Livet är egentligen som ett Alfapet-spel. Ibland sitter du där med en massa jävla vokaler på brickan och funderar på ord som innehåller tre A:n och två Ö:n. Då du bara får bokstäver som är värda 1 poäng är du missnöjd, men du blir lika missnöjd över C och Z som ger dig 10 poäng, men som är omöjliga att placera ut. Åtminstone på poängrutor. Och spelaren före dig lyckas alltid förstöra just den platsen där du tänkte lägga ut en trettiosjupoängare.
Ordet uppe till höger som börjar på ars och slutar på le, det är mitt. Och det beskriver precis vad jag tyckte om Alfapet-omgången just då.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar