Vax till sommaren

Jag har skaffat en ny vaxduk till köksbordet. Nej, inte en sådan där tygduk med lätt vaxad yta utan en riktig, gammaldags vaxduk. Tung, tjock och svår att hantera. Men sitter som ett smäck på bordet då man efter initiala bekymmer fått den utbredd. En sådan som vi alltid hade på vårt köksbord i mitt barndomshem. 

På bilden nedan (tidigt sjuttiotal) sitter jag vid köksbordet och tittar ut över viken. Det är svårt att veta om fotografen har avsett att fota mig eller vaxduken, men en eventuellt felriktad lins kom ju väl till pass i dethär inlägget. 

Om nån undrar så är det min Mamma som har sytt morgonrocken med rosor på också. Systrami och jag hade varsin.
Och julprydnaderna i fönstret kommer naturligtvis från Mors Julbrev. Minns ni det? 

Vaxdukar är sällsynt hållbara, och det var inte ofta man behövde byta ut den. Förutom om någon av de flitiga döttrarna hade klottrat på duken med kulspetspenna eller klippt i den, förstås (jag erkänner ingenting!). Ibland hängde vaxduken med ett par år innan den byttes ut till en ny med liknande eller ännu värre psykedeliska sjuttiotalsmönster. 

Jag har en synskadad släkting. Som barn kom hen på besök hem till oss och slog sig ner vid köksbordet och konstaterade att "vi har ny vaxduk". Jag tyckte det var så spännande att någon kunde komma ihåg hurdan vaxduk vi hade vid deras förra besök något år tidigare. Om man inte har så många/starka synupplevelser blir det säkert så att små detaljer fastnar på ett helt annat sätt. 

Vår nya duk är faktiskt lite retro. Eller kanske Marimekko-stil som en av sönerna konstaterade (hade ingen aning om att han kände till Marimekko överhuvudtaget...). Den är redan lite svärtad av dagstidningarna och har ett litet hack på ett ställe (ingen har ännu erkänt sig skyldig). Den får troligen flytta ut på terrassbordet så fort grillsäsongen kickar in. Hoppas den inte drar till sig för många getingar.