Lästips av den lite ruggigare sorten

 Vi läser om att Donald Trump har bråttom att utnämna en ny domare till Högsta domstolen och förväntas nu nominera en ultrakonservativ och hängivet katolsk kvinna till posten. Inget Trump tar sig för förvånar längre, och man kanske inte kunde bry sig mindre om just den här utnämningen ifall man inte precis har läst Tara Westovers memoarer Educated. Boken om hennes uppväxt i en strikt fundamentalistisk mormonfamilj blev omedelbart en bästsäljare och återfinns bland annat på Barack Obamas och Bill Gates läslista. Boken som berättar om hur hon trots sin mycket speciella uppväxt lyckades utbilda sig, doktorera och bli författare har fått flera litteraturpris. 

För oss i trygga fågelboet Finland är berättelsen en ganska chockerande historia och en utmärkt påminnelse om att alla inte har förmånen att växa upp som medel-Svensson. Det är svårt, nästan omöjligt, att bryta traditioner och mönster till och med då liv, dina egna barns liv och välmående, står på spel. Också för välutbildade, unga akademiker i viktiga positioner, som till exempel högsta domstolen i USA, tänker jag. 

"It’s strange how you give the people you love so much power over you.”

Husmorstips 5

Hej alla marthor och husmödrar där ute i stugorna - hur gör ni för att ta till vara sommarens solstrålar på bästa sätt? Fryser ni in? Syltar ni, torkar eller sparar ni färska strålar i en tätt försluten plastpåse? Tänkte att man kunde passa på nu under det här härliga höstsommarveckoslutet. Så att man kan servera lite solsken någon ruggig och slaskig decembereftermiddag då mörkret är som mörkast. Era bästa tips är välkomna!

Skön september till er alla!



Dag 2 e.g.

Tänka sig. Här sitter jag och vickar på tårna. Utan gips! Precis! Efter 63 dagar i paket är jag nu äntligen av med gipset. Foten är svullen och värker som den inte gjort sedan olycksfallsdagen, men jag biter ihop och gör mina mobilitetsövningar så gott jag kan. Jag behöver fortfarande kryckor, men klarar redan av att stå med vikten jämnt fördelad på båda benen. På nolltid kommer jag att vara redo för det utlovade maratonloppet...

Efter min sjukdomstid ger jag vårt sjukhus både ris och ros.
Ros för trevligt och sakkunnigt bemötande, för småskalighet och människonärhet. Nära hemmet, gott om parkeringsplatser, ingen trängsel i väntrum och korridorer, vänlig personal och lagom avstånd är klara konkurrensfördelar. Pluspoäng för att alla försöker tala svenska.
Ris för en hel del rådd, som inte påverkat mitt tillfrisknande på något sätt men som ger ett lite oprofessionellt intryck. En del ska väl skyllas på Apotti och på de stora förändringarna inom HUS, alltså omständigheter utanför personalens kontroll. Men lite skärpning i leden kanske är på sin plats vad gäller instruktioner till patienter och tillvägagångssätt så att kryck- och protesgänget inte råkar ut för onödiga komplikationer under besöken. 

I mitt fall är jag mer än redo att ha överseende med små besökstekniska malörer i utbyte mot att få vårdas på en liten enhet på hemmaplan. Men patienter i sämre skick och utan finska kunskaper kan ju ha det lite svårare att ta hand om sig. Jag skulle önska att sjukhusets personalen nu får tid och ro att se över sina processer och arbetssätt så att besök löper smidigt. Och så önskar jag att jag inte behöver utnyttja sjukhusets tjänster igen på läääänge.... 



Gipsdag 56 and counting

I huvudet upprätthåller jag konstant en lista på allt jag ska göra E.G. Efter Gipset alltså. Väl medveten om att benet kan vara en black om foten (ha ha!) den närmaste tiden E.G. tänker jag ständigt på hur jag ska förlusta mig då jag äntligen är fri igen. Jag ska gå på promenad längs stranden, köra bil, handla mat, gå ut och äta, bada bastu, cykla till jobbet, gå till simhallen, ströva på torget, hälsa på Trean med flickvän i nya lägenheten, städa, dansa, hoppa och en massa annat. 

Den listan hade jag hoppats få ta itu med idag, för idag har det varit läkarbesök och uppföljningsröntgen och en innerlig önskan att få bli av med gipset. Men tyvärr visade bilderna att frakturen ännu inte har gräddats färdigt inne i det blå paketet 😢 och jag ska kämpa vidare, utan att få stöda på foten, i ytterligare någon vecka. 

Gladare dagar har man varit med om. Om ni vill veta hur det känns just nu, klicka här för att uppleva Dagens känsla.


Det lackar mot jul

Det är gipsdag 53 och inte en hemlighet att jag LÄNGTAR till hösten och ett vanligt liv igen. Så vanligt det nu kan bli i skuggan av coronaviruset givetvis. Och då kan man lika gärna blicka ännu längre framåt och se fram emot julen också av bara farten. I år är jag mer redo än vanligt, för i år har jag redan skaffat mig en julkalender. Det har jag inte haft sen jag var barn. Om man inte räknar med att jag ibland fick lov att öppna en och annan lucka i pojkarnas julkalendrar. (Dom tråkiga, med fula bilder, utan choklad). 



Ååå vad jag längtar till 1 december! Glad adventstid!

Omväxling är ansträngande

En hektisk men intressant vecka börjar närma sig sitt slut. Söndag i Zürich,  eller egentligen på ett hotell invid flygplatsen. Måndag på fi...