Nej tack till äppel

Sommaren lugnar äntligen ner sig och jag får tid att iaktta min nya näromgivning. Jag vinkar till grannarna och börjar känna igen en och annan bil. På grannens gård sitter kvartersharen nästan varje morgon då jag hämtar morgontidningen. 

I juni pågick häckklippning på alla gårdar och de stackars fastighetsägare som inte klippte häcken i somras får nu skämmas för sina buskiga gårdar. (Vår är ansad och prydlig!!) Och för tillfället ligger en förtätad doft av äppel över grannskapet. Gårdarna dignar av äpplen och vid var och varannan grind står en hink äpplen till glädje för förbipasserande. Innehavarna av äppelträdena har däremot inte så kul just nu där de mustar eller saftar eller syltar eller bakar äppelpaj och skyfflar ruttna äpplen från gräsmattan dagarna i ända. 
Den nästan kväljande äppeldoften är en bra tankeväckare för nyinflyttade som kunde vara ivriga på att utöka trädgården med nyttoväxter. Jag har nu börjat fundera på hallon istället. Eller kanske tulpaner. 

Veckopeng och gulnande löv

Hösten är i antågande. Jag har redan summerat sommaren i bilder, nu blickar vi istället framåt mot gulnande löv, krispig frost och sprakande brasa.

En av ätteläggarna jobbar ännu och har följaktligen inte flytt(at) till studieorten. Men de två övriga är utflugna. Den ättelägg som flög ur boet första gången i år ringde hem till mamma efter första veckan och konstaterade att det är dyrt att leva, och föreslog att vi återinför veckopengen. Think again, son! Sa jag och skrattade rått och hjärtligt. Varpå ätteläggen kom hem i söndags och åkte härifrån med en kasse fullpackad med mat. Veckopeng i cash eller in natura tycks funka lika bra.

Ännu kör vi med capribyxor och bara fötter i sommarskorna. Men frukosten har flyttat inomhus och dörren står inte på vid gavel dygnet runt längre. Och datum för julfesten har bokats. Dags att byta årstid!

Vem äter örnarna?

Min arbetsplats har ett ovanligt rikt djurliv. Utanför huset strövar ofta hjortar och harar, och ibland kan en havsörn skymtas från konferensrummets fönster. Det är väl trevligt. Mindre trevligt är djurlivet som får för sig att ta sig in i huset via öppna lastdörrar och fönster eller olika slags rör och andra öppningar. Ormar, möss och fladdermöss. Ja, jag menar allvar. 

Det allvetande kaffebordet smidde idag stora planer på att börja hålla fabrikskatter som kunde sätta pli på otyget. Och det är ju i sig en strålande idé. Katten på råttan och så vidare. Katter är ju förresten väldigt avstressande djur som positivt kunde påverka stämningen på jobbet. 
En av de mer framsynta diskussionsdeltagarna funderade ändå på vad som händer om det blir för många fabrikskatter i något skede (ja, vi har massor av kräldjur och gnagare!). Och någon annan föreslog att man då kunde skaffa fabriksörnar, eftersom örnar som bekant gärna äter katter. Men vem äter örnarna, ifall de blir för många? Står örnen högst i näringskedjan? Kunde man - i händelse av ett överskott av örnkött - ha örn på lunchmenyn? Vad smakar örn? 

Frågorna är många, svaren inte särskilt pålitliga. En bra start på arbetsveckan!

Humlan surrar, fjäriln prålar...

Jag har tidigare tangerat ämnet värdinnegåva, dvs något man hämtar med sig då man går på bjudning. Ni vet. En genomtänkt, vackert paketerad gåva som man tar med sig till värdparet då man är bortbjuden. Inte för billig, inte för extravagant. Just lagom. Fast ibland går presentbytandet vänner emellan överstyr. Gåvorna är på tok för dyra och fina. Ibland onödiga. Och det slentrianmässiga "bytandet" av vinflaskor kunde med fördel avskaffas, eller hur? Fast jag är ju precis lika skyldig till denna tråkiga flaskvana som alla andra. Jag önskar att jag alltid skulle ha tid, ork och fantasi att skaffa personliga, användbara, vackra och överraskande gåvor varje gång vi är bortbjudna. Alltsomoftast blir det en fantasilös flaska eller blombukett som både givare och mottagare glömmer lika snabbt som den bytt händer. Nåja. Åtminstone så fort buketten vissnat eller flaskan druckits ur. 

