Ursäkta mig

Ursäkta mig, men jag kan fortfarande inte sluta blogga om Nepal. Resan var en sån upplevelse, en sån erfarenhet, som man bara inte lägger bakom sig sådär efter ett par blogginlägg och en fotobok. Nej, det här projektet ska stötas och blötas länge ännu. 

Nån kanske undrar om jag bara åt, vandrade och turistade under resan? Nej, vårt huvudmål var ju som bekant att jobba fysiskt tillsammans med byborna i projektet. Projektet omfattar en vattentank på 15 kubikmeter, 3986 meter vattenledning till två närbelägna byar, två pumpstationer och kranar på gårdarna till alla 38 hushåll i de båda byarna. Och kommer att bli en enorm förbättring i speciellt kvinnornas liv framöver. 

Vi grävde och hackade 90 cm djupa diken för rörledningarna. I stenig mark full av rötter. Med redskap som kunde ha kommit direkt från 1900-talets början. Vi bar sten, flyttade sand och hjälpte till att bygga upp vattentanken med armeringsjärn och hönsnät. Vi blandade cement i en hög på marken och murade med rejäla murslevar. Arbetet var stundvis slitsamt, men ingen behövde arbeta ihjäl sig. Det fanns alltid tid för en paus och en slurk vatten. Och som de ivriga nordbor vi är, gjorde vi vårt jobb snabbare än planerat. Både till glädje och besvär för de nepalesiska ingenjörerna som hela tiden behövde styra upp vårt arbete.

I maj har tanken fått sina tre lager betong, de sista ledningarna har grävts ner och kranarna har installerats på alla gårdar. Jag hoppas kunna få en bild på den färdiga tanken i något skede. Så jag kanske plågar er med ytterligare inlägg från andra sidan jordklotet. 

Gropen för vattentanken var klar, så första dagen var det bara att sätta igång med grunden.
Maria bär sand tillsammans med en av kvinnorna från byn. Skottkärror fanns inte. 
Att räta ut rör går bra över öppen eld. 
Att bära sten i en korg på ryggen är kvinnogöra. Men Per ville pröva på det också. 
Här börjar vi bygga upp väggarna i tanken. 
Och här är tanken nästan klar att få en första omgång murbruk.
Foto: Raphael Baumann. 

Cementen blandades med stor sakkunskap för hand och flyttades ner i gropen i fat. 
Maria och Ane murade som om de aldrig gjort annat.
Foto: Raphael Baumann.
Odd hade publik då han jobbade med förgreningsstycket till vattenledningen. 
Ett par av kvinnorna kollar att grävandet går till på rätt sätt. 
Jaja, jag jobbade lite ibland också. Jag är expert på att bära sten till exempel.
Foto: Raphael Baumann. 

Ganska fiffigt egentligen att en hjälper till med ett rep fäst i spaden. Fast det tog tid att lära sig det rätta greppet.
Foto: Raphael Baumann.
Ram, Rubika och Odd beundrar fördelningsstationen.
Foto: Raphael Baumann.
Skapande paus. Eller planering?

Ris och linser

Ännu smälter jag intrycken från Nepal-resan. Och njuter av att vara hemma igen. Knäckebröd. Fisk och potatismos. Dusch med varmt vatten. Egen säng. Livets små lyckoämnen.

Nepalesisk mat är god, men en aning enahanda. Speciellt upplevde många av oss att det i byn blev för mycket ris och linssoppa. I städerna är utbudet större och man kan variera luncher och middagar. Sedan kan det lätt hända att man förivrar sig att dricka nånting med is i eller beställa pizza på "fel ställe" och några i gruppen drabbades av magproblem under de sista dagarna. Vi (som stod på benen) bjöds på en riktig festmåltid sista kvällen i Kathmandu, med dansuppvisning och risvin och hela baletten. Vi satt bekvämt på låga stolar vid dignande bord och rätterna bara ramlade in. Först en liten skål popcorn. Sedan kryddig stekt potatis och momos (degknyten) med dip. I detta skede var jag redan rätt så mätt, men en klunk risvin (som alls inte är något vin utan en stark spritdyck) hjälper att smälta maten. Sedan följde en skål ärtsoppa och så var vi framme vid huvudrätten, dal bhat. En hög med ris (bhat) ackompanjerad av små skålar med linssoppa (dal), vegetarisk röra, kyckling och de allestädes närvarande gröna grönsakerna, troligen grönkål och spenat. I Nepal äter man med fingrarna, men det är helt ok att äta med sked eller gaffel också. Men ät med höger hand! Den vänstra är smutsig. Dela heller inte mat med någon eller drick med läpparna mot glaset (lättare sagt än gjort, vill jag påstå). Överlevde man denna matorgie återstod endast efterrätten, en skål frisk youghurt kryddad med kanel och kardemumma. Det var inte speciellt lätt att ta sig upp ur de låga stolarna efter den måltiden, kan jag berätta. 

