Humlor i regn

Hur mycket har det regnat de senaste två dygnen?
- 15 mm vatten, ett eklöv och två humlor. Tömde jag från regnmätaren nyss.

Hur mycket blåser det idag? 

- Tvåans växel. Cyklade i motvind längs Västvallen.

Men trädgården blommar fortfarande i all sin prakt. Ännu är det inte dags för lyktor och julbelysning. Såhär ser klematisen, rosen och höstastern ut idag. 

Hemma hos - någon

När blir ett hus ett hem egentligen? Många frågar om vi har ”hunnit bo in oss” i det nya huset nu efter flytten. Och jag svarar alltid glatt att ”jovisst börjar vi känna oss hemma nu”. Men riktigt säker är jag faktiskt inte. Ännu känns det ibland som om jag lagar mat eller torkar damm hemma hos någon annan. (Okej, torka damm var ett uruselt exempel. Jag torkar faktiskt ALDRIG damm). Första gången vi badade bastu kändes det som att vara på besök hos någon. För att inte tala om att sitta i soffan i ”biblioteket” – det känns faktiskt som att sitta på bibban och läsa. 

Nå, nu ska vi inte bli desperata. Vi flyttade in för drygt tre månader sedan och har varit borta hemifrån kanske en månad av dessa. Kanske är det för mycket begärt att huset ska kännas hemma efter så kort tid? Kanske behövs det ett helt år av boende innan hemmet har intagits helt? Vem vem, men nu njuter jag av hösten och av soffhörnet och bor in mig allt vad jag hinner. 

Hets mot folkgrupp

...tänkte jag syssla med i detta inlägg. Lite i alla fall. Planet från Köpenhamn kombinerade idag med flighter till Osaka, Tokyo, Seoul, Guangzhou, Shanghai, Beijing och Kuusamo. Styrkeförhållandena på flyget var ungefär en tredjedel av kaukasisk härkomst (jag vet, gammaldags uttryck, men jag vill inte skriva arier eller gringos heller) och två tredjedelar av asiatisk härkomst. Jag väljer att klumpa ihop alla folk och nationaliteter som asiater, eftersom min kunskap inte räcker till för att känna igen vilket land/område de kommer ifrån. Precis som en japan antagligen inte kan placera portugiser och norrmän i rätta länder heller. 

Att resa bland asiater är nänligen en prövning. Speciellt om de är många. De kommer ofta i flock, svärmar runt gaten samt ropar och viftar för att hålla sin grupp samlad. De kilar före i kön, knuffas och trängs oförblommerat och gärna. I flygplansgången vägrar de följa strömmen in och ut ur planet, utan går istället fram och tillbaka med sina väskor och har svårt att hitta sina platser. De smäller till sittande passagerare i huvudet med ryggsäcken. Begreppet personal space existerar helt enkelt inte. Matskålar och ätpinnar skickas omkring, tetermosar töms och fylls och små tankspridda tanter förstår inte att sitta ner och ha på säkerhetsbältet vid start och landning. Tyckte mej detektera en viss spänning bland kabinpersonalen också, så det var inte bara jag som led. 

Sen kom jag hem och gick på höstmarknad och trängdes med en massa västnylänningar. Men ingen inkränkte på min personal space. 

Skeptisk. Intresserad men skeptisk.

Låt mig först fråga om du har läst böckerna om Anne på Grönkulla av Lucy Maud Montgomery? Om ja, läs gärna vidare. Om nej, sluta med fördel läsa här, du kommer inte att fatta nånting av följande utläggningar. 

Tänk er att Anne-serien skrevs redan i början av 1900-talet. Jag älskade böckerna som barn och ungdom och läste dem flera gånger. (Jag har faktiskt tänkt läsa om serien i vuxen ålder men det har nu bara inte blivit av.)

Vilken fröjd för oss Anne-älskare då TV-serien Anne of Green Gables kom nån gång på 1980-talet. En TV-serie som förmedlade stämningen i böckerna på pricken. Händelserik, glad, spännande men alltid med en lycklig tvist. Som ett utropstecken liksom.

Tjohoo, utropade jag då för några veckor sedan då jag hittade en nygjord serie på Netflix, Anne with an E. Jag bänkade mig förväntansfullt och väntade på att slungas in i ett lantligt Canada i början av 1900-talet där strävsamma människor lever ett arbetsamt men lyckligt liv. Döm om min förvåning då serien visar en helt annan sida av Avonleaborna och Grönkulla. Man får glimtar från Annes hemska uppväxt i fosterfamiljer och på barnhemmet. Det som i böckerna är barn som retar varandra blir i serien mobbning och slagsmål. Man upplever misshandel och avundsjuka och sjukdom och fattigdom och serien är inte alls en lika trevlig kulturupplevelse som man kunde vänta sig. Annorlunda. Fascinerande. Djupare. Men jag är fortfarande lite i chock. Jag fortsätter att titta (Gilbert Blythe som nu är föräldralös tar jobb på ett lastfartyg och hamnar plötsligt bland före detta slavar på Trinidad. Alltså!), men bävar lite för vad som komma skall. Min barndoms ö har plötsligt visat sig från en annan sida. Omtumlande. 

Det är svårt att med bara två bilder förmedla intryck av hela TV-serier. Men kolla på färgskalan, så förstår du skillnaden.

Du som läst och tittat. Vad tycker du? 

Sverigelandskampen samt gott och blandat

Landskampen kom och gick. Ni trodde väl inte på riktigt att jag tänkte skriva ett inlägg om det evenemanget? Inte ens fast det verkar som om Finland gick och vann. Inte heller tänker jag skriva om sensommarförkylningen som ligger som en förbannelse över hemmet. Eller hostan. Den sega hostan. Jag skulle kunna skriva om att jag idag testade på Postens (Posten märkväl, inte Posti. Det är min egen lilla protest mot förfinskningen av det statliga postverket) paketautomat för första gången. Med typ tre knapptryckningar och en boxkod är automaten så lättanvänd att det nästan är svårt. Men nej, det vill jag inte. Eller skatteåterbäringsbeskedet (det blir jul i år också!) som förgyllde postlådan idag. Nej. Dagens restmat då? Omelett med potatis, kallrökt lax och fetaost. Nix. Inte ens fast jag åt en havreskorpa med ost på till. 

Det jag tänkte meddela var att ingen, inte ens en jäkla mygga, har flyttat in i insekthotellet än. Skandal! Var håller alla fjärilar och nyckelpigor hus? Vintern lurar bakom hörnet, och det är hög tid att boka in sig på vinterförvaring. Ett lyxhotell står till buds på baksidan av vårt förråd. Skynda!

Arkivbild. 

Specialmeny

Wienerschnitzel och franskis. Endel kanske fattar innebörden av denna meny i Casa Karlsson. Och era antagandet är helt korrekta. Idag serverades den perfekta dagen efter-maten dagen efter ett rejält sextioårskalas. 

Färdigpanerad schnitzel, fryst potatis ur påse. Jag skar dock citronen själv, och öppnade anjovisburken. Enkelt och gott och speciellt lämpligt en dag som idag. Soffan nästa.