En av de mest minnesvärda gåvorna vi fått kan du läsa om här. En annan härlig gåva fick vi till en kräftskiva. Det var en sällsynt ful och opraktisk ställning för en vinflaska, utformad som en enorm kräfta i grälla röda och gula färger. I plast. Hysteriskt fulsnygg. Men personlig. Den har tyvärr försvunnit i senaste flytten men jag hoppas ännu på att den dyker upp lagom till någon framtida kräftskiva. Då ska den definitivt misspryda bordet. En gång fick vi förresten två krukor fullpackade med perennplantor som givarna hade grävt upp från sin egen trädgård. Den presenten gladde oss i trädgården i många år. 

Igår fick vi en gåva som omedelbart gick upp i gåvornas fem-i-topp. Ett insekthotell! Så spännande! Nu ska det lockas hit pollinerare ska ni se. Önskar bara att jag kunde specialinreda hotellet för att hysa speciellt fjärilar, humlor och nyckelpigor. Flugor och getingar göre sig helst inte besvär.



Jag inser givetvis att endel av våra vänner läser den här bloggen och att jag kommer att få äta upp de här tankarna många gånger om. Men varen icke förskräckta! Alla slags gåvor, små eller stora, fantasifulla eller enkla är lika välkomna. Blombuketter kan vara väldans vackra och vinflaskor utvalda med stor omsorg. Och alla våra gäster är framför allt välkomna utan gåva. En gåva fungerar liksom inte som en inträdesbiljett. Kom som du är! 
Det här är bara mina tankar om vilka slags gåvor jag skulle vilja ge bort - inte önskemål för kommande tillställningar. Goda idéer mottages med tacksamhet.

Sommarminnen

Nej, sommaren är ännu inte slut. Även om den har pågått sedan början av maj, och en viss längtan efter höststormar och vintermörker börjar göra sig påmind. Jag blickar alltså framåt mot gulnande löv, en hemtrevlig sprakande brasa, snöskottning och TV-tittande och summerar redan den gångna sommaren med inte så många ord utan desto fler bilder istället. In no particular order. 

Utsikt från bastukammaren på Aspö. Bastukyrka? Kyrkbastu?
Till vänster butiken med rökt fisk, till höger utedassen.

Det är aldrig fel att inreda med en kristallkrona. Så här på dasset på Bodö. 

I trygga händer på Brännskär.

Still going strong. Deep Purple i Stallörsparken. 

Att stå på Smedsgatan och titta ner mot Västvallen. Det måste man göra ibland i Ekenäs. 

Välkommen till Finland. Utö.
Kolla gärna de blågröna algerna i strandskvalpet bredvid snurrebåten. 

Hemma 💓

Franskisar, GT och jazzmusik på Höijers. Med fantastisk utsikt över vattnet.  

Kyrkfönster i Iniö, Norrby. 

Strunta i båten. Kolla bara färgerna. #nofilter
Blombukett på stugan i Pargas. Från de förra gästerna till de nya gästerna. 😀 
Lunch på båten. 

Utsikt från gäststuga i skärgården. Midsommarafton. 
Fyrtornet på Utö. Sett från kyrkan.
Utedasset på Brännskär ligger högt uppe på berget ovanför hamnen. 
Dags att njuta av de sista jordgubbarna. Snart är det jul. 

Spoiler alert

Avslutade semestern med att läsa årets femtioandra bok. I början av året slängde en vän nämligen ut en utmaning på Facebook och frågade om vi klarar av att läsa en bok i veckan under 2018. (Själv nådde hon målet redan i början av sommaren). Och nu är alltså mina 52 böcker avklarade. 

De två senaste verken avviker aningen från den normala litterära högen av deckare, chicklit och historiska romaner, men på ett positivt sätt. Båda är skrivna i dagboksform, den ena utspelar sig på Mars och den andra i Skottland. 

Shaun Bythell driver ett antikvariat i en liten by i Skottland. Han avskyr sina kunder, och underhåller sina läsare med att beskriva alla konstigheter som bokhandelns besökare ställer till med. Det är inte lätt att vara bokhandlare. 


The Martian av Andy Weir handlar om en astronaut som blir strandsatt på Mars. Det är inte mycket jag fattar av de kemiska experiment och tekniska lösningar han tar till för att överleva de 486 solar innan han kan undsättas, men science fiction-romanen håller en i sitt gastkramande grepp trots att man inte förstår allt vad han egentligen sysslar med. Underhållande loggboksanteckningar! 


PS. Han blir räddad till slut. 
PPS. Fortsätter nu med de följande 52 böckerna, Pia!

Håller på att lära mig ett nytt språk

Lyssnade på det eminenta radioprogrammet Nästsista ordet i går. (Jag vägrar kalla radioprogram för poddar, call me oldfashioned). Det disku...