Brott i Bromarf

Jag är väldigt lat vad gäller läsning. Läser helst lättsmälta och underhållande böcker. Gärna på svenska, även om jag vet att man borde läsa på originalspråk. Följaktligen har jag inte läst Matti Remes finskspråkiga  Hangödeckare, även om de utspelar sig i grannstaden och känns lite intressanta av den orsaken. 

Vi tog snurran ner till grannstaden tidigare i veckan. Och som souvenir från resan fick faktiskt Remes nyaste bok om Ruben Waara följa med hem. Viittä vaille kuollut är den tolfte boken i deckarserien från Hangö. Den här gången utspelar sig dessutom en del av händelseförloppet i Bromarf och i Ekenäs. 

Ett gott val av souvenir. Lite spännande, ganska underhållande och lagom lättläst, fast på finska. Rekommenderar! 4 abborrar av 5!

Resan är målet - allt vad vi har lärt oss

4500 km är en lång väg att sitta i bil. Man funderar på ruttval, beundrar vyerna, spanar efter renar och tänker på lunch eller middag. Det är också väldigt lärorikt, speciellt om man utnyttjar Google och genast kollar upp sådant man stöter på. Bland annat det här lärde vi oss under resan:

Dag 1: Caravanare hälsar alltid på varandra. 

Dag 2: Söderfjärden är en slätt med en diameter på ca 6 km i Sundom, Solf och Munsmo. Söderfjärden uppkom vid ett meteoritnedslag för över 520 miljoner år sedan och har en ännu välbevarad kraterrundel. Den är en av de bäst bevarade meteoritkratrarna i världen. Tänk det!

Dag 3: Is i rosévinet i Norge kan betyda både en isbit eller lite glass i vinglaset.

Dag 4: I norra Norge är torskfisket stort. En stor del av fångsten torkas naturligt av sol och vind på torkställningar och blir torrfisk eller torkad fisk. Torrfisken hänger på tork under februari till maj. I juli är torkställningarna fulla av torkade torskhuvuden. Huvudena exporteras till Afrika, där de anses vara en delikatess. Gott luktade de inte. 

Dag 5: I Tromsö finns världens nordligaste 18-hålsgolfbana.  

Dag 6: Sandnessundbrua i Tromsö är 1220 meter lång och väldigt blåsig. Här var jag extra glad för min elcykel. Maken var mest väldigt andfådd. 

Dag 7: Torsktunga är en norsk delikatess som egentligen inte är själva tungan, utan musklerna som sitter under tungan. Köttet är fast och något mjukare än kinden. Den serveras ofta panerad, med potatis och remouladsås. Ei jatkoon. 

Dag 8: Under 1970-talet stod Alta i centrum för en långvarig strid mellan naturvårdsvänner och samer på ena sidan och norska regeringen på andra. Bråket kulminerade i januari 1981 i Norges största polisaktion sedan andra världskriget, då 600 poliser sattes in för att avhysa fastkedjade demonstranter i en civil olydnadsaktion i närheten av Alta kraftverksdamm. 

Dag 9: Nordkapptunneln är sjätte längst av 37 undersjöiska tunnlar i Norge. Den är 6875 m lång och går 212 meter under havet. Tunneln som öppnades för trafik 1999 har en stigning på 10%. 

Dag 10: Nordkapp är Europas nordligaste punkt dit du kan åka med bil. Bra bromsar är viktigt, för här slutar kontinenten med en 307 meter brant klippa som slutar tvärt ner i Ishavet. 

Dag 11: I Haparanda finns världens nordligaste IKEA-varuhus. 

Dag 12: Toripolliisi är en bronsstaty som står på salutorget i Uleåborg. Statyn av Kaarlo Mikkonen avtäcktes år 1987.

Dag 13: Limingan lakeus är ett enhetligt slättområde på 25000 hektar i norra Österbotten med en futtig höjdskillnad på under 5 meter och nästan inga träd. Slätten är till största delen uppodlad. 

