Årets längsta natt eller nu går vi mot mörkare tider?

Idag är dagen då alla världens lustigkurrar högt och ljudligt brukar passa på att påminna om att det är exakt sex månader till julafton. Julafton är också skoj, men ska vi inte ändå njuta lite av ljusa nätter, jordgubbar och solsken innan vi börjar julpynta? 

Midsommaren var som vanligt intensiv med glada vänner och god mat, solsken och brända näsor, månskensbrygga och myggor. Jag försöker spara alla bilder, alla dofter och smaker och alla ljud för att kunna ta fram dem en mörk novemberkväll då stormen viner i knutarna och regnet piskar mot fönstret. Storm och regn är också mysigt för den delen, men under den mörka tiden är det ett bra tips att öppna mappen med foton från sommaren och drömma sig tillbaka. 

Känna smaken av munk och kaffe i solskenet.

Höra ljudet av skrikskrattande medtävlande då man för hundrade gången lyckas missa porten i sommarens nya hitspel Fotiskrocket.

Njuta av den korta stunden efter att vinden har mojnat och innan myggorna anländer.

Minnas en underbar fullmåne och månbrygga över viken.

Känna doft av bränsle, salta stänk på glasögonen, vindrufs i håret och måsarnas skrik. 

Sommarsolståndet är förbi, men ännu är nätterna så ljusa att utan mörkläggningsgardinen skulle det inte bli nån sömn. Semestern ligger ännu framför, mattorna ska ännu tvättas och dagliljorna har ännu inte blommat. Vi ska dricka iskall rosé, äta massor av grillmat och fil med jordgubbar, och ligga i gräset och läsa. Nu är det sommar!

Som på Strömsö

Mitt Instagramflöde bjuder på en massa matlagningsreels. Ju mer jag tittar, desto fler ploppar fram. Jag tittar,  inspireras och sparar en massa reels i hopp om att nån gång komma ihåg att laga till nån god rätt. Igår passade jag på att prova några av recepten, med ganska stor framgång faktiskt. Lyxig pressgurka,  kalljästa frallor och potatissallad med rostad potatis läggs till receptsamlingen och kommer garanterat att ses på middagsbordet framöver. 

Till efterrätt bjöd vi på grillade nektariner med vaniljglass. Det låter ju lättlagat och gott, inte sant? Och gott kanske det var, men inte speciellt vackert...

INSTAGRAM vs Reality

🤣🤣🤣🤣

Bild från receptet. 

Ei jatkoon...

Semesterförberedelser eller hjärnan är en märklig manick

Semesterpaniken har börjat. I god tid innan semestern ska börja, som vanligt. Tusen miljoner saker ska bockas av på osynliga och synliga listor. Rapporter ska skrivas, forecaster ska göras, ärenden ska med fördel skyfflas över till kolleger eller familjemedlemmar, möten ska hållas, möten som man inte hinner hålla innan semestern ska bokas in till efter semestern, epostflödet tilltar i styrka och havet av Post-It-lappar på skrivbordet och köksbänken ökar och verkar korrelera oroväckande med stressnivån. Om inte tanken skrivs ner omedelbart på en Post-It-lapp är den försvunnen för evigt eller åtminstone tills den nästa gång dyker upp, eventuellt för sent. Lapparna måste övervakas och arrangeras och hanteras och sorteras. Hjärnan går på övervarv, och försöker hjälpa till, men det resulterar ofta i stjälp. 

Tidigt på måndag morgon vaknar jag till och kollar på klockan. Hjärnan hugger till omedelbart och meddelar: Det är lördag idag! Lyckligt vänder jag mig i sängen och avser att fortsätta att sova lite till, eftersom det är ledig dag. Nej men, vänta nu. Det är ju måndag idag?! Men Hjärnan ger sig inte. Och Maken är på golfresa. Nu blir jag lite förvirrad. Visst talade vi i går kväll om en tilltänkt kort golfresa som Maken planerar om några veckor. Men inte nu? Och så sista stöten: Du är ensam hemma och YTTERDÖRREN ÄR OLÅST! Nu orkar jag inte spjärna emot mera. Dags att stiga upp och kolla att det är måndag, att Maken sover sött i egen säng och att ytterdörren är låst. Allt lugnt. Såklart. Men nu är jag redan uppe. 

Nu är också tiden då media publicerar hjälpsamma artiklar om semesterförberedelser och uppmanar till att varva ner innan semestern. Det mår man bra av. Men vem lyckas med det? Undrar jag på riktigt. 

Klockan 04.47 på onsdag morgon står Hjärnan bredvid sängen och skakar mig omilt i axeln. Workshopen som du ska leda för arbetsledningen – är du säker på att den är på torsdag? Tänk om den är i dag? Ilsket vänder jag mig i sängen och säger ifrån på skarpen att workshopen naturligtvis är på torsdag, det är jag riktigt säker på. Hjärnan sitter på klockradion och dinglar med benen och skakar på huvudet. Det skulle nog vara bäst att kolla upp en gång till. Ifall den är idag behöver du nog stiga upp och göra klart dina förberedelser. Sluta göra fotspår i dammet, fräser jag och stänger ögonen riktigt hårt. Men det är för sent. Med en suck stiger jag upp, hämtar telefonen och kollar upp att workshopen mycket riktigt är på torsdag. Det visste jag ju. Men då är jag redan vaken. 

