Jag är ingen rese. Illvilliga personer skulle säkert sänka sig så lågt som att kalla mig kort. Då jag mättes hos skolhälsovårdaren strax efter kriget höjde jag mig hela 161,5 resliga centimetrar ovanför havet. Jag har en svag misstanke om att jordens dragningskraft kan ha påverkat det strategiska måttet negativt sedan dess, men tänker inte bry mig om att kolla upp det. Sedan nittonhundrakalltomvåren är det alltså 161,5 cm som gäller i alla sammanhang.
Det är en bra längd. Normallängd i många sammanhang, faktiskt. Man riskerar sällan att slå i huvudet. Man blir inte tillkallad för att räckas hit och dit och ta ner tunga lådor från översta hyllan. Man smälter bra in i folkhopar. Och man rör sig med god hållning och kan sträcka på sig i alla sammanhang. Man ser ibland långa människor gå omkring nästan kutryggiga, som om de skäms för sin längd och vill komma ner på samma nivå som människorna omkring. Det händer aldrig oss normallånga.
Det finns förstås mindre bra sidor med min längd också. Den är till exempel lätt underdimensionerad med tanke på mina kilon. Det finns inga byxor i rätt längd i butikerna utan jag får alltid sy upp mina jeans flera meter. Och för att ta plats i min egen familj där medellängden ligger på 184 cm måste jag antingen ta på mig högklackat eller sätta mig ner.
På min onsdagsjumppa står jag oftast omgiven av tre jättekvinnor och känner mig som teskedsgumman eller Alice i Underlandet. Den mest normallånga av dem är ca 170 cm, den följande är kring 180 cm och den längsta måste vara nästan 190 cm lång. Och ingen av dem skäms det minsta för sin längd utan de står där och ser ståtliga och resliga ut hela tiden.
Det är inte lätt att hamna i dåligt sällskap.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar