En julproklamering

Året 2022 har varit märkligt och minst sagt utmanande. Ja, egentligen har hela 20-talet hittills visat sig vara ett prövande decennium. Coronapandemin satte nivån, och sedan östes det på med energikris och kriget i Ukraina och talibanregimen i Afghanistan och på det högst personliga planet ett olyckligt benbrott med efterföljande gipsfängelse i flera månader. Drottning Elizabeth har gått ur tiden, klimatkrisen förvärras dag för dag och vår statsminister dansar vilt i rubrikerna. 

Därför känns det extra skönt att känna närheten av familjen, kunna samlas kring julbordet och slösa kärlek och julklappar på varandra. Glömma yttervärlden en stund. Idag har vi skamlöst gått emot alla principer och instruktioner, vi steker julskinka (!) i ugnen (!), vi badar julbastu (!) just då elpriset är som högst och tänder extra många ljusslingor för att skringra mörkret. Idag tar vi förresten det första tuppfjätet mot ljusare tider. Det om något ska vi glädjas över.

Vi är också glada över 5 små grisar och 1 get som vi genom En Annorlunda Gåva skickar till hjälpbehövande någonstans i världen. Det är vår julklapp till er. Hoppas ni får en riktigt hjärtevarm och fin jul! Ta hand om varandra! 💖🎄🤶

God jul!

Merry Christmas!

Hyvää joulua!

 

Snapchat och snigelpost

Jag föredrar att sitta ensam i ångbastun i simhallen. Njuta av tystnaden. Hosta ifred, eftersom ångan har den effekten. Idag hade jag dock intressant sällskap av två pratglada unga damer möjligtvis i tidiga tonåren. Nånstans mellan lekis och studenten i alla fall. I den åldern då konversationer domineras av killar, killar och killar. Jag hörde nog ett tjugotal pojknamn nämnas under deras ogenerade diskussion i bastudunklet. En som nån var kär i, en som någon gjort slut med, en som en kompis var kär i, en som aldrig svarar på snappar, en som aldrig vill spela, en som bara skickar bilder från Pornhub...  Wait, what?!?

Stackars dagens ungdom. Allt ska de stå ut med. För mig som befann mig i samma ålder nån gång under förra årtusendet förefaller dagens kommunicerande med det motsatta könet skrämmande, betungande, ja till och med otrevligt. Att snappa porrbilder till en flickkompis som kanske öppnar meddelandet i föräldrarnas sällskap (hennes ord, inte mina) skulle "på min tid" ha gått ut på att en pojke köpte en Fib Aktuellt, klippte ut en bild, lade den i ett kuvert och skickade den till valfri tös. Mycket galet gjorde vi, men så galna var vi väl ändå inte. 

Jag har alltid befarat att jag kommer att bli en av de tanterna som påstår att allt var bättre på min tid. Det hände ju lite tidigare än väntat. Men jag vill faktiskt påstå att det var bättre att vara ung tonårsflicka på min tid. Eller kanske inte bättre. Men aningen lättare. 

Dåligt fäste

Tusan så dåligt Sinitarran fäster nuförtiden,  sa Maken smått irriterad då han kämpade med att fästa julstjärnornas sladdar snyggt bakom gardinen. Det har han säkert rätt i,  vår förpackning Sinitarra är troligen inhandlad på Konstras pappersavdelning i Pargas någon gång på det glada åttiotalet.  Inget varar för evigt,  inte ens Sinitarra. 

Vart är vi på väg

Höstmörkret är öronbedövande ogenomträngligt. Själen värker efter miljöombyte. Nu är årstiden då jag behöver en kort resa någonstans. Någonstans bort. Någonstans som inte är den vanliga lunken mellan hemmet,  jobbet och matbutiken. En kort andningspaus. Så vi gav oss av på stadssemester. Hotellfrukost.  Kultur.  Syndiga glas av vin mitt på dagen.  Trötta fötter. Miljöombyte. Absolut härligt! 

Vart åkte vi, undrar kanske någon.  Vi åkte till en gammal Hansa-stad, känd för sin julmarknad på Gamla Stortorget.  Vi bokade biljetter till landets äldsta teaterhus. Vi drack flashiga drinkar på en av stadens trendiga rooftop-barer, smakade på godsaker i den anrika saluhallen, åt typiska bakverk på salutorget och blandade oss med lokalbefolkningen på gator och i parker. 

Kort och kraftigt, men ack så livgivande.  Nu orkar jag fram till vintersolståndet. 

Saluhallen  var fylld av godsaker. 

Vi åkte både Förin och Funikulaari. Förin deltog i Ljusstigen med ett hjärta som lyste rött i decembermörkret. 

Eilen av Kari-Petteri Kakko, en av fyra statyer i serien Tähtiin tähyävät. 

Dracula på Åbo Svenska Teater gick hem hos en av oss, inte så mycket hos den andra. 

Cosmopolitan dricker man på stadssemester. Det är sen gammalt. 

Vandring på kullersten på Gamla Stortorget. 

Tycker att munkringarna var större förr. Men den var i alla fall lika god. 

Är någon ännu osäker på vart vi åkte? Billigt,  klimatsmart och nära. Suomen Turku.  Tois pual jokke. Varför Paris,  vi har ju Åbo.  

Vi avslutade semestern med rotmoslunch hos svärmor.  Det var ju nästan på väg hem.