På fredag morgon försöker Hjärnan sig på lördagstricket igen. Men jag är förberedd och kan genast kontra och konstatera att det är fredag. Men sen går Hjärnan igång och surrar på i nån underlig kedjereaktion där varje tanke leder till följande. Kom ihåg födelsedagspresenten... mailet till T... frissatiden... M’s avtal... rapporten... posten... räkningen... handla kaffe, tvättmedel och jordgubbar... rådjursgift till trädgården... vattna blommorna... midsommaren... Jag ligger i sängen som en hjälplös åskådare och följer med Hjärnan som susar omkring och arbetar upp sig till nån slags galen frenesi som bara fortsätter att eskalera tills jag ger upp och stiger upp. Jag går till köket med avsikt att skriva upp några av de viktiga tankarna som hade susat förbi, men allt är som bortblåst. Det får bli tidig frukost och morgontidningen i stället.  

Men det är ingen fara. I morgon och på söndag ser jag fram emot att träffa goda vänner och igår hittade jag en bra bok i boklådan som jag ska ta itu med och jag har åtminstone inga problem att somna på kvällarna (om man vaknar före 5 behöver man lägga sig tidigt...) så risken att hinna bli utbränd under de här sista veckorna innan ledigheten är väldigt liten. Men den där Hjärnan skulle gärna få lugna ner sig lite, det skulle vi båda må bra av. Och jag är ganska säker på att det är nånting jag glömt att skriva en Post-It-lapp på. Det problemet får vi lösa då det är dags.

Äntligen!

Äntligen. Regnet kom till slut. I natt. Friskt och häftigt. Doftande. Efterlängtat. Befriande. Välkommet. Och vått.

Lycka är...

... kolleger med stora rabarberplanteringar 💕

Smörj en pajform och sätt ugnen på 200 grader.

Skala rabarbern och skär i bitar. En mängd som är lämplig i pajformen. 

Strö ett par matskedar socker över rabarbern. 

Blanda 2 dl havregryn, 1 dl smält smör och ½ dl farinsocker till en smulig massa. Det går också bra att strunta i de exakta måtten och göra en smulmassa på frihand. Strö den över rabarbern.  

Grädda i ungefär 20 minuter. Jag tyckte den såg lite torr och tråkig ut i halvtid, så jag slängde på några klickar smör mitt under gräddningen. Jag tror det gjorde susen. 

Ät med vaniljsås.

En aningen bättre torsdagskväll.  

¡Hola, amigos!

Lo siento, bloggen har gått på sparlåga de senaste veckorna. Det beror närmast på att jag har varit upptagen med livet. Livet som i förra veckan kallades semester och utspelade sig på Costa Blanca, närmare bestämt i Torrevieja-området, med ett hejvilt 90-årsfirande hela veckan lång. Det faller sig nämligen så att vi har sparat in på födelsedagar i den här familjen, och följaktligen firade Maken sin sextioårsdag i förra veckan på samma dag som Tvåan begick sin trettioårsdag. Och redan i fjol bestämde vi oss för att bjuda hela familjen, det vill säga oss själva, nuförtiden kallade "mamá y papá" och alla våra fyra barn på en födelsedagsvecka i Spanien. Semesterdagar prickades in, flyg och boende bokades och jag gjorde excel-listor av olika slag. Sedan var det bara att åka iväg.  

Och vilken vecka det blev! Sol och värme, god mat, kalla drycker, riktig golf för endel och minigolf för de övriga, sightseeing och till och med lite shopping. Mamá är nöjd. Papá också.

Hemlagat varvades med restaurangmat.

Svettigt. Sand överallt. Men ändå ganska skönt. 

Terrassen. I flitig användning. 

Äventyrsgolfen vanns av de tre innehavarna av green card. Vi andra surar lite bredvid. 

Festmiddag med två överraskningsgäster, Svåger och Svägerska. 

Mörka och varma kvällar med Yatzy och Uno. Och hemgjord sangria. 

En kort utflykt till Murcia. 

Gracias y adiós La Zenia!

 

Håller på att lära mig ett nytt språk

Lyssnade på det eminenta radioprogrammet Nästsista ordet i går. (Jag vägrar kalla radioprogram för poddar, call me oldfashioned). Det diskuterades kommunikation via korta meddelanden, och jag kom till chockerande insikter om hur för mig självklara meddelanden och emojis kan missförstås.

När jag svarar ok på ett meddelande kan det tydligen tolkas på olika sätt. Vissa verkar tro att jag är sur och arg, medan andra tolkar det som ett godkännande. En punkt efter "ok" kan ge en viss signal, och ett utropstecken något annat. En studerande som intervjuades för programmet sade att om "någon äldre" skriver ok är allt väl, om någon yngre skriver det är hen arg. Jag får väl vara glad för att räknas till de äldre så att de yngre har överseende med mina meddelandeövertramp.

Min favoritemoji, tummen upp 👍, verkar också ha helt olika betydelser för olika mottagare. För vissa betyder det “lämna mig ifred" medan andra tolkar det som ett ja. Jag säger här och nu och en gång för alltid, en 👍från mig betyder alltid ja eller ok och ingenting annat. Möjligen vill jag också bli lämnad i fred, men det meddelar jag i så fall på annat sätt. 

Då jag forskade lite vidare (=googlade) om tumme upp, bekräftade en brittisk undersökning att emojin används företrädesvis av äldre personer 🙄. En kolumnist i Svenska Dagbladet går så långt som att tycka att tumme upp innebär en krigsförklaring. Jösses.

Skönt ändå att en annan emoji jag ofta använder, 🤣, faktiskt betyder hysteriskt skrattande. Det är sånt man får ta till då man inser hur svårt det är att navigera bland emojina.