Matlagningstips

Ett besök i matbutiken behöver inte alltid vara ett nödvändigt ont, ett snabbt besök in och ut för att hastigt rafsa med sig de nödvändigaste förnödenheterna. Under den senaste tiden har jag två gånger råkat in i samtal med andra kunder som ger mig smaskiga recept. Idag hjälpte jag en dam att hitta konserverade päron och då berättade hon att hon behöver dem till en rätt med grisfilé och Mustapekka-ost. För någon vecka sedan stod jag vid osthyllan med en burk philadelphiaost i handen då en vänlig dam upplyste mig om att osten passar utmärkt i köttbullssmeten istället för ägg och grädde. 

Där ser man. Behöver du matlagningstips är det alltså bara att ställa sig vid en butikshyllorna och vänta på hjälp. 

Livet som medelålders - del 22

Dagens seriestrip i Västis behöver knappast förtydligas. Men hur fasiken har de lyckats höra våra diskussioner och få reda på våra planer?

PS. Var inte oroliga. Vi har planer för nyårsafton. Än så länge är vi tydligen bara medelålders, inte medelålders plus. Men det är en tidsfråga....

Nödutgångar och biblar IV

I den avslutande delen av Camillas hotellskola gör vi en samstämmig fnysning åt allt onödigt extra som logietablissemangen känner för att fylla sina gästrum med. Nå, allt är väl inte helt onödigt och kanske nånting  av nedanstående  grunkor förgyller din tid på hotellrummet en aning. 

Badrockar.
Badrockar hör hemma endast på spa-anrättningar. Vem har väl tid att irra omkring i badrockar under en normal hotellvistelse?

Fåtöljer.
När sitter du i en fåtölj på hotellrummet? Nä, precis. Om du har dödtid på hotellrummet tillbringar du den naturligtvis bekvämt i sängen. Fåtöljen används endast som avställningsyta. En dylik behövs ju i och för sig också. 

Fast ibland är fåtöljerna mera som dekoration.
En härligt läderlappsfåtölj i rött läder! Inte bekväm att sitta i men en fröjd för ögat.

Varken bekväm eller vacker.
OK att lägga handväskan på...

Vattenkokare.
Vem kokar kaffe eller te på hotellrummet? Är man törstig är väl minibaren ett bättre alternativ...

Minibaren, ja.
På alla hotellrum med självaktning finns en minibar. Den använder jag sällan, (men det har hänt).
Detta kylskåp bjöd endast på läsk och vatten. Det är också OK.

Danskarna däremot förstås sig på minibarer. Aldrig förr har jag sett en minibar som erbjuder normalstora vinflaskor till gästerna. Förutom då på hotell Phoenix i Köpenhamn. 

Det här ser man inte alltför ofta. Men då jag glatt öppnade kylskåpet för att kolla in vad Seedamm Plaza bjuder på hittade jag förstås bara vatten och läsk. 

Annan rekvisita.
Ett paraply kan väl vara bra att ha. Ifall du har glömt ditt eget. 

Papper och penna på bordet. (Pennan skriver dåligt.) En bibel i nattduksbordslådan. Oläst. Duschmössa. Påse för tvätt. Strykbräde och strykjärn (!?!). Extra täcke. Shoeshine. Obskyr liten och hård karamell på huvudkudden. Oätlig.

= Prylar du aldrig behöver på hotellrummet.

Korkskruv. (För vinflaskan du köpte i matbutiken på hörnet för att inte behöva använda minibarens betydligt dyrare utbud.) Skoslev. (Gärna den långa modellen.) Sax. Telefonladdare. Tandkräm. Fungerande luftkonditionering.

= Prylar du någon gång har behövt på hotellrummet, men som förstås då inte fanns till hands.

Åh, om man ändå fick vara med och inreda hotellrum. Tänk hur fulländade vistelser man då skulle ha på resorna. 

Kan man....

Kan man ha skaffat för många julklappar? 

Frågar för en vän.

PS. Nej!

Grattis på hundraårsdagen!

Glad 100-årsdag! Idag kulminerar självständighetsfirandet som pågått försiktigt med varierande evenemang hela året. Vi talar förstås inte om ett uppsluppet och avslappnat firande som 4th of July i USA. Eller det pompösa och eleganta firandet av 14 juillet i Frankrike. Eller det galna och yra flaggviftandet på 17 Mai i Norge. Som vanligt firar vi stillsamt, högtidligt och värdigt, men i år med extra eftertryck. Festerna är finare, fackeltågen längre, fyrverkerierna större och dekorationerna blåvitare än vanligt. Dagen till ära har dessutom ett vackert snötäcke lagt sig över nejden också här i söder och vårt land har aldrig varit så här vackert. (Bra jobbat, Sauli!).

I går, 5.12, var det kaffebjudning för hela Finlands folk på eftermiddagen. På arbetsplatser, bibliotek, museer och församlingshem bjöds det på kaffe och kaka. Det ordnades fester och konserter och hyllades krigsveteraner. Men det var bara början.

Idag, 6.12, stannar Finland. Vi lyssnar till Sibelius' Finlandia, äter Fazers Blå och tänder blåvita ljus. Vi tittar på någon av de otaliga versionerna av Okänd soldat. Det ordnas fester, gudstjänster och konserter, hedersvakt vid hjältegravarna och fackeltåg. Vi äter gott och fosterländskt - rödbetor, ren, lingon och limpa - och till det dricker vi en kall Koskenkorva. (Den som snofsar till det med vin till maten måste nog ta till importvaror.) Och förstås bänkar vi oss vid TV-apparaterna vid 7-tiden då dörrarna till slottet slås upp och de berömda handskakningarna börjar. (Balen på slottet är nog det närmaste vi kommer kungligheter, så låt oss gärna fortsätta med detta harmlösa nöje, är ni snälla.)

I morgon, 7.12, är vi back to normal igen. Det dagliga arbetet som tagit en kort paus för firandet återupptas. Käbblet kring hälsovårdsreformen fortsätter, Paavo Väyrynen börjar sin femtielfte presidentkampanj och Sampo Terho fortsätter sitt arbete med att utrota svenskan i Finland. (Han har förresten knappast tagit paus ens på självständighetsdagen, tror jag). Finland fortsätter att toppa statistiken, om det sen gäller självmord, Pisa-undersökningar eller kaffekonsumtion. Vi fortsätter att förlora mot Sverige i fotboll och mot Norge i skidning. Kimi Räikkönen fortsätter att mumla och Helsingfors-svenskarna fortsätter att tala högt i spåran. Natodiskussionen går vidare och vi kommer att sluta på 23 plats i Eurovisionen. 

Allt det här kan vi göra i ett tryggt, jämställt och välmående land där våra barn får en god utbildning, där de sjuka får god vård och där vi lever ett bra liv. Hjärtat sväller lite i bröstet och man får nästan en tår i ögonvrån av stolthet. 💯 år av självständighet är inte fy skam och det är fint att bo i Finland i dag. 

Självständighetsdagsmorgon på Sidensvansgränd.
Finland i festskrud.

100-årsbakelse på jobbet.

Har ni kollat på Google idag? Kul logga, eller hur!

Trettiosjupoängare

Livet är egentligen som ett Alfapet-spel. Ibland sitter du där med en massa jävla vokaler på brickan och funderar på ord som innehåller tre A:n och två Ö:n. Då du bara får bokstäver som är värda 1 poäng är du missnöjd, men du blir lika missnöjd över C och Z som ger dig 10 poäng, men som är omöjliga att placera ut. Åtminstone på poängrutor. Och spelaren före dig lyckas alltid förstöra just den platsen där du tänkte lägga ut en trettiosjupoängare. 

