Jomen, jamen

Ibland kan jag bli irriterad på att jag är så himla duktig på att se saker från olika synvinklar. Livet skulle vara så mycket enklare om man var mera svart-vit, liksom. Men, nej. Det blir alltid å ena sidan, å andra sidan, om och men, och om grisar kunde flyga. Lite för mycket empati, vilket kan vara bra ibland, fast inte alltid... Ni förstår vad jag menar. 

Som nu till exempel i Let's Dance i Sverige. Vi har alltså skaffat oss de svenska TV-kanalerna (jag spjärnade emot länge, för jag vet ju att det innebär mera TV-tittande, och det behöver man ju inte) och har under våren firat fredagkvällarna i dansens tecken. Och nu går alltså den där Ingemar Stenmark och vinner hela danstävlingen, fast han alltså på inget sätt skulle ha varit den som dansar bäst. Och i stället för att bara vara arg på att han stelt har stolpat sig genom hela tävlingen och vunnit så sitter jag här och tänker att jamen nog är det väl ändå bra att svenska folket också får säga sitt och att det kanske är meningen att det inte bara ska vara dansen som gäller och han är ju ändå Stenis med hela folket.

Eller så står man vid gaten på flygfältet och väntar på att få boarda och så har flygbolagen börjat med där enfaldiga boardinggrupperna och man är alltid i den grupp som får boarda sist och följaktligen är det redan fullt i bagagehyllan. Men å andra sidan så är det väl bra att man försöker organisera boardandet så att det går smidigare och snabbare och man kan hålla tidtabellen. Dom gör ju det för oss passagerares bästa, eller hur.

Och nog är det väl tråkigt att det ska regna i veckoslutet, då man gärna skulle vilja vara ute och fixa lite på gården. Men förstås är det bra att det regnar så att växterna får vatten och vårdammet och allt pollen sköljs bort. Och då får man också en bra ursäkt för att ligga inne på soffan och läsa en god bok istället.

Himla jobbigt att vara så förstående. Hellre svartvitt. Eller så är det ändå bra med lite färg...

Vax till sommaren

Jag har skaffat en ny vaxduk till köksbordet. Nej, inte en sådan där tygduk med lätt vaxad yta utan en riktig, gammaldags vaxduk. Tung, tjock och svår att hantera. Men sitter som ett smäck på bordet då man efter initiala bekymmer fått den utbredd. En sådan som vi alltid hade på vårt köksbord i mitt barndomshem. 

På bilden nedan (tidigt sjuttiotal) sitter jag vid köksbordet och tittar ut över viken. Det är svårt att veta om fotografen har avsett att fota mig eller vaxduken, men en eventuellt felriktad lins kom ju väl till pass i dethär inlägget. 

Om nån undrar så är det min Mamma som har sytt morgonrocken med rosor på också. Systrami och jag hade varsin.
Och julprydnaderna i fönstret kommer naturligtvis från Mors Julbrev. Minns ni det? 

Vaxdukar är sällsynt hållbara, och det var inte ofta man behövde byta ut den. Förutom om någon av de flitiga döttrarna hade klottrat på duken med kulspetspenna eller klippt i den, förstås (jag erkänner ingenting!). Ibland hängde vaxduken med ett par år innan den byttes ut till en ny med liknande eller ännu värre psykedeliska sjuttiotalsmönster. 

Jag har en synskadad släkting. Som barn kom hen på besök hem till oss och slog sig ner vid köksbordet och konstaterade att "vi har ny vaxduk". Jag tyckte det var så spännande att någon kunde komma ihåg hurdan vaxduk vi hade vid deras förra besök något år tidigare. Om man inte har så många/starka synupplevelser blir det säkert så att små detaljer fastnar på ett helt annat sätt. 

Vår nya duk är faktiskt lite retro. Eller kanske Marimekko-stil som en av sönerna konstaterade (hade ingen aning om att han kände till Marimekko överhuvudtaget...). Den är redan lite svärtad av dagstidningarna och har ett litet hack på ett ställe (ingen har ännu erkänt sig skyldig). Den får troligen flytta ut på terrassbordet så fort grillsäsongen kickar in. Hoppas den inte drar till sig för många getingar. 

Om centimetrar och teskedsgummor

Jag är ingen rese. Illvilliga personer skulle säkert sänka sig så lågt som att kalla mig kort. Då jag mättes hos skolhälsovårdaren strax efter kriget höjde jag mig hela 161,5 resliga centimetrar ovanför havet. Jag har en svag misstanke om att jordens dragningskraft kan ha påverkat det strategiska måttet negativt sedan dess, men tänker inte bry mig om att kolla upp det. Sedan nittonhundrakalltomvåren är det alltså 161,5 cm som gäller i alla sammanhang. 

Det är en bra längd. Normallängd i många sammanhang, faktiskt. Man riskerar sällan att slå i huvudet. Man blir inte tillkallad för att räckas hit och dit och ta ner tunga lådor från översta hyllan. Man smälter bra in i folkhopar. Och man rör sig med god hållning och kan sträcka på sig i alla sammanhang. Man ser ibland långa människor gå omkring nästan kutryggiga, som om de skäms för sin längd och vill komma ner på samma nivå som människorna omkring. Det händer aldrig oss normallånga. 

Det finns förstås mindre bra sidor med min längd också. Den är till exempel lätt underdimensionerad med tanke på mina kilon. Det finns inga byxor i rätt längd i butikerna utan jag får alltid sy upp mina jeans flera meter. Och för att ta plats i min egen familj där medellängden ligger på 184 cm måste jag antingen ta på mig högklackat eller sätta mig ner.

På min onsdagsjumppa står jag oftast omgiven av tre jättekvinnor och känner mig som teskedsgumman eller Alice i Underlandet. Den mest normallånga av dem är ca 170 cm, den följande är kring 180 cm och den längsta måste vara nästan 190 cm lång. Och ingen av dem skäms det minsta för sin längd utan de står där och ser ståtliga och resliga ut hela tiden. 

Det är inte lätt att hamna i dåligt sällskap. 

Sjöjungfrur och ballonger

Vi cyklade en sväng till stan i eftermiddags. Knipnäs. Ormnäs.Västvallen. Torget. Och hemåt. 

I strandskvalpet längs Västvallen låg en knippe rosa och vita ballonger, lite sådär som man brukar dekorera postlådan inför ett födelsedagskalas. Kanske ballongerna hörde till en liten sjöjungfru som fyllde fem år?

Odlingsbekymmer

Påskgrönt och -odlingar är jag inte så bra på. Jag glömmer för det mesta att ta in kvistar i rätt tid inför påskhelgen. Oftast har jag en vas på bordet med kala kvistar anemiskt prydda med lite fjädrar lagom till långfredag. Enstaka år kollar jag kalendern och plockar kvistar så tidigt att de hinner slå ut och bilda stora löv, lagom för att fungera som bastukvastar i påskbastun i stället. 

Påskgräset sås ofta med andan i halsen på dymmelonsdagen. På vått hushållspapper eftersom jag inte har nån mylla hemma. Förunderligt nog har fröna inte hunnit växa till en näpen grön matta för kycklingarna att stå i lagom till skärtorsdagen. Och för det mesta väljer jag fröpåsar med extremt dålig grobarhet så att stråna, då de äntligen börjar växa, få ropa till varandra på gräsfatet. Enstaka år lyckas jag så i tid, och då grönskar gräsfatet så till den milda grad att man behöver starta gräsklipparen för att tukta djungeln och hitta kycklingarna. 

I år tänkte jag slippa alla dessa odlingsproblem och satsade i stället på några krukor små påskliljor och pärlhyacinter som påskprydnad ute på trappan. Men takatalvin lade käppar i hjulet för mig och blomningen kom helt av sig i den senaste snöstormen. Nu har jag lyft in krukan på golvvärmen i vindfånget i ett fruktlöst försök att skynda på blommorna. 

I morgon går jag till butiken och köper mig en knippe tulpaner istället. 

Glad Påsk!