Det har jag frågat mig många gånger under den senaste veckan. Fattar vi hur bra vi har det? Nej, det gör vi ju inte, så tillvaron i byn var en riktig ögonöppnare för oss alla. Samtidigt insåg jag att jag var tvungen att ställa om mig och förstå att man kan vara lycklig och leva ett bra liv också utan den västerländska vardagslyxen.
Tidigt börjar tupparna gala i mörkret och kvinnorna smyger ut i kokhusen för att göra upp eld och koka tevatten. Röken och ljuden letar sig in i huset och det är bara att stiga upp. Det är bara ett par plusgrader och andedräkten syns då jag smyger längs husväggen förbi kornas inhägnad till utedasset. Kvinnorna skickar iväg barnen till skolan. De promenerar givetvis, det tar sisådär en halvtimme till en timme. Ner i den branta sluttningen, längs stranden, över hängbron och upp över berget. Djuren ska utfodras, gården sopas, tvätten tvättas (för hand givetvis). Den lilla trädgården ska skötas och maten ska förberedas och tillagas. Och så ska förstås kvinnorna göra slitjobbet också - bära vatten långa vägar, bära sandsäckar, cement, kvistar, stenar och annat sånt som en man inte behöver göra. Nu slipper kvinnorna i vår by snart vattenkåkandet, då varje hushåll i byn får en egen kran. Ute på gården givetvis, men visst kommer livet att bli mycket lättare framöver.
 |
| Här lagas maten. Sittande på huk i ett rökfyllt kokhus. |
 |
| Också här fick man sitta på huk. Bekvämt var det inte. |
 |
| Husets svärdotter. Hon är sjutton år och nygift. Åldersgränsen för att gifta sig i Nepal är 20 år, men det bryr man sig inte om. |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar