Buddha Air

Vi har nu tillbringat ett par dagar i Kathmandu där vi anpassat oss till tidsskillnaden på 3 timmar och 45 minuter. Ja, du läste rätt. 3 timmar och 45 minuter. Nepaleserna vill tydligen gärna göra saker annorlunda än i Indien och Kina och har valt att frångå de normala timzonerna.
Kathmandu är stort, vilt och brusande. Jag får så mycket intryck, så mycket ljud, så många färger och lukter. Jag är ju normalt en riktig fegis, så stundvis är jag nästan rädd. Mest för trafiken och trängseln. Men man ska också passa sig för gatuhundar och för magsjuka. Cook it, peel it or forget it gäller all frukt och man får inte ens tvätta tänderna i kranvatten. (Men det går att göra, för i tröttheten första kvällen glömde jag helt bort den regeln).

Vi har hunnit bekanta oss med Durbar Square och ett par andra tempel och fått en skymt av Kumari, den levande gudinnan. Hon var i  femårsåldern och såg måttligt road ut av publiken. Jag kan ju förstå på ett plan att det är en enorm ära för föräldrarna till en dotter som blir utvald till kumari. Men vad är det för liv för den flickan? Både under tiden i templet och efter att hon "pensioneras" strax innan puberteten?

Vi har besökt Helvetas Nepal-kontor och blivit preppade med information om lokala sedvänjor och projektets målsättningar. Tidigt i morgon åker vi med Buddha Air (!) mot Nepalgunj. Därifrån blir det buss mot Surkhet och en sista natt i "civilisationen". Tror jag ska passa på att tvätta håret och dricka ett glas vin i morgon kväll.

Gatorna är mestadels i uselt skick. För att inte tala om elledningarna. Det är inte helt lätt att korsa gatan.

I templet Swayambuh Stupa bor en massa apor. Jäklar vilken utsikt de har.