

Stora tankar snurrar nu under årets sista skälvande minuter. Eller är det timmar? Jag vågar inte fråga ett barn... Hur som helst blir det snart sommar. Fortare än kvickt. 

From all of us to all of you

Tänka sig. Så är det åter igen dan före dopparedan. Vintersolståndet är bakom oss och det nya året framför. Som traditionen påbjuder blir det skinka och julklappar och glögg och konfekt. Det blir sena kvällar och många glada skratt och för mycket mat och vin och förhoppningsvis många nya böcker. Det blir ett par dar ledigt och Netflixmaraton och kanske en promenad om vädret är samarbetsvilligt. 

Till dem som inte har allt det här vill vi som vanligt ge en liten gåva, i år blev det filtar, fruktträd och en bikupa. På detta sätt vill vi önska er alla en fin och vacker och glad jul precis på det sätt som ni trivs med. Puss och kram! 

Präktighet och anekdoter

Nu blir det bokrecension. Läser är det jag gör mest nuförtiden, förutom bingetittar senaste Hamilton-serien. Är lite osäker på om jultomten faktiskt kommer till ostädade hem, så där som ni alla säger uppmuntrande. I år blir det upp till bevis...

I juli reserverade jag presidentfru Jenni Haukios bok Sinun tähtesi täällä på biblioteket och fick plats 199 (!). I förra veckan, efter nästan 5 månaders väntan, var det äntligen min tur att hämta ut boken. Med inte speciellt höga förväntningar, eftersom recensionerna i somras var ganska ljumma. Men ändå med en förhoppning om att få glänta på dörren till presidentfrulivet och kanske ta del av en och annan spännande händelse under de nästan 12 åren Jenni Haukio har varit en fin representant för Finland. 

Men nej, aningen besviken är jag. Boken bjuder på ganska så tråkig läsning, mycket omständliga beskrivningar, mängder av källhänvisningar och citat och verser av författare och andra personer som gjort intryck på henne. Boken kan kanske bäst beskrivas som präktig. En hyllning till Finland och olika institutioner och organisationer, där hon framställer sig själv som en ödmjuk tjänare. 

Den personliga biten saknas nästan helt. Den som jag hade önskat se mycket mer av. Den som skulle visa kvinnan bakom det svala leendet, det välsminkade ansiktet, den perfekta frisyren. Finns det ens en "riktig" människa där bakom? En kvinna som kanske kunde dela med sig av någon tokrolig händelse från statsbesök eller intressanta människomöten. En kvinna som kanske tilltalar en prinsessa fel, som upptäcker hål på strumpbyxan just då ett gästande presidentpar anländer. En kvinna som kanske kunde göra små anspelningar på någon tafsande minister eller en kunglighet som tittar lite för djupt i glaset. Kanske har hon någon resefadäs att dela med sig av, eller kan tipsa om ett bra ställe att shoppa hem souvenirer? Ingenting sådant. Överhuvudtaget inte. Alls. 

Det mest privata är kanske anekdoten om hur hon och Lennu stöter på en räv på Gullranda och hur besviken hon är på media som inte låter henne vara i fred efter Aaros födelse. Men också dessa berättas med rak rygg och högburet huvud. Det blir aldrig några gapflabb, händer som viftar, vinglas som fälls eller pekfingrar. Det blir bara jämntjockt och - ja, just det - präktigt.     

Få se om vår nästa presidentgemål (usch ett så gammeldags ord!) kommer att visa upp en mer mänsklig sida? Eller i alla fall mer intressant? 

Revbensspjäll och julstädning

Hösten körde igång en förkylningscirkus utan like. Alla drabbades. Utom jag, som gick omkring och var frisk som en nötkärna, full av energi och stark som en björn. Och tyckte synd om alla de svaga ynkarna som hade fallit för virus av olika slag. 

Sen gick det som det gick. En morgon i november vaknade jag upp och kände mig eländig. Jag visste det inte då, men då började en förkylning som lätt kvalar in i flunssornas topp tre under hela mitt långa liv. Ja, den är ju ännu inte förbi, för all del. Då man gör något ska man väl göra den ordentligt?

Lätt feber under många dagar (jag menar egentligen stegring, men det kan jag inte säga för då skrattar alla rikssvenska läsare ihjäl sig). Huvudvärk. Och en infernalisk hosta som förorsakade sömnlösa nätter och försvunna stämband, men framför allt ett revbensbrott på höger sida. Det goda med revbensbrott är att det synnerligen effektivt motverkar hosta, eftersom hostandet är fruktansvärt plågsamt. Inte lika plågsamt som att nysa, förstås, men väldigt otrevligt. 

Här är vi nu, revbenet och jag. Det är dag 18 och jag är långt ifrån återställd. Febern, värken och hostan är nu borta och rösten är tillbaka, hes och skrovlig. Men energin blev nånstans där i november. Frågan är om den nånsin kommer igen. Och hur ska det gå med julstädningen? 

Jul i lådan

Är det kanske någon av er som minns Boklådan? Makens och mitt semesterprojekt som utmynnade i grannskapets mest omtalade inflyttning under sommaren? 

Boklådan har varit i god användning under sensommaren och hösten. Vi har fått uppmuntrande tillrop av grannar och andra som vandrar förbi. Vi har blivit omskrivna i kulturtidskrifter och vi har fått tackkort och choklad som tack för gott initiativ! Och vi har känt oss lite stolta och glada faktiskt. 

Nu har de första snöflingorna fallit, och det är dags att packa ihop böckerna och stänga för vintern. Och dags för en kort summering av den första säsongen. Vi började med att lägga ut 25 böcker i lådan. Under hösten har det tillkommit 49 böcker, alltså har totalt 74 litterära verk tagit en sväng via boklådan. Det är ju fullt möjligt att det är ännu fler än så, för jag har inte kollat lådan alla dagar, utan ett par gånger i veckan. Slutsaldot då jag tömde boklådan var 33 böcker (som nu väntar i en kasse på att det blir vår igen). Alltså är det (minst) 41 böcker som har hittat nya hem under hösten. Jag har ju ingenting att jämföra med, så jag tillåter mig att jubla över det här saldot! 

Det är varierande litteratur som har defilerat förbi. Allt från feelgood och klassiker, Dan Brown och en massa svenska deckare till Roslings Factfulness och några Bellmanhistorier. Ett par cocktailböcker som jag trodde hade dumpats i boklådan hittade nya ägare efter bara ett par dagar. Mest är det böcker på svenska, men också en del finska böcker och några engelska romaner har dykt upp. Allt passar i boklådan!

Nu har jag dekorerat med en ljusslinga, en tekopp och lite vackra löv. Om några veckor flyttar en tomtefamilj in i skåpet. Och sedan räcker det inte länge tills boklådan kan fyllas med böcker igen. Snart är det vår! 

Tanken är snabbare än pennan

Det har framkommit att mitt förra inlägg om motionsappen bäddade för missförstånd. Jag ville visa på att appen gjorde ett gigantiskt fel då den trodde 42 minuter vattenjumppa var 1600 KILOmeter simning. En fysisk omöjlighet. Men det visar sig att endel trodde att jag hade simmat 1600 METER på 42 minuter. Vilket för mig faktiskt också är en fysisk omöjlighet. 

Jaja. Att skriva sarkastiskt och kortfattat och utgå från att folk kan läsa mina tankar funkar alltså inte. Gör om, gör rätt. 

Det viktigaste är ändå att ni fattar att jag inte är en olympisk simmare. Men att jag har en motionsapp med en egen vilja. Och sen kanske ni skulle kunna läsa lite noggrannare också. Eller med lite mer eftertanke...

Bassängrekord

Om någon undrar över att det kanske varit lite tyst här i hörnet en tid så är det ingen orsak till oro. November är som vanligt överväldigande i sin gråhet och sitt mörker och sin dysterhet och jag har fullt upp med att hållas stående. Maken har lidit av århundradets man flu och jag har glidit omkring och duckat för viruset. Det ser ut att ha lyckats. 

Jag försöker också hålla igång och motionera, och då ni ser den här noteringen i min motionsapp, så inser ni att jag just nu står på toppen av konditionskurvan. 1600 kilometer (!) simmat på 42 minuter. Efter det är man värd en skön sväng i bastun.

 

Jag ryter till

Himlars så arg jag blir. Rosenrasande. Fly förbannad. Hur kan man vara så dryg att man täcks ge sig på att skilja på "riktig" litteratur och mainstreamböcker?! Som om inte deckare och feelgood skulle vara riktig litteratur? Som om det enda som duger att läsas är klassiker eller såkallade "seriösa" verk? 

Då får väl heller inte vanliga människor sjunga i amatörkör? Och det är endast elitidrottare som får löpa eller spela hockey? Fy för alla hemmakockar och amatörkluddare och bloggare och ni som syr era egna kläder utan att heta Chanel eller Prada. Ni får knappast kallas kockar eller konstnärer eller sömmerskor. 

Nej, ryter jag nu. All kreativ verksamhet är bra. Ingen behöver eller kan tycka att allt som skapas är bra, sevärt, njutbart eller fint. Men visst tusan är alla utgivna böcker litteratur. Också Kalle Anka är litteratur. En riktig klassiker faktiskt. Endel verk läses gärna av tusentals och miljontals läsare, andra duger bara i finsalongerna. Jag vet vad jag gillar bäst, och det vet du också. Alla får vi tycka vad vi vill. Det viktigaste är att vi läser. 

Äkta dansk hygge

Man tillbringar på tok för lite tid i Köpenhamn. En så dejlig och fin stad kräver besök med jämna mellanrum. Till exempel nu i halloweentider. Inget komplicerat. Några smörrebrön, en Carlsberg, en lille havfrue och lite äkta dansk hygge.

Lunch på kontoret.
Smørstegt fiskefilet med hjemmerørt remoulade, dild og citron.
Eller æg med håndpillede rejer og citronmayonnaise.
Rostbiffen är också bra.
Fleskesværen, alltså de knapriga svålsnacksen brukar jag hoppa över... 

Halloween-hypen var stor på Tivoli.

Den lille havfruen hade fått en palestinasjal.

Vackra och soliga Nyhavn.

På Strøget händer det. 

Allt är förgängligt

I somras följde jag med då kontorets blomexpert R hjälpte en kollega att toppa en kinaros. Särskilt svårt var uppdraget inte, det var fråga om ett skott från en kinaros, som hade tagit fart och börjat bli lite långt och gängligt. Dags att toppa alltså, för att få till en yvig och fin växt. Ett snyggt klipp var allt som behövdes, men det krävdes en hel del diskussion och planering innan exakt rätt ställe att klippa hittades. 

Toppen skulle just åka i roskis, då jag fick för mig att ta hem den för att odla en kinaros hemma. Expert R gav noggranna instruktioner som eventuellt omfattade rätt slags mylla, plastpåsar som växthus och jag vet inte vad. Needless to say struntade jag galant i dessa, tryckte ner skottet i en kruka och vattnade flitigt. 

Se på f-n. För några veckor sedan fick jag syn på en rejäl knopp! Själva skottet har inte växt nämnvärt, möjligen några centimeter. Och det förstår man ju eftersom det var sysselsatt med att skapa den här enorma knoppen. 

Och i måndags slog knoppen ut! I en vacker persikofärg, enorm i jämförelse med den ynkliga stammen och de få bladen. Men allt är som bekant förgängligt, speciellt allt vackert, och idag har blomman redan blommat ut. Den som har skarpa ögon ser en annan, lite mindre knopp bakom blomman. Få se om den ska orka slå ut. Och få se om växten överlever den här kraftansträngningen. Annars får jag passa på med ett nytt skott vid någon annan toppning. 

Kockar och ankor

Jag är uppvuxen med tidningar. Ja, det har funnits tidningar i tidningskorgen,  bredvid sängen, på toaletten och lite här och där längs hela livet faktiskt. I barndomshemmet läste vi Husis, Turun Sanomat och ÅU. Mamma fick hem sjukskötersketidningar, pappa företagartidningar. Hemmets Veckotidning kom alltid på torsdag, och Kalle Anka i början av veckan. Vi var nog en tidningskonsumerande familj utan like och prenumerationer var tillåtna, om än inte i oändliga mängder, så i alla fall till full belåtenhet. Eos, Starlet, Eva, Suosikki.... jag kan inte ens minnas allt som periodvis damp ner i postlådan. Det är nog därför jag har svårt med dom här digitala versionerna. Jag kan helt enkelt inget annat än att läsa på papper. 

Lycka var att få tag i tidningen först. En orörd tidning är snäppet bättre än en som redan har lästs. Det vet alla riktiga tidningsnördar. Prasslet, doften och glansen på de orörda sidorna är helt enkelt bara bättre. 

Tidningar är för det mesta engångsartiklar, men kan ibland ha ett andrahandsanvändningsområde som brastände, korsord eller för att täcka in golvet om du ska måla. Vissa tidningar sparas nogsamt för att läsas om och om eller gå vidare till en annan familj för läsning. Via oss passerar nu och då tidningskassar med Hemmets och Allers på väg till eller från mamma och svärmor. Så lämpligt för mig som hinner bläddra igenom dem och kanske bonga ett recept eller knycka ett korsord under tiden. 

Just nu är mitt liv ändå ganska tidningstomt. Ja, morgontidningen ger jag ju inte upp förstås. Någon enstaka seglings- och golftidning dyker upp i postlådan nu och då, men sedan några år har jag varit utan prenumeration på vare sig Koti & Keittiö, Femina, Allt om trädgård eller liknande. Istället brukar jag lyxa till veckoslutshandlandet med en glassig tidning ibland. Det funkar också bra. Igår köpte jag en, faktiskt. 

Vem kan motstå en KA serie med Tareq Taylor, förlåt, jag menar ju Tallriq Trailer?! Med recept och allt! 

Jag älskar hur den här tidningen hänger med i tiden. Eller hur den presenterar historia. Du missade väl inte serien om Cronstedt och Sveaborg i KA någon gång under 2014? Att läsa är mer än lärorikt. Det är en livsstil. 

Gammal är äldst

För det mesta känner jag mej väldigt ung, ibland till och med löjligt barnslig. Kroppen kanske inte riktigt håller med alla gånger, men man kan vara gammal i skinnet så länge man är ung till sinnet. Jag kan bli lite irriterad på unga människor, människor i min ålder alltså, som marrar om att de är så trötta och gamla och väntar på pensionen och man får lite intrycket av att de när som helst vill lägga sig ner och dö. Det är förstås okej att inte orka festa två kvällar i rad, att vilja hem till egen säng allra senast kring midnatt, och undvika högklackade skor för Skechers är så mycket skonsammare mot fötterna. Men man behöver ju inte prata om det hela tiden. Du är så gammal som du gör dig, kunde man gärna tänka lite oftare. Eller, det viktiga är inte hur gammal man är, utan hur man är gammal.

Fast. Ibland händer det att man ser sig omkring och märker att man är ganska mycket äldre än sin omgivning. Sådär som man kände sig i barndomen då man var ute och lekte 10 stickor på ett bräde med byns alla ungar och man var äldst i skocken och egentligen hellre skulle ha gått in och lyssnat på Ungdomens gåva i toner och bläddrat lite i Starlet. (Jag bodde som barn i en liten by på landet, och utbudet av kompisar i egen ålder var väldigt magert. Man fick hålla till godo med småsyskonen och Nina och Nicke och Matte i grannhusen. Eller sätta sig på cykeln och cykla iväg till grannbyn.) En vän, som fick barn lite senare i livet, berättade hur hon satt på ett föräldramöte och tittade på mamman i bänkraden framför, med leopardmönstrad stringtrosa som stack upp ur ett par jeans med låg midja, och med förskräckelse tänkte på sina egna hudfärgade Sloggi-trosor, tryggt nerstoppade i ett par medelålders byxor. 

Dom här situationerna går tack och lov snabbt över, men häromdagen pratade jag med några kolleger på jobbet om AI och allt vad det kommer att föra med sig, börjande från rekryteringsannonser till AI-producerade ansökningsbrev och CV där man inte kan bilda sig en uppfattning om människan bakom. Mödosamt uppbyggda excel-formler och blanketter kan jag tänka mig att överlämna till ChatGPT. Men ganska mycket av mitt jobb vill jag gärna knåpa ihop med min egen lilla hjärna och snabba fingrar på laptopen. I AI-världen känner jag mig gammal, och jag är illa rädd för att den situationen inte kommer att gå om i första taget. Man lär så länge man lever, säger man ju, så kanske slaget ännu inte är förlorat. Gammal är äldst, heter det som bekant. 

Också jag kan drabbas av trötthetsskov alltså. Men en cykeltur i solen och en kanelbulle dagen till ära piggar upp. I morgon är en ny dag!

 

Plåttrigt värre

Maken säger att jag har för många plåtburkar. Jag förstår faktiskt inte vad han menar. 

Autumn blues

 Morgonmörkret är värre än kvällsmörkret. Det var bara det jag vill säga. Over and out. 

Back to the future

I förra veckan - jo, det har tagit mig några dagar att smälta intrycken - träffade jag en hop människor från förr i tiden. I ett skutt förflyttades jag tillbaka till början 1980-talet och gymnasietiden. Allt på grund av, eller kanske snarare tack vare vårt studentjubileum som firades i gamla hemtrakter i Pargas. Förbluffande nog är det alltså 40 år sedan vi fick våra vita mössor och knuffades ut i världen för att pröva våra vingar. Vingarna har prövats, men det var ett förvånansvärt välbehållet gäng som sammanstrålade för att utbyta gamla minnen och uppdatera varandra om vad som har hänt sedan 31 maj 1983. För det är faktiskt så att en del av studentkompisarna har jag inte träffat sedan den dagen. Stort tack till arrangörerna för en trevlig kväll!

Och då det här gänget träffas är det nyhetsstoff av kaliber. Det märker man eftersom vi har figurerat i spalterna i Åbo Underrättelser både 1983 och 2023. Det är bilden längst ner som är från i år. Man ser nämligen knappt skillnad på bilderna. 