Ordet uppe till höger som börjar på ars och slutar på le, det är mitt. Och det beskriver precis vad jag tyckte om Alfapet-omgången just då. 

Livet som medelålders - del 21

Det här är min skjorta (Jo, den är ostruken). Skjortan har, som du kan se, en bröstficka. I vilken jag sällan eller aldrig brukar förvara saker. (Förutom vänster bröst förstås, eftersom det liksom så där naturligt finns placerat just precis där vid fickan). (Det framgår också av benämningen "bröstficka"). Det vita luddet är resterna av en liten vit papperslapp som har varit i tvättmaskinen tillsammans med skjortan. Jag minns tydligt hur jag skrev ner en viktig grej på lappen, och hur jag - mot min vana - lade lappen i bröstfickan, och hur jag tyckte det var en utmärkt plats just då. Vilket det ju bevisligen inte var eftersom jag nu har ett pappersluddsproblem på halsen. Men mest bekymrad är jag över det viktiga som jag skrev ner på lappen innan jag lade den på det säkra stället i bröstfickan. Vad var det jag skrev? 

Som medelålders gäller det att skriva ner allt viktigt (och oviktigt) man ska komma ihåg. Jag har nu nått stadiet där det också är extremt viktigt att komma ihåg var jag lägger mina minneslappar. Note to self - i alla fall inte i bröstfickan.

Valkött och bananer

Låt mig än en gång återkomma till Island. Och den isländska maten. Förstås. Vad vore en resa utan kulinariska upplevelser. Delfinsoppa. Torkat valkött. Rutten haj. Nej, minsann inte. Det moderna isländska köket bjuder inte på dessa fruktade delikatesser längre. Istället är det inte oväntat lamm och fisk som gäller. Jag satsade på fisken. Skaldjurssoppa, fish & chips i olika former, laxsmörrebröd. Omnomnom. Fisk så färsk att den nästan sprattlar på tallriken. Färskt surdegsbröd. Kall isländsk lager. 

Island skulle kunna gå förbi England som fish & chipsens hemland. Om islänningarna kunde lära sig att tillaga chips, (alltså fransk potatis). Men den friterade torsken var gudomligt god. 

Börja dagen med en skål Skyr och müsli. 

Den absoluta kulinariska höjdpunkten på Islandsresan bör ändå vara att äta en hotdog hos Bæjarins beztu. Ja, du läste rätt. Glöm Michelinrestaurangen Dill och andra etablissemang, en hotdog med extra allt är ett måste för alla Reykjavikresenärer.  

Kön till hotdogarna var alltid lång, oberoende när jag råkade gå förbi. 

Visst var det en god hot dog.
(Men tja, sååå speciell var den väl inte. Varm korv med bröd, alltså. Hur speciellt är det?)

Det påstås förresten att Island är Europas största bananproducent. Frankrike och Spanien är i och för sig större på bananer, men deras plantager befinner sig utanför Europa på betydligt sydligare breddgrader (Guadeloupe och Kanarieöarna). Bananproduktionen räcker ändå inte till för att förse den isländska befolkningen på 330000 invånare och de årliga 2 miljoner turisterna med bananer utan man får visst lov att importera en hel del till. Hemligheten är förstås enorma växthus och gratis ljus och värme från de heta källorna. 

Med glasartad blick

Vi har en hjort i frysen! Jag vet, du får genast en bild på näthinnan av ett helt djur som stirrar på mig med glasartad blick, komplett med öron och klövar, varje gång jag tar fram en glass. Lugn. Hjorten är naturligtvis nätt och prydligt förpackad i plastpåsar. Och klövar och ögonglober var tacksamt nog bortplockade innan leveransen. 

Vinterns köttbehov är nu införskaffat. Vad vi nu behöver är era bästa tips och recept på smaskiga rätter på hjort. Låt komma bara!

Finlandssvenska deckare

November är som vanligt grå, mörk och dyster. En månad som med fördel kunde slopas ur kalendern. En månad som bara är en transportsträcka fram till jul. Dammråttor. Leverlåda. Gammalt kaffe och regnstrittor på glasögonen. En månad man överlever med hjälp av tända ljus, lite vin och böcker. Speciellt böcker. Till exempel de här som jag roat mig med under de senaste veckorna:

Normalt skräms jag bort av bokrecensioner som använder termer som 'subtil' och 'dystopi', men bestämde ändå att ge Margaret Atwood's The Handmaid's Tale en chans. Well played. En verkligt välskriven historia. Ser med förväntan fram emot den omtalade Tv-serien. 

Kommer ni ihåg Taxichaufför Lindgren? Kåserier i Husis för ett antal år sedan? Han lär ska heta Benjamin Laustiola och kallar sig nuförtiden kriminalförfattare. Lånade Nattens väktare på bibban och blev positivt överraskad. Inte illa alls faktiskt. Stundvis spännande och lättläst. Kul att läsa om skurkstreck i Helsingfors som omväxling. 

Den finlandssvenska deckargenren blir mer och mer intressant. Eva Frantz gav ut Sommarön för ett par år sedan. Hennes följande deckare är bättre och det utlovas fler böcker i serien om polisen Anna Glad. Lättläst, spännande och med ett kul persongalleri. Rekommenderas!

Som ni förstår är det viktigt att hålla sig till lätt litteratur i dessa mörka novemberkvällar. Jag har fullt upp att hållas vaken efter nio och svåra berättelser leder oundvikligen till att boken ramlar över näsan efter bara två sidor. Håll ut, snart vänder vi mot ljusare tider.

Full rulle på Island

Nu är det kanske någon som undrar vad man gör på Island egentligen? Ja, då jag inte satt och vilade trötta fötter på biblioteket, i kyrkan, på caféer eller parkbänkar, då snodde jag runt som en tätting och insöp atmosfär. 

De flesta turister, ävenså jag, åker på en Golden Circle-rundtur. (Golden Circle ska inte förväxlas med Golden Triangle i Sydostasien, här finns inga droger inblandade.) Rutten börjar för det mesta i Þingvellir nationalpark, där man vandrar i klyftan mellan den nordamerikanska och den europeiska kontinentalplattan och ser platsen där det isländska alltinget samlades första gången år 930. Sedan drar man vidare till mäktiga vattenfallet Gullfoss där vattnet faller 32 meter i två våningar. Här känner man naturkrafterna. Om man som jag gör Golden Circle en regnig dag så lämnar man platsen rejält våt efter att det har regnat både uppifrån och sidledes. 

Gullfoss. Ser ni de små människorna som tar sig en dusch på klippavsatsen till vänster? Just där stod jag också. 

Efter Gullfoss står de heta källorna i tur. Geysir är inte längre speciellt aktiv, istället är det Strokkur som står för uppvisningen och sprutar sitt svaveldoftande vatten 30 meter upp i luften med 5-7 minuters mellanrum. I området ligger förutom Geysir och Strokkur ett tiotal andra små bubblande källor och pölar. 

Geysir är vackert blå, men håller sig lugn för det mesta. 

Strokkur bubblar och bubblar och skjuter upp en kaskad vatten ungefär var femte minut. 

Efter ytterligare ett vackert vattenfall och några fina islandshästar avslutas Golden Circle vid den inte längre aktiva vulkankratern Kerið. Man kan vandra runt kratern eller klättra 55 meter ner till vulkansjön i kraterns botten. Någon kanske till och med tycker det är lite läskigt att stå uppe på kanten och titta neråt. Men jag erkänner ingenting. 

Man kan också ge sig ut på valsafari. Såhär med facit på hand kan jag kanske inte rekommendera detta, speciellt för den som är känslig för vågor och är frusen av sig. Men ut på havet åkte vi. Med stora förhoppningar på att få se både knölvalar, kaskeloter, späckhuggare och kanske en och annan blåval. För att inte tala om drösvis med delfiner och lunnefåglar. Med kamerorna i högsta hugg. I meterhöga vågor rakt västerut mot Grönland. 

Likt de tio små n*gerpojkarna i Agatha Christies roman försvann safarideltagarna en efter en till undre däck och toaletterna, i takt med att sjösjukan slog till. Några av oss mera härdade sjöbjörnar hölls kvar på övre däck, lätt illamående, en del våta av vågorna som slog över däcket, krampaktigt kramande relingen där vi hängde i fåfängt hopp om att få syn på åtminstone en lite futtig valstjärt. Nej. Nix. Niente. Njet. En enda tydlig utblåsning råkade jag få syn på. Men inte den tillhörande valen. Åh så skönt att efter tre timmar på havet känna fast mark under fötterna. 

Två tips till hugade valsafarideltagare: 1) om de säger "rough sea" så menar de det och 2) ta emot sjösjukepillren som erbjuds. 

Tre valfartyg deltog i safarin, alla ivrigt spanade efter val. Här vinkar passagerarna på grannbåten ännu glatt. En timme senare har leden glesnat betydligt på övre däck.

Efter havsäventyret vilade jag upp mig med ett dopp i Blue Lagoons mjölkvita vatten. Omklädningsrummen och duscharna må vara fullsatta och stökiga, men då du glider ner i lagunen och omvärlden dämpas av skymningen, duggregnet och den tysta ångan som ligger över vattnet lugnar allt sig. Där guppar alla omkring med endast huvudet ovanför vattenytan, en del med svarta eller vita ansiktsmasker. Övervakarna som står utplacerade runt lagunen är påpälsade till tänderna, men i lagunens vatten är det varmt och skönt. De flesta talar dämpat och rör sig långsamt och försiktigt. Vid bar-bryggan trängs ett gäng glada danskar som hörs lite mer än alla andra. Vilken njutning! Mera blå laguner till folket!  

Lagunen är just så här overklig som det ser ut på bilden.

In a crevice
among some
large rocks
by the
Atlantic Ocean
in Reykjavik

Tydligen råkade jag hitta Islands första Geocache-gömma. Den var faktiskt inte så bra gömd.  

Solfararen

Ibland lämnar man en plats med en sorgsen känsla av att man aldrig kommer att återvända dit. Den ligger kanske för långt borta, är för dyr eller på annat sätt utom räckhåll, eller så bara gissar man att man aldrig kommer tillbaka. Livet är så kort och jordklotet så fullt av nya resmål, så det blir sällan man åker tillbaka till platser man redan besökt. (Förutom i jobbet då, det blir ju för det mesta att åka dit där huvudkontoret eller fabrikerna ligger. Om och om igen.) 

Så kändes det igår att lämna Reykjavik efter en kort semestertripp till polcirkeln. Lite sorgset. För det går ju inte att förneka, Island ligger avsides. Det är dyrt att åka dit och dyrt att leva där. Knappast kommer jag någonsin att åka dit igen. 

Men vilket land! Så olikt de övriga nordiska länderna, och samtidigt ändå likt. Så sagolikt och annorlunda, men ändå så modernt och pulserande. Vikingar och troll sida vid sida med Hard Rock Café och Lindex. Kontraster. 

Det var alltingsval på lördagen. 

Också i Reykjavik firar man Halloween.

Isländska är svårt. Men ändå lätt ibland.
Hösten var lika långt kommer som hemma.

Hallgrimskirkja höjer sig mäktigt över stan. Pampig och vacker, men på ett enkelt sätt.
Råkade hamna mitt i kyrkokörens och -orkesterns övning och passade på njuta av vacker musik medan jag vilade mina trötta sightseeingben i de mjuka bänkarna. Stoppning, det är grejer det!

En sväng via loppisen. Gav ingen utdelning. 

