Från crappy till happy

Today started out a really crappy day. Strax efter att jag hängt ut tvätten började det ösregna. Fick skäll av min tandhygienist som beordrade mej att skaffa en eltandborste och börja tvätta mina tänder bättre. Ont i tandköttet fick jag också och en räkning på 53 euro. Bromsades upp av femtielva långtradare på vägen till Helsingfors. Och min favoritparkeringsplats var upptagen.

Gick omkring med uruselt humör och ett åskmoln svävande över huvudet tills jag på eftermiddagen märkte att morgonkaffet hade blivit odrucket. Intog omedelbart en rejäl mugg eftermiddagskaffe som genast lyckades lyfta humöret några steg. Ett oplanerat shoppingfynd drog mungiporna uppåt ytterligare ett par millimeter. Men lyckomätaren gick i taket då jag insåg att jag på det fullsatta Blue1-flyget till Kastrup var den enda passageraren med ett tomt säte bredvid mig. Oh happy day!

PS. Ett stort plus till Blue1 som troget förser Kastrupresenärerna med färska kvällstidningar. Skäms Finnair som har slutat med den servicen. Också.

If you can't beat them...

Uppfarten till trädgården lockar  inbjudande med sin spruckna asfalt där rötter och små vackra ogräs sticker fram här och där. Asfaltgången är bucklig och ojämn att gå på där den går genom den mjuka gröna mossan som omringar huset. En riktigt fin mossmatta är inte enkel att anlägga men med idogt arbete lyckas man för det mesta utrota gräset.

Kring huset och längs mossmattans kanter böljar rabatterna. Trädgårdsmästaren har lyckats planera växtprakten så att man kan njuta av grönska och färger ända från våren till sena hösten. Den ståtliga kirskålen grönskar i alla rabatter redan tidigt på våren och får sällskap av de härliga solgula maskrosblommorna redan i maj. Då maskrosorna under högsommaren blir till vita fröbollar börjar också den anspråkslösa vitklövern blomma i täta mattor över hela gården, mattor som ger revfingerörtens stenhårda revsystem en god match.

I alla rabatter blommar också klöveroxalis med små spröda gula blommor, men det är de röda bladen som står för det färgsprakande inslaget. Många tror att klöveroxalis är en prydnadsväxt, men man ska inte ta fel - det är faktiskt fråga om ett riktigt lättskött ogräs! Små stånd av nässlor och tistlar gömmer sig här och där till glädje för besökande barn. Och lagom till midsommar, i utkanten av tomten står lupinerna höga i blå, rosa och vita nyanser. Många tycker att lupinerna är som bäst då de blommat ut och blir bruna och risiga.

Vi ska inte glömma kvickroten, den gröna stommen i varje vacker ogrästrädgård. Här har man använt kvickroten som variation i alla rabatter. Svinmållan är inte helt lätt att odla vackert, men här kommer den väl till sin rätt, uppblandad med den lilla nätta harsyran. I rabatten breder också teveronikan med sina härliga blå blommor ut sig som ett piggt färginslag.

Den skuggiga delen av tomten domineras helt av lingonris, blåbärsris och ljung som sprider sig från den närbelägna skogsgläntan. Rabatterna är finurligt dekorerade med tallkottar och risiga kvistar som blåst ner från grannens träd. Ett ståtligt stånd med ormbräken ska inte förväxlas med prydnadsväxten ormbunke. Och överallt sticker små späda tallskott upp.

Ännu syns svaga spår av den forna trädgården, men utrotningsarbetet går bra. Hararna äter friskt av gamla buskar och blomlökar medan trimmern och gräsklipparen används till övriga växter som inte är önskvärda i en fin ogrästrädgård. Ogräs behöver som bekant inte vattnas och ett par heta somrar brukar göra underverk för ogräsrabatterna.

Detta kommer att bli den nya trädgårdstrenden!

En gammal filmburk

Presenter behöver verkligen inte alltid vara dyra och fina. Häromdagen fick jag en liten knippe knappnålar i en gammal filmburk av min mamma som hade märkt att knappnålarna i min knappnålsask minskat oroväckande.
En omtänksam liten gåva som gör en extra glad :).

PS. Vart tar alla knappnålar vägen? Försvinner dom in i samma dimension som alla udda strumpor?

En riktig utmaning

Systra mi förärade mig med en riktig utmaning för ett par veckor sedan. Ett litet skott av en amazonlilja. Det blir någonting att bita i, men jag ska göra mitt bästa för att få den att överleva och senare också blomma.
Jag tittar på den och småpratar med den varje dag. Vattnar då den torkat ut och ger en skvätt gödsel nu på våren.

Goda skötseltips mottages med tacksamhet.

