Häromdagen, i en diskussion om frysboxar, blev jag smärtsamt påmind om en traumatisk händelse någon gång på förra årtusendet. Händelsen omfattade en glass, en dammsugare och avfrostning av en frysbox, till bräddarna fylld med matvaror som användes flitigt i en familj med tre matfriska pojkar, .
Scen 1, fredag
Mor i huset får en helt befängd idé, som varken har hänt före eller efter denna ödesdigra fredagskväll, och bestämmer sig för att dammsuga bilen. Bara det! Sagt och gjort, dammsugaren pluggades i kontakten i förrådet, i samma uttag där frysboxen sitter. Det är ont om eluttag i sjuttiotalshus. Bilen städades. Alla är nöjda.
Scen 2, söndag
Ettan med kompis hämtar var sin glass från frysen, en rejäl gammal box på ungefär 200 liter eller så. Kompisen upplyser artigt mor om att glassen faktiskt är väldigt mjuk. Samtidigt som någon häller isvatten i mors blodådror, inser hon med fasansfull klarhet att frysboxens sladd aldrig har pluggats tillbaka i kontakten efter uträttat dammsugande på fredagen, och att frysen alltså varit utan el i ett par dagar.
En snabb okulär besiktning av frysen ger vid handen att bottnen är täckt av några centimeter obestämbar vätska och alla matvaror i boxen har tinat upp till en lagom temperatur på noll grader. Och - det allra värsta i situationen - mor inser dessutom att det inte finns någon syndabock att skylla på och gräla på i denna fördärvliga matkatastrof utan like. Det finns alltså inget annat att göra än att a) rädda vad som räddas kan och b) bära ut kassvis med oanvändbara matvaror i roskis.
Scen 3, söndag
Det lagades mat som aldrig för på Gabrielsbacken den eftermiddagen. Bär kokades till saft och sylt och kräm, det lagades makaronilådor och gratänger och köttbullar, grisfiléer stektes, pajer, pizzor och pastejer gräddades. Familjen åt av hjärtans lust och den kommande veckans matsedel var räddad. Mors kinder var röda både av skam och av spisrosor.
Historiens viktiga sensmoral - dammsug aldrig bilen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar