Jomen, jamen

Ibland kan jag bli irriterad på att jag är så himla duktig på att se saker från olika synvinklar. Livet skulle vara så mycket enklare om man var mera svart-vit, liksom. Men, nej. Det blir alltid å ena sidan, å andra sidan, om och men, och om grisar kunde flyga. Lite för mycket empati, vilket kan vara bra ibland, fast inte alltid... Ni förstår vad jag menar. 

Som nu till exempel i Let's Dance i Sverige. Vi har alltså skaffat oss de svenska TV-kanalerna (jag spjärnade emot länge, för jag vet ju att det innebär mera TV-tittande, och det behöver man ju inte) och har under våren firat fredagkvällarna i dansens tecken. Och nu går alltså den där Ingemar Stenmark och vinner hela danstävlingen, fast han alltså på inget sätt skulle ha varit den som dansar bäst. Och i stället för att bara vara arg på att han stelt har stolpat sig genom hela tävlingen och vunnit så sitter jag här och tänker att jamen nog är det väl ändå bra att svenska folket också får säga sitt och att det kanske är meningen att det inte bara ska vara dansen som gäller och han är ju ändå Stenis med hela folket.

Eller så står man vid gaten på flygfältet och väntar på att få boarda och så har flygbolagen börjat med där enfaldiga boardinggrupperna och man är alltid i den grupp som får boarda sist och följaktligen är det redan fullt i bagagehyllan. Men å andra sidan så är det väl bra att man försöker organisera boardandet så att det går smidigare och snabbare och man kan hålla tidtabellen. Dom gör ju det för oss passagerares bästa, eller hur.

Och nog är det väl tråkigt att det ska regna i veckoslutet, då man gärna skulle vilja vara ute och fixa lite på gården. Men förstås är det bra att det regnar så att växterna får vatten och vårdammet och allt pollen sköljs bort. Och då får man också en bra ursäkt för att ligga inne på soffan och läsa en god bok istället.

Himla jobbigt att vara så förstående. Hellre svartvitt. Eller så är det ändå bra med lite färg...