Vy från Hallgrimskirkjans torn. Havet, bergen, de färgglada husen och en och annan skyskrapa. Man blir glad av den här utsikten.
Ute på den lilla gröna ön Videy i viken ligger Imagine Peace Tower, Yoko Onos minnesmärke över John Lennon, som sänder upp en stark ljusstråle som syns åtminstone 4 km upp. Den syntes dock inte i min kamera. 

Ofta då jag reser ensam brukar jag söka upp stadsbiblioteket. Det ligger oftast centralt, bjuder på gratis wifi, städade snyrtingar (= toaletter på isländska) och förstås - som bibliotek brukar - på intressanta böcker och färska dagstidningar. Det är skönt att sitta en stund i en bekväm soffa i läsesalen och vila benen innan man drar vidare ut på stan. Ta detta som ett tips!

Vikingaskeppet Sólfar (Sun Voyager) ligger en bit från konserthuset Harpa längs strandpromenaden.
Kändes lite tråkigt att ta flyget hem. 

Simskola

Har börjat i simskola. Är deprimerad. Kan inte längre simma.

Jo, du läste helt rätt. Jag går i simskola, närmare bestämt på en kurs i simteknik och hoppas lära mig simma på rätt sätt. Men efter första lektionen, då vi endast övade på att flyta och glida i vattnet, att blåsa ut luft under vattnet, och att sparka, befarar jag att hoppet är förlorat för mig. Jag hålls knappt flytande i bassängen längre.

Hittills har jag tagit mig fram i någorlunda bra fart, med bröstsim à la Diego i Ice Age-filmen (tass, spark, tass, spark). Jag simmar med högburet huvud, som en förnäm dam som är rädd om frisyren, vilket förstås ger mig ont i nacken, (frisyren struntar jag faktiskt i) och gör en underlig spark i huvudsak med höger ben, vilket gör mig väldigt trött i det benet också. (Lugn familjen - ni behöver inte oroa er för att jag ser ut som nån slags freakshow i bassängen - det ser rätt normalt ut när jag simmar, men jag bara vet att jag gör fel.) 

Men nu ska jag lära mig doppa ansiktet och sparka symmetriskt och hålla händerna på rätt sätt och går därför på kurs i simteknik. Och det första jag lärde mig var alltså att allt jag tidigare kunde är fel.  

Bävar för att gå på nästa veckas lektion...

Syndabockar

Häromdagen, i en diskussion om frysboxar, blev jag smärtsamt påmind om en traumatisk händelse någon gång på förra årtusendet. Händelsen omfattade en glass, en dammsugare och avfrostning av en frysbox, till bräddarna fylld med matvaror som användes flitigt i en familj med tre matfriska pojkar, . 

Scen 1, fredag

Mor i huset får en helt befängd idé, som varken har hänt före eller efter denna ödesdigra fredagskväll, och bestämmer sig för att dammsuga bilen. Bara det! Sagt och gjort, dammsugaren pluggades i kontakten i förrådet, i samma uttag där frysboxen sitter. Det är ont om eluttag i sjuttiotalshus. Bilen städades. Alla är nöjda. 

Scen 2, söndag

Ettan med kompis hämtar var sin glass från frysen, en rejäl gammal box på ungefär 200 liter eller så. Kompisen upplyser artigt mor om att glassen faktiskt är väldigt mjuk. Samtidigt som någon häller isvatten i mors blodådror, inser hon med fasansfull klarhet att frysboxens sladd aldrig har pluggats tillbaka i kontakten efter uträttat dammsugande på fredagen, och att frysen alltså varit utan el i ett par dagar. 

En snabb okulär besiktning av frysen ger vid handen att bottnen är täckt av några centimeter obestämbar vätska och alla matvaror i boxen har tinat upp till en lagom temperatur på noll grader. Och - det allra värsta i situationen - mor inser dessutom att det inte finns någon syndabock att skylla på och gräla på i denna fördärvliga matkatastrof utan like. Det finns alltså inget annat att göra än att a) rädda vad som räddas kan och b) bära ut kassvis med oanvändbara matvaror i roskis. 