 

Airbnb på sommaren

På sommaren lever vårt hus upp till en hub för ungdomar från storstaden. Det kanske låter som om vi fungerar som sommarkoloni för barn från fattiga familjer med arbetande föräldrar, men så avses icke i detta fall. Nej, snarare tvärtom. Våra ungdomar, andras ungdomar och deras vänner lämnar sina små lägenheter i storstadens sommarhetta och vallfärdar i stora massor till skärdgårdsstaden för att umgås på bröllop, festivaler och kräftskivor eller spela golf och åka båt. Mera i stil med de rika stadsborna som åkte till Hangö och andra kurorter för att dricka brunn förr i världen. De anländer med buller och bång och kassar och katter och använder till buds stående service som välfyllt kylskåp, tvättmaskin, cykelutlåning, dusch och Alkos filial i pappas barskåp. Och vi grillar, bakar semlor, stryker en skjorta och agerar Uber. (Mina Uber-poäng är alldeles katastrofalt låga eftersom jag tydligen kör fel och sysslar med häftiga inbromsningar). 

Fasiken så roligt det är med fullt hus! Okej, jag ska inte sticka under stol med att det stundvis under sommaren blir ganska hektiskt, och en kort period av lättnad infinner sig då stadsborna drar tillbaka till storstadsvimlet. Men nu längtar vi redan tills nästa gång det blir besök. Under vinterhalvåret hyser huset två halvtråkiga, tystlåtna medelåldringar som åker till jobbet, tittar på TV och går tidigt och lägger sig i en oändlig loop av mörka vinterdagar tills klockorna nästan stannar. För mycket och för lite skämmer allt, sägs det som bekant. 

Nu då det bara är vi två som går i kylskåpsdörren, handlar vi sällan, kanske bara en gång i veckan. Det betyder också att det blir rätt tomt i kylen mot slutet. Visst, stapelvaror som knäckebröd, ättiksgurka, grädde och öl finns alltid, och vi skulle inte ha några som helst problem att klara de första 72 timmarna av en samhällsnedstängning. Men det är ju trevligt med frukt och pålägg och kanske en korvbit till kvällsmat, så igår begav vi oss till butiken för att storhandla. På butikslistan stod från tidigare
- kökstvål
- bakplåtspapper
- tändare
- olivolja

Jag tog en titt i kylen och fyllde på med       
- inte gurka
- inte ost
- allt annat

Sedan åkte vi och handlade tre kassar fulla.   

En lovande skörd

 

Tittade du på bilden? Alltså riktigt noggrant? Ser du ett litet plommonträd som helt klart skulle behöva en frisering? Då tittar du slarvigt! För bilden visar vårt plommonträds första skörd! Två lila plommon, fem före mogna och färdiga att skördas! Och två till som ännu är gula och skulle behöva få lite sol innan skörd. 

Trädet har bott hos oss sedan 2019, och har sannerligen tagit god tid på sig att bära frukt. Men nu vänder det! Skörden kommer att vara enorm nästa höst!  

Lottomiljardärer eller spågubbar

Tidig söndagsmorgon. En snabbkoll på yr.no och foreca för att planera dagen ger vid handen att solen strax ska gå upp och att den ska lysa glatt över oss hela söndagen. 🌞 

Under förmiddagen hänger jag ut tre maskiner tvätt. Och klipper gräset. Under ett jämngrått molntäcke. Och stundvis i ett lätt duggregn. Inte så det blir vått, bara lätt fuktigt. Grillar lax och grönsaker till lunch. Vi äter ute på terrassen med tröja och strumpor på. Inga solglasögon behövs. ☁

Vidpass 17-tiden tittar solen äntligen fram. Bättre sent än aldrig kan man konstatera. Samtidigt som man undrar lite över meteorolog-jobbet och hur de tycker att de lyckas med sina väderutsikter. 5-6 år av studier borde väl ge någon slags insikt i hur man spår väder? Eller är det just spådomar det är frågan om? Att spå i teblad eller med vått pekfinger upp i luften? Jag tror slutresultatet faktiskt är lika tillförlitligt som det Meteorologiska institutet kommer med. 

Förlåt så mycket alla meteorologer där ute, men särdeles pålitliga är ni inte. Och antagligen inte lottomiljardärer heller, så dåligt som ni gissar. 

Ett galet semesterprojekt eller Det funkar faktiskt!

Under semestern sysselsatte sig Maken med ett snickararbete av gigantiska mått. Ja, inte storleksmässigt alltså, utan arbetsmässigt. Med ett gammalt vitrinskåp från Emmaus som bas tillverkade han ett kvartersbibliotek i stil med vårt hus som vi klämde ner utanför hagtornshäcken. Han hade ju naturligtvis vissa baktankar med projektet som inbegrep att jag behöver skiljas från några av mina älsklingar till förmån för bokskåpet. (Nej, inte våra barn för guds skull! Mina böcker så klart!) Det var ju meningen att vi båda ska bidra med det vi är bra på. 

Modigt, utan att vi frågat lov vare sig av stadens nitiska tjänstemän eller våra grannar, stod alltså bokskåpet där en vacker dag i juli. Jag plockade högtidligen ut ett antal böcker ur min egen bokhylla, sade farväl till dem, och ställde in dem i skåpet. Redan samma kväll gjorde jag en kontrollrunda för att se om de ännu fanns kvar. Nå förstås. Där stod alla böcker ståtligt på hyllan. Antagligen hade ingen ens hunnit märka bokskåpets existens ännu. 

Men döm om min stolthet då jag två dagar senare tog en sväng via skåpet och märkte att två av böckerna hade försvunnit! Tjohoo! Vi har också hunnit få beröm och papukaijamärke av ett par grannar och av några förbipasserande hundar med tillhörande mattar. Det värmer. Och idag, kan ni tänka er, hade bokskåpet fått påfyllning! Någon har passat på att lämna av några skatter till glädje för oss andra. Jag passade förstås genast på att håva in två av de nya böckerna (men säg inget till Maken!). 

Ta en bok! Låna en bok! Hämta en bok! Det är bokskåpets enkla regler. Böcker som kan tas med på resa, få hundöron, glömmas ute i regnet eller bli sandiga på stranden. Delad glädje är dubbel glädje. Och nu är jag överlycklig över att bokskåpet redan efter en vecka tycks leva sitt eget liv! Välkommen förbi för att fynda du också!

Sjögångens högsta enskilda våg är nästan två gånger högre än den signifikanta våghöjden

Ursäkta vad? Har du nån gång hört uttrycket "signifikant våghöjd" nämnas i sjörapporterna? Eller när du sitter i en båt som gungar och kränger och är nära att sjunka? Och du kunde inte bry dig mindre om att den signifikanta våghöjden endast är 1 meter, eftersom vågorna i själva verket är betydligt högre.

Du ska alltså inte låta dig luras av att en lugn radioröst utlovar anspråkslösa våghöjder. Nej, du ska vet att den signifikanta våghöjden räknas "genom att multiplicera kvadratroten av variansen som är beräknad från sjögångens energispektrum med talet fyra". Det där förstår man ju förstås ingenting av, och kan heller inte räkna ut det själv om man inte råkar ha en boj som mäter sjögången till hands. 

Det du behöver veta är att sjögångens högsta enskilda våg är nästan två gånger högre än den signifikanta våghöjden. Sjögången är som bekant oregelbunden, men kan bäst beskrivas med den signifikanta våghöjden (Hs) som motsvarar den våghöjd erfarna sjöfarare uppskattar med ögonmått. Trots mitt liv som sjöbjörn (nej, inte dom med gröna flaggor) har jag inte ögonmåttet som krävs. Men jag vet att då man gungar på i gammal sjö på Hangö Östra är det jättehöga vågor. Och det känns väldigt signifikant. Speciellt i magen. 😨

Brott i Bromarf

Jag är väldigt lat vad gäller läsning. Läser helst lättsmälta och underhållande böcker. Gärna på svenska, även om jag vet att man borde läsa på originalspråk. Följaktligen har jag inte läst Matti Remes finskspråkiga  Hangödeckare, även om de utspelar sig i grannstaden och känns lite intressanta av den orsaken. 

Vi tog snurran ner till grannstaden tidigare i veckan. Och som souvenir från resan fick faktiskt Remes nyaste bok om Ruben Waara följa med hem. Viittä vaille kuollut är den tolfte boken i deckarserien från Hangö. Den här gången utspelar sig dessutom en del av händelseförloppet i Bromarf och i Ekenäs. 

Ett gott val av souvenir. Lite spännande, ganska underhållande och lagom lättläst, fast på finska. Rekommenderar! 4 abborrar av 5!

Resan är målet - allt vad vi har lärt oss

4500 km är en lång väg att sitta i bil. Man funderar på ruttval, beundrar vyerna, spanar efter renar och tänker på lunch eller middag. Det är också väldigt lärorikt, speciellt om man utnyttjar Google och genast kollar upp sådant man stöter på. Bland annat det här lärde vi oss under resan:

Dag 1: Caravanare hälsar alltid på varandra. 

