Hörni go’vänner, det blev jul i år också. Mitt i alla omikronattacker och klimatkriser och välfärdsområdesval. Granen står i stugan, skinkan steks i ugnen och ätteläggarna badar julbastu.
Som vanligt vill vi sprida en gnutta av vår julfiilis till dom som behöver det. I år blev det skolpaket till flickor med skolväska, häften och pennor och tvättbara bindor.
 |
| Fika på Vetekatten. |
 |
| Ikoniska renar och älgar i varje park och torg. |
 |
| Räkmacka och vitt vin ger energi. |
 |
| Upp och ner längs gatorna och gränderna i Gamla stan. |
 |
| Evert låg och solade sig vid Nybrokajen. |
 |
| Vet du vad en mareograf är? Googla det! |
 |
| Lite småfruset vaktbyte. |
 |
| Resans flopp hände på Chinateatern där vi avnjöt klassikern Saturday night fever med David Lindgren och Andreas Lundstedt. Halvvägs in i andra akten uppstod något slags tekniskt fel (datorn pajade) och föreställningen avbröts! Utan att vi fick veta hur det gick i danstävlingen! 😳😳 Antiklimax, sade också David då han efter en kvarts väntande kom ut på scenen och skickade hem publiken. Så kan det gå. |
Som bekant gillar jag att köpa böcker på loppis. Förstås finns det inget som går upp mot det knakande ljudet av en obruten bokpärm och doften av otummade boksidor. Men nästan lika tillfredsställande är tyngden av en påse loppisfynd som man förväntansfullt bär hem till sängbordet.
Idag köpte jag en trave kåserisamlingar av Herman Lindqvist via en facebookloppis. Då jag hämtade böckerna berättade säljaren att hon i barndomen hade varit vän med Hermans dotter. Den Lindqvistska familjen har nämligen kopplingar till Ekenäs och dottern har tillbringat tid här som barn.
Tänk det. Den här intressanta informationen skulle jag inte fått mig tillhanda om jag hade köpt böckerna i en butik. Eller ännu värre - gasp! - på nätet. Det kan man kalla valuta för pengarna.
En grej har jag svårt att fatta. Hur är det möjligt att jag är mor till en trettioårig son? Det är ju inte så himla länge sedan jag jag själv var trettio? Eller är det? Det var ju verkligen på förra årtusendet. Om vi ska vara riktigt noga.
Men faktum kvarstår, min förstfödde fyllde 30 år i går. Om den jubilerande sonen eventuellt lider av en mild släng av åldersnoja (nej, det gör han inte), så är det ingenting jämfört med ålderskrisen som modern upplever. Krisen dämpades något av gårdagens kaffekalas. Men inte helt.
Grattis min fina Etta 🥂!
Idag hade jag möjlighet att på jobbet ta del av en föreläsning om kommande trender. För en av världens mest otrendiga personer (moi!) var det fascinerande att få insyn i hur man tänker ute i stora världen, vad som lockar ungdomarna idag och vad som väntar runt hörnet i största allmänhet. Jag ska inte trötta ut er med fiskfjällspåsar, uthyrning av möbler och odling av nyttoväxter och annat jag snappade upp. Men jag ska lära er ett nytt begrepp, som vi alla har nytta av och kommer att gilla. Glöm Lagom och Hygge och Kalsarikännit, nu är det Niksen som gäller.
Niksen är ett verb i holländskan, som betyder göra ingenting, eller kanske "att ingentinga". Niksen tangerar meditation eller mindfulness, men är faktiskt betydligt svårare. Prova själv på att lägga dig i soffan och göra absolut ingenting. Låt tankarna vandra fritt, utan mål. Sätt bort telefonen. Blunda. Slappna av. Men glöm inte att andas. Och somna inte…
Sköna niksningsstunder, folks!
Hur länge lever en… skrev Maken in på Google, som helt korrekt fyllde i fortsättningen …fluga. En fluga har nämligen surrat omkring i huset i flera veckor och vi började undra om det är samma fluga eller många flugor i flera generationer som håller på att reta gallfeber på oss. En fluga lever upp till en månad, så alldeles tydligt är det en och samma fluga som har bestämt sig för att bli vårt husdjur.
Jag börjar så småningom bli lite van att ha det lilla livet i närheten. I dag är jag säker på att flugan kom glatt flygande emot mig i hallen då jag kom hem efter jobbet. Och sedan surrade hen omkring mig hela tiden medan jag frös in en hjortkalv. Glatt väntande på en smakbit, så där som hundar och katter också gör. Nu börjar jag fundera på om flugan ska få ett namn också. Fido? Fjalar? Figaro?
Ett hem är lite trevligare med ett husdjur! 🪰
Det är lätt att glömma bort den lite oansenliga och stillsamma rätten Janssons frestelse. I går ramlade bokstavligen en burk ansjovis i famnen på mig då jag öppnade kylskåpet, och jag insåg att det var ett tecken på att det är dags att sno ihop en Jansson.