I byn serverades frukost och lunch för gruppen i samlingsrummet. Helvetas egen kock Ramis kokade över öppen eld och bjöd på dal bhat men också nudlar och andra spännande röror. Till frukost fick vi alltid hårdkokt ägg, banan och äppel nersköljt med te. Sedan varierades frukosten med vitt bröd, chokladkaka eller cornflakes med varm sockrad mjölk. (Kändes bra att ha ett litet förråd av mellanmålsstänger med i väskan.) 
Middagen skulle ätas hos värdfamiljerna och första dagen på slaget 19.00 fick jag och Maria sätta oss på en bastmatta ute på vår "terrass" medan vår värdinna hämtade fram mängder av dal bhat och grönsaker. Det visade sig snart att nepaleser inte äter tillsammans med sina gäster, så det blev ju lite tråkigt att sitta på tumanhand och äta. De följande kvällarna åt vi i gruppen våra middagar tillsammans uppe i samlingsrummet i stället. Vi europeer åt först och sedan våra värdar efteråt. Först männen, sedan kvinnorna. Ja, alla sedvänjor kändes ju inte riktigt bra. 

Min absoluta favorit i det nepalesiska köket är pakora eller vegetable fritters. Strimlade grönsaker, potatis, blomkål, ärtskidor, lök som blandas med en kryddig smet och friteras i olja. Ramis märkte att alla gillade fritters, så det serverade han flera gånger som mellanmål eller förrätt. (Momos kommer som god tvåa!).
Det nepalesiska köket påminner mycket om det indiska, så på restaurang lönar det sig att äta tandoori, biryani, tikka och liknande. Hamburgare och pizza kan med fördel vänta tills man är i Europa igen.
Tevatten i stora pannan.

Frukost.

Ingenjör till vardags, kock på arbetsläger däremellan. 

Kollegan Beate friterar pakora.

Youghurt - alltid fräsch och kryddig.

Dal bhat hemma hos vår värdfamilj.

Dagen började med en kopp pepparte. Första dagen hällde jag ut teet i smyg, men man vänjer sig vid allt och sista morgonen smakade teet riktigt gott faktiskt. 

Fritters. Jaja, speciellt vackra är de inte. Men goda.  

Sista kvällens matorgie. 

Internationella kvinnodagen

Jag hör till de där tråkmånsarna som helst inte firar den internationella kvinnodagen. Jag tycker att alla dagar ska vara kvinno- och mansdagar och betackar mig för rosor och lamt engagemang den åttonde mars. Men jag fattar ju att kvinnodagen fyller en funktion i vissa epoker och länder och nu har jag för första gången faktiskt upplevt att dagen är VIKTIG. 

Vi inledde med att vandra iväg till ett närbeläget community centre. Med närbeläget avses här en vandring brant uppför i två timmar i oländig terräng. Serpentinvägen från punkt A till punkt B är rätt så lång, så i bergen går man mestadels längs stora och små genvägar och vandringsstigar. Runt klippor, genom byar, upp och ner i slänter och över fält. Här promenerar man överallt dit man ska, för det mesta i flipflops och utan att bli det minsta andfådd. Ingenting är utmärkt med skyltar och för den oinvigda i det närmaste omöjligt att hitta. Nå, även jag kom fram, sent omsider.

Vi deltog som hedersgäster i evenemanget, som var nepalesiskt oordnat. Folk kom och gick under hela evenemanget. Pratade, skrattade, ammade barn. Om det eventuellt fanns ett tidsschema så höll det garanterat inte. Solen gassade på oss bleka nordbor som försökte se intresserade ut medan talen och uppträdanden på smattrande Nepali avlöste varandra. Vår Helvetas-värd Rubika hade bett oss förbereda en kort presentation av kvinnors ställning i våra hemländer. Jussi, Jony och jag berättade om när kvinnorna i Finland fick rösträtt, om Tarja Halonen, om riksdagen och om flickor i gymnasiet. Det känns som om vi lyckades imponera. Det kan ha berott på översättningen också. En mening på engelska tycks kräva minst tre minuters förklaring på Nepali.
Så ska internationella kvinnodagen firas!


Som hedersgäster får man tack och lov sitta på stolar.

Gissar att det här är den överlägset vackraste inramningen för en kvinnodagsfest.

Sedan gick vi hem. Nerför! Till middag serverades som brukligt Dal Bhat, ris med linssoppa och grönsaksröror. Det smakar bra de första dagarna...



Hur bra har vi det egentligen?

Det har jag frågat mig många gånger under den senaste veckan. Fattar vi hur bra vi har det? Nej, det gör vi ju inte, så tillvaron i byn var en riktig ögonöppnare för oss alla. Samtidigt insåg jag att jag var tvungen att ställa om mig och förstå att man kan vara lycklig och leva ett bra liv också utan den västerländska vardagslyxen. 

Tidigt börjar tupparna gala i mörkret och kvinnorna smyger ut i kokhusen för att göra upp eld och koka tevatten. Röken och ljuden letar sig in i huset och det är bara att stiga upp. Det är bara ett par plusgrader och andedräkten syns då jag smyger längs husväggen förbi kornas inhägnad till utedasset. Kvinnorna skickar iväg barnen till skolan. De promenerar givetvis, det tar sisådär en halvtimme till en timme. Ner i den branta sluttningen, längs stranden, över hängbron och upp över berget. Djuren ska utfodras, gården sopas, tvätten tvättas (för hand givetvis). Den lilla trädgården ska skötas och maten ska förberedas och tillagas. Och så ska förstås kvinnorna göra slitjobbet också - bära vatten långa vägar, bära sandsäckar, cement, kvistar, stenar och annat sånt som en man inte behöver göra. Nu slipper kvinnorna i vår by snart vattenkåkandet, då varje hushåll i byn får en egen kran. Ute på gården givetvis, men visst kommer livet att bli mycket lättare framöver.

Här lagas maten. Sittande på huk i ett rökfyllt kokhus.

Också här fick man sitta på huk. Bekvämt var det inte.

Husets svärdotter. Hon är sjutton år och nygift. Åldersgränsen för att gifta sig i Nepal är 20 år, men det bryr man sig inte om. 



Buddha Air

Vi har nu tillbringat ett par dagar i Kathmandu där vi anpassat oss till tidsskillnaden på 3 timmar och 45 minuter. Ja, du läste rätt. 3 timmar och 45 minuter. Nepaleserna vill tydligen gärna göra saker annorlunda än i Indien och Kina och har valt att frångå de normala timzonerna.
Kathmandu är stort, vilt och brusande. Jag får så mycket intryck, så mycket ljud, så många färger och lukter. Jag är ju normalt en riktig fegis, så stundvis är jag nästan rädd. Mest för trafiken och trängseln. Men man ska också passa sig för gatuhundar och för magsjuka. Cook it, peel it or forget it gäller all frukt och man får inte ens tvätta tänderna i kranvatten. (Men det går att göra, för i tröttheten första kvällen glömde jag helt bort den regeln).

Vi har hunnit bekanta oss med Durbar Square och ett par andra tempel och fått en skymt av Kumari, den levande gudinnan. Hon var i  femårsåldern och såg måttligt road ut av publiken. Jag kan ju förstå på ett plan att det är en enorm ära för föräldrarna till en dotter som blir utvald till kumari. Men vad är det för liv för den flickan? Både under tiden i templet och efter att hon "pensioneras" strax innan puberteten?

Vi har besökt Helvetas Nepal-kontor och blivit preppade med information om lokala sedvänjor och projektets målsättningar. Tidigt i morgon åker vi med Buddha Air (!) mot Nepalgunj. Därifrån blir det buss mot Surkhet och en sista natt i "civilisationen". Tror jag ska passa på att tvätta håret och dricka ett glas vin i morgon kväll.

Gatorna är mestadels i uselt skick. För att inte tala om elledningarna. Det är inte helt lätt att korsa gatan.

I templet Swayambuh Stupa bor en massa apor. Jäklar vilken utsikt de har.

Fjärilar i magen

Just nu sitter jag och mina 15 kolleger från Finland, Sverige, Danmark, Norge och Estland i en lounge på flygplatsen i Doha i Qatar. Det är mitt i natten och vi väntar på att få boarda flyget till Kathmandu. Nu börjar en två veckors arbetssemester som ska ta oss till en liten by i bergen i västra Nepal, där vi ska hjälpa byborna att gräva diken för vatten och avloppsledningar. Vi tror att vi ska gräva, hacka, gjuta ett par fundament och bära sten och kanske lägga några vattenrör. Vi ska bo hemma hos byborna och sova på golvet i sovsäckar. 

Vi har fått möjlighet att delta i ett projekt där vår arbetsgivare Geberit tillsammans med den schweiziska välgörenhetsorganisationen Helvetas hjälper människorna i avlägsna bergsområden i Nepal att få tillgång till vatten. Vatten att dricka, vatten att tvätta sig i. Vatten för sina odlingar och sin boskap. Vatten från en kran, så att man inte behöver bära det från källan en timmes vandring bort. Jag har ännu lite svårt att fatta att vi faktiskt är på väg nu. Svårt att fatta. Och en massa fjärilar i magen.


Håller på att lära mig ett nytt språk

Lyssnade på det eminenta radioprogrammet Nästsista ordet i går. (Jag vägrar kalla radioprogram för poddar, call me oldfashioned). Det disku...