Dag 2: Söderfjärden är en slätt med en diameter på ca 6 km i Sundom, Solf och Munsmo. Söderfjärden uppkom vid ett meteoritnedslag för över 520 miljoner år sedan och har en ännu välbevarad kraterrundel. Den är en av de bäst bevarade meteoritkratrarna i världen. Tänk det!

Dag 3: Is i rosévinet i Norge kan betyda både en isbit eller lite glass i vinglaset.

Dag 4: I norra Norge är torskfisket stort. En stor del av fångsten torkas naturligt av sol och vind på torkställningar och blir torrfisk eller torkad fisk. Torrfisken hänger på tork under februari till maj. I juli är torkställningarna fulla av torkade torskhuvuden. Huvudena exporteras till Afrika, där de anses vara en delikatess. Gott luktade de inte. 

Dag 5: I Tromsö finns världens nordligaste 18-hålsgolfbana.  

Dag 6: Sandnessundbrua i Tromsö är 1220 meter lång och väldigt blåsig. Här var jag extra glad för min elcykel. Maken var mest väldigt andfådd. 

Dag 7: Torsktunga är en norsk delikatess som egentligen inte är själva tungan, utan musklerna som sitter under tungan. Köttet är fast och något mjukare än kinden. Den serveras ofta panerad, med potatis och remouladsås. Ei jatkoon. 

Dag 8: Under 1970-talet stod Alta i centrum för en långvarig strid mellan naturvårdsvänner och samer på ena sidan och norska regeringen på andra. Bråket kulminerade i januari 1981 i Norges största polisaktion sedan andra världskriget, då 600 poliser sattes in för att avhysa fastkedjade demonstranter i en civil olydnadsaktion i närheten av Alta kraftverksdamm. 

Dag 9: Nordkapptunneln är sjätte längst av 37 undersjöiska tunnlar i Norge. Den är 6875 m lång och går 212 meter under havet. Tunneln som öppnades för trafik 1999 har en stigning på 10%. 

Dag 10: Nordkapp är Europas nordligaste punkt dit du kan åka med bil. Bra bromsar är viktigt, för här slutar kontinenten med en 307 meter brant klippa som slutar tvärt ner i Ishavet. 

Dag 11: I Haparanda finns världens nordligaste IKEA-varuhus. 

Dag 12: Toripolliisi är en bronsstaty som står på salutorget i Uleåborg. Statyn av Kaarlo Mikkonen avtäcktes år 1987.

Dag 13: Limingan lakeus är ett enhetligt slättområde på 25000 hektar i norra Österbotten med en futtig höjdskillnad på under 5 meter och nästan inga träd. Slätten är till största delen uppodlad. 

Dag 14: Den första operafestivalen i Nyslott gick av stapeln 1912. Idag håller festivalen på en månad och besöks av 70000 gäster. 

Resan är målet - hemma igen

Borta bra, men hemma bäst, säger jag alltid då jag kommer hem efter en resa, lång eller kort. Sova i egen säng, njuta av dagliljorna som nästan hunnit blomma ut medan vi var borta och äta nypotatis och sill på terrassen. Och titta igenom alla bilder från resan och minnas vackra vyer och felkörningar och matportioner och allt som vi upplevde. Likt Veikko Huovinens fårätare (Lampaansyöjät, 1970. Red.anm.) roadtrippade vi i omvänd riktning ner genom norra Finland och insjö-Finland, nästan till Finlands sydspets. 

Finland förlorar tyvärr mot sina grannländer både vad gäller vyer och utsikter och rastplatser. Efter Lakselv förändras landskapet och redan i Karasjokk och Kautokeino på norska sidan kör man in i skogen som ligger tät på båda sidor om vägen. Först är det barrskog, sedan dyker lövträden upp. Vart du än tittar, ser du skog. I Finland går de större landsvägarna oftast runt samhällena. Vi tog pauser ofta för att kolla på städer eller byar som Muonio, Enontekis, Kolari, Övertorneå och Ii. I ärlighetens namn var det inte mycket att se - avfolkningen syns som övergivna hus, stängda butikslokaler och blekta skyltar. Det är lite mer liv i Kemi, Uleåborg, Kuopio, Nyslott och St Michel med trevliga gågator, caféer och restauranger. Men vägen mellan städerna kantas av skog. 

Hade vi en bra resan? JA! Kommer vi att åka husbil igen? Ja, om några år blir det säkert en ny resa. Vill jag tillbaka till nord-Norge? Ja, det skulle vara spännande att se Tromsö och Alta och Lofoten på vintern också. Få se hur det blir... 

I Kuopio köpte vi en minikukko (en liten ahvenkukko) från Hanna Partanens Kalakukkoleipomo.
Där görs de bästa kalakukkona, har våra vänner Paula och Markku lärt oss.  

Den här gången blev det inte opera på Olofsborgs slott. Men kanske nån gång.

Trädgårdsvänner ombeds omedelbart göra en utfärd till Mikkelinpuisto, som är en trädgårdspark med modellträdgårdar och massvis av växter. 

Kan man besöka Uleåborg utan att hälsa på Toripoliisi?

 

Resan är målet - del 4

Obönhörligen närmar sig vår resa sitt slut. Det är torsdag idag och på söndag kväll ska bobilen returneras, snygg och städad. Vi har därför, enligt plan, tagit oss upp till den nordligaste ändan av Europa och sedan vänt neråt. 

Nordkapp är en upplevelse, speciellt vägen dit. Chauffören, bobilen och kartläsaren pressades till sitt yttersta då vi slingrade oss uppåt till platån, förbi branta stup, höga backar och en galen motkommande trafik. Vädret var soligt och varmt. Olidligt varmt. Men vi beundrade utsikten från alla håll, fotade den obligatoriska globen och åt en utsökt bacon-svamppasta tillredd på gaslåga av yours truly. 

Hemresan går neråt genom Norge, Finland, Sverige och Finland igen. Naturupplevelserna är härliga. I Alta drack vi vårt morgonkaffe i strålande solsken, njöt av den nästan spegelblanka Altafjorden där ett par delfiner simmade omkring. I Nordmannset promenerade en liten renflock glatt omkring bland bilarna. Vädret är omväxlande, vi har haft god tur,  men idag har vi kurat i regnet i Haparanda och Torneå. Efter regn kommer solsken, hoppas vi, och tar sikte på insjö-Finland i morgon. 

Nordkapp! Europas nordligaste punkt på fastlandet. 

Kvällspromenad på rastplatsen. Underbar utsikt över Porsangerfjord.

Den här natten, nånstans nedanför Kautokeino, sov vi vid stranden av Muonio älv, med utsikt över Sverige på andra stranden. I sällskap av några fiskare, två danska motorcyklister och 123456789 myggor. 

Jo, vi hoppade fram och tillbaks mellan Sverige och Finland så många gånger under dagen att klockorna och telefonoperatörerna slutade bry sig, och vi började få symptom på jetlag. 

Resan är målet - del 3

Färden går vidare norrut. Vi har lämnat Lofoten och njutit av en cykel/golfdag som variation till bilsittandet. 

Det är så himla mycket vackert att se! OjOjOj har blivit vår catchphrase, alltmedan bobilen susar fram längs Europavägarna. Forsar, fjäll, fjordar. Den ena vackrare än den andra. 

Ikväll sitter vi i Alta på stranden till Ishavet och tittar på solen som står högt på himlen. Här syns inga spår efter aktivisterna som muckade gräl på 80-talet.

Dubbelfara

OjOjOj 

Ishavskatedralen i Tromsö.

Idag har också bevisats att allt går att äta om man fritera det. Dagens lunch blev - rekommenderat av restauranginnehavaren och en stamkund - stekt torsktunga med remouladsås och potatis.  Ja, du läste rätt. Torsktunga. Med stark smak av friterad fisk, men med en något obehaglig konsistens.  Intressant, konstaterade Maken efter lunchen. Och det brukar inte vara ett gott betyg.  Vi tröstade oss med choklad. 

Resan är målet - del 2

Bobilen från Ekenäs rullar vidare. Från Umeå styrde vi nordväst med sikte på Mo i Rana. Dock krävdes ett stopp för natten, på en så kallad puskaparkki en bit efter Lycksele. En puskaparkki är en - för det mesta - gratis parkering för caravanare, med eller utan service. Ibland är det en liten gräsplätt vid en strand eller en parkering vid en servicestation. Vi tillbringade natten på en fin rastplats med toaletter,  grillplats,  lekplats och sophantering.  Dock öste regnet ner,  och vi häckade i bilen. 

Vi fortsatte färden följande morgon i regn, men väl framme i Norge tittade solen fram. Efter regn kommer solsken, såklart! Nu har vi landat på Lofoten. Klockan är strax 22, och solen står högt på himlen.  Om vi orkar, njuter vi av midnattssolen om ett par timmar. Eller kanske sover vi sött efter dagens strapatser....

På fjället växer ulliga gulliga tuvull. 

Den här färjan förde oss från Bognes till Lødingen på Lofoten.