Däremot kan den inte längre med bästa vilja i världen kallas Janssons frestelse. Rätt ska vara rätt. Vi kanske kan kalla den Karlssons frestelse istället?
Nu är sommarens lata dagar förbi och jumppagrupper dyker upp som svampar efter regn i glädjen över att restriktionerna har lättat. Nu hjälps det inte, nu måste vi kavla upp ärmarna och börja motionera.
Matchen är inte lätt. I ena ringhörnan står Ålder, Lättja, Sviterna efter fjolårets benbrott, Övervikt, Begynnande artros och vanlig Klumpighet. Som motståndare ser vi Vardagsmotion, Mage&rumpa, Vattenjumppa och Tabata med hjälp av hurtiga flickebarn i käcka trikåer, den nya elcykeln samt gammalt hederligt grupptryck. Latsidan peppas av höstmörker och den inbjudande tv-soffan. Utgången är oviss.
Idag samlade Latsidan poäng då regnet öste ner på väg till och från träningen. Fattar inte hur man kan bli så blöt under en cykeltur på en knapp kilometer?! Och i omklädningsrummet frågade ett av barnen i gruppen före oss vems mommo jag är? Nu hade ju ungen för all del pejl på att det skulle vara fullt möjligt för mig att vara mommo (eller snarare fammo i mitt fall) många gånger om redan. Men det är jag inte ännu och frågan kom lite överraskande faktiskt.
I morgon vilar jag.
Är det kanske ett ålderstecken? Eller är det ren och skär lättja? Att inte vara så himla intresserad av att göra nya, obekanta saker längre. Jag tänker ibland att jag vid min vördnadsbjudande ålder liksom skulle vara färdig med upptäckandet. Och få hålla mig inom bekvämlighetszonen.
Livet tycks dock vilja annorlunda, verkar det som. Måste man råka ut för benbrott efter 55 brottfria år? Om jag har lyckats undvika ostron lika länge, behöver jag verkligen äta dylika nu? Och måste jag verkligen åka elsparkcykel? Om jag egentligen är lite rädd?
Undrar ändå om jag verkligen skulle vara nöjd om livet från och med idag inte skulle bjuda på utmaningar och överraskningar längre? Jag är helt säker på att jag skulle klara mig utmärkt utan att prova på att sjunga karaoke eller hoppa fallskärm eller lära mig att dyka. Men kanske det ändå skulle bli trist att inte få resa till nya platser, läsa nya böcker, lära sig nya färdigheter och smaka nya maträtter. Kanske lite spänning i livet ändå är att föredra. Men gärna med måtta, tack.
 |
| Här ser ni mig långt utanför bekvämlighetszonen. På guidad rundtur i Zürichs livligt trafikerade centrum på elsparkcykel. Jag såg inte värst mycket av omgivningarna. Mest höll jag koll på ryggen på personen framför mig, och på trottoarkanter, spårvagnsspår, våta löv och gropar. Krampaktigt. En erfarenhet jag faktiskt kunde ha varit utan. Men nu är det också testat. |
 |
| Mest morötter, blandat med en och annan fingertopp. |
 |
| Kräftstjärtarna ligger på botten. Ät batong till eller lägg i en näve krutonger. |
 |
| Använd gärna frilandsgurka, skala den och skiva den i lagom tunna skivor, lämpligen med en behändig grönsakshyvel. (Ibland kallas den också för osthyvel.) |
 |
| På med socker och salt, skaka om, och toppa med ättika och vatten. |
 |
| Glöm inte dill. |
 |
| Gurkan får gärna dra sig en stund, men är egentligen klar att äta ifall du inte kan vänta. |
En eller annan läsare har kanske undrat var jag håller hus? Har jag brutit nånting nu igen? Skrivararmen kanske? 😱
Lugn, bara lugn. Inget har brutits och välmåendet är på topp. (Och skulle mot förmodan skrivararmen brytas så illa att den inte kan nyttjas, lovar jag att anlita sekreterare som hjälp med att nedteckna nya blogginlägg.) Nej, det som drabbat mig är blott och enbart semesterkoma som orsakats dels av ledighet men också av extremhetta.
Nu är hettan och semestern ett minne blott och jag har istället drabbats av återgå-till-arbetet-trötthet. Det är inget att hänga läpp över, det är övergående, och i takt med det friska regnet som faller känner jag energin flöda. Okej, nu kanske jag överdriver lite. Det tycks vara en bieffekt av trötthet.
Det jag åstadkom på första arbetsdagen var ungefär det här:
 |
| Maj |
 |
| Juli |
 |
 |
| Fiskgryta på Havsvidden. |
 |
| Mojito är alltid rätt. |
 |
| Smörstekt abborre på Smakbyn. |
 |
| Ålandspannkaka. |
 |
| Spontan ölprovning på Stallhagen. |
 |
| Pasta med kallrökt lax på Marea. |
 |
| Rosalalimpa med rökt fisk i sittbrunnen. |
 |