Med krökt lillfinger

Ibland stöter man i litteraturen på tesorten Lapsang Souchoung som oftast dricks av spännande människor i fina salonger i intressanta sällskap och jag insåg i något skede att det här teet måste jag också dricka. Men det är inte lätt att få tag på Lapsang i Finland. Glad blev jag då julgubben hämtade en förpackning åt mig för ett par år sedan, och överraskad blev jag då jag drack min första kopp Lapsang. Och lite besviken. För jag gillar verkligen inte whisky. Och det är just vad Lapsang smakar. Riktigt rökig whisky.

Lapsang är alltså ett rökt svart te som ursprungligen kommer från Fujianprovinsen i Kina. Rökprocessen ger teet dess smak och doft som påminner om tjära. Eller whisky. Varm whisky.
Winston Churchill drack sitt Lapsang med en skvätt Scotch i och huvudpersonerna i Agatha Christies deckare sörplade Lapsang titt som tätt mellan morden. Antagligen som variation till whiskyn.

Lapsang blev inte mitt favoritte, men ibland låtsas jag vara en spännande människa med en fin salong och bjuder mina gäster på Lapsang Souchoung. Då duger inte Muminmuggar på köksbordet utan då serveras teet ur kanna i de finaste tekopparna, gärna med silversked. Och dricks med krökt lillfinger.

Mera förlossningsminnen

Femte maj för 18 år sedan var en torsdagskväll. Fast lite mer spännande än en vanlig torsdagskväll. Fredagen var nämligen dagen D, beräknad nedkomst för Tvåan, men också Makens 30-årsdag. Tidsoptimister som vi var redan då, hade vi naturligtvis bjudit till fest hos oss på fredagskvällen och väntade ett tjugotal gäster. Helt oförberedda på komplikationer var vi ju ändå inte, både plan B och plan C låg på lut och skulle visa sig komma väl till pass.

Strax innan midnatt gick nämligen vattnet med ett ljudligt 'poks' och på två röda sekunder hade Maken svischat den sovande Ettan över till gudmor i grannlägenheten, grabbat BB-väska och höggravid fru och startat bilen.
Ensamma med barnmorskan och barnskötaren på den tysta förlossningsavdelningen kämpade vi oss sedan genom majnatten och vid femtiden, då morgonen ljusnat, föddes Tvåan, Makens bästa 30-årsgåva (erkänn att det var vältajmat!!) till ackompanjemang av vacker fågelsång. Ungefär tre kilo tung och en halvmeter lång. Rödskrynklig. Och hungrig.

Och i morgon är det dags för Maken och Tvåan att fira sin 18:nde gemensamma födelsedag (erkänn att det är smart ordnat med två födelsedagar på samma dag!!). Tvåan håller på att ta körkort och har kallats till uppbåd i augusti. Han är inte rödskrynklig längre och har samlat på sig några centimetrar och kilon till. Men han är fortfarande hungrig.

PS. 30-årsfesten på fredagskvällen i maj 1994 var mycket lyckad trots att värdinnan och Tvåan inte bidrog med sin närvaro. Plan B och C fungerade bra tack vare alla medhjälpare.

Livet som medelålders - del 12

Jag är närsynt. Inte så där som en fladdermus, men nog rejält närsynt så att det står antecknat i körkortet. Självbevarelsedriften tycker också att det är bra med glasögon i bilen, så att man kan läsa vägskyltar och se den övriga trafiken. Mina första glasögon fick jag i tidiga tonåren och det har gått stadigt utför sedan dess. Det är fortfarande inte fråga om några flaskbottnar, men minusstyrkan har ökat stadigt och någon form av brytningsfel kom dessutom in i bilden för några decennier sedan.

Jag har nyligen skaffat nya glasögon igen och ägnar nu en del tid åt att försöka fokusera blicken. Att läsa Husis vid köksbordet med de nya glasögonen är nu extra knepigt. Nedre halvan av tidningen läser jag utan glasögon och övre halvan med glasögon. I sängen läser jag redan utan glasögon, eftersom jag då håller boken så nära ansiktet (ibland är boken väldigt nära ansiktet, fast då läser jag ju inte längre utan sover...). Jag har heller inte riktigt hittat rätt avstånd till datorskärmen ännu utan zoomar fram och tillbaka för rätt läge.

Och varje gång jag tar av eller sätter på glasögonen tar det någon sekund för ögonen att hitta skärpan. Dom blir väldigt trötta, ögonen. Och jag också. Ordet progressiva linser nämndes nu första gången både hos ögonläkaren och optikern, men jag gjorde fortfarande inte slag i saken utan kämpar glatt vidare med mina nya linser. Kanske blir det nästa gång?