Scen 3, söndag

Det lagades mat som aldrig för på Gabrielsbacken den eftermiddagen. Bär kokades till saft och sylt och kräm, det lagades makaronilådor och gratänger och köttbullar, grisfiléer stektes, pajer, pizzor och pastejer gräddades. Familjen åt av hjärtans lust och den kommande veckans matsedel var räddad. Mors kinder var röda både av skam och av spisrosor. 

Historiens viktiga sensmoral - dammsug aldrig bilen.

Galopperande inflation

Både små och stora ekonomier kan drabbas av lågkonjunktur eller andra ekonomiska fenomen. Min bil drabbas till exempel ofta av tillfällig galopperande inflation. Låt mig förklara. I bilen finns en liten behållare, lämplig för småmynt. Där brukar jag samla 1- och 2-euron, som reserv och speciellt för att använda i matbutiken för shoppingvagnen.

Märkligt nog förvandlas alltid mina euron till mindre mynt, 5-, 10- och 20-cent, med jämna mellanrum. Hur är det möjligt? Det måste ju vara inflationen som gör det?

Det här har man inte så stor nytta av i matbutiken.

Eller kan det ha något samband med att sönerna ibland kör bilen? Den som löser denna fråga ligger nog bra till för Nobelpriset i ekonomi.

Psykfall

De trogna läsarna av denna spalt vet att jag är en modern kvinna, alltid först med det senaste, alltid hipp och en riktig trendsättare. Eller tja, så är det kanske inte på riktigt. Men just nu känner jag mig väldigt på pulsen, eftersom jag har hoppat på den nyaste modeflugan Crossnature. Vad är det, undrar ni stackare som inte har koll på de senaste trenderna. Ja, det är väl som vilken träning som helst, säger jag, men träningen sker utomhus. I ur och skur. I väder som väder. 

Som till exempel första träningen i början av september. Som gick av stapeln i vacker höstsol, varmt väder, på torra stigar och fina gräsmattor. 

Eller till exempel dagens träning. Som skedde i mörker och regn. Där ligger man på rygg på gräsmattan och känner sniglarna klättra in i kragen. Glasögonen är prickiga av regn och man ser ingenting. Man plankar med händerna djupt nere i lövhögar fulla med mask och annat skoj. Och man slinter i leriga pölar. 

Notera att jag kallade Crossnature en modefluga. Det sunda förnuftet säger ju att denna trend inte kan bli långvarig. Vem vill utsätta sig för vädrets makter då man kan göra situps inne i varm, torr och ljus jumppasal i stället? Bara dårfinkar och självplågare skulle jag vilja påstå. Riktiga psykfall. Vi kan väl inte vara så många...

Flyttlasset

Idag skriver vi den första oktober i nådens år 2017. Höstdagjämningen är för längesedan firad och vi går med stormsteg mot mörkare tider. Snart flyttar vi klockan till vintertid. Och båten är klar för upptagning och vinterförvaring. 

Ett sånt herrans jobb det är förresten. Allt ska tömmas och man undrar vem i fridens namn har släpat dit alla dessa grunkor och grejer. Och man blir helt matt då man tänker på att allt ska bäras dit tillbaka också i något skede. Allt luktar båt och måste vädras och tvättas. Seglen ska vikas ihop exakt och precis (noggrannare vikning än våra lakan, kan jag meddela). Alla snören och rep och tampar och snoddar ska flyttas och snos om. Bommar och master ska tas ner. Vatten- och septitankar ska tömmas. Vin ska drickas upp. Däck ska skuras. Och båtgodiset ätas upp. Det är inte lätt att vara kapten.

En bråkdel av alla grejer.

Kom ihåg att kolla alla skåp. Du vill inte hitta några fuktiga surskorpor eller ett halvt paket kaffe i båten nästa vår. 

Årets sista anteckning.

Skönt att få hållas på landbacken en tid framöver.