Dag 14: Den första operafestivalen i Nyslott gick av stapeln 1912. Idag håller festivalen på en månad och besöks av 70000 gäster. 

Resan är målet - hemma igen

Borta bra, men hemma bäst, säger jag alltid då jag kommer hem efter en resa, lång eller kort. Sova i egen säng, njuta av dagliljorna som nästan hunnit blomma ut medan vi var borta och äta nypotatis och sill på terrassen. Och titta igenom alla bilder från resan och minnas vackra vyer och felkörningar och matportioner och allt som vi upplevde. Likt Veikko Huovinens fårätare (Lampaansyöjät, 1970. Red.anm.) roadtrippade vi i omvänd riktning ner genom norra Finland och insjö-Finland, nästan till Finlands sydspets. 

Finland förlorar tyvärr mot sina grannländer både vad gäller vyer och utsikter och rastplatser. Efter Lakselv förändras landskapet och redan i Karasjokk och Kautokeino på norska sidan kör man in i skogen som ligger tät på båda sidor om vägen. Först är det barrskog, sedan dyker lövträden upp. Vart du än tittar, ser du skog. I Finland går de större landsvägarna oftast runt samhällena. Vi tog pauser ofta för att kolla på städer eller byar som Muonio, Enontekis, Kolari, Övertorneå och Ii. I ärlighetens namn var det inte mycket att se - avfolkningen syns som övergivna hus, stängda butikslokaler och blekta skyltar. Det är lite mer liv i Kemi, Uleåborg, Kuopio, Nyslott och St Michel med trevliga gågator, caféer och restauranger. Men vägen mellan städerna kantas av skog. 

Hade vi en bra resan? JA! Kommer vi att åka husbil igen? Ja, om några år blir det säkert en ny resa. Vill jag tillbaka till nord-Norge? Ja, det skulle vara spännande att se Tromsö och Alta och Lofoten på vintern också. Få se hur det blir... 

I Kuopio köpte vi en minikukko (en liten ahvenkukko) från Hanna Partanens Kalakukkoleipomo.
Där görs de bästa kalakukkona, har våra vänner Paula och Markku lärt oss.  

Den här gången blev det inte opera på Olofsborgs slott. Men kanske nån gång.

Trädgårdsvänner ombeds omedelbart göra en utfärd till Mikkelinpuisto, som är en trädgårdspark med modellträdgårdar och massvis av växter. 

Kan man besöka Uleåborg utan att hälsa på Toripoliisi?

 

Resan är målet - del 4

Obönhörligen närmar sig vår resa sitt slut. Det är torsdag idag och på söndag kväll ska bobilen returneras, snygg och städad. Vi har därför, enligt plan, tagit oss upp till den nordligaste ändan av Europa och sedan vänt neråt. 

Nordkapp är en upplevelse, speciellt vägen dit. Chauffören, bobilen och kartläsaren pressades till sitt yttersta då vi slingrade oss uppåt till platån, förbi branta stup, höga backar och en galen motkommande trafik. Vädret var soligt och varmt. Olidligt varmt. Men vi beundrade utsikten från alla håll, fotade den obligatoriska globen och åt en utsökt bacon-svamppasta tillredd på gaslåga av yours truly. 

Hemresan går neråt genom Norge, Finland, Sverige och Finland igen. Naturupplevelserna är härliga. I Alta drack vi vårt morgonkaffe i strålande solsken, njöt av den nästan spegelblanka Altafjorden där ett par delfiner simmade omkring. I Nordmannset promenerade en liten renflock glatt omkring bland bilarna. Vädret är omväxlande, vi har haft god tur,  men idag har vi kurat i regnet i Haparanda och Torneå. Efter regn kommer solsken, hoppas vi, och tar sikte på insjö-Finland i morgon. 

Nordkapp! Europas nordligaste punkt på fastlandet. 

Kvällspromenad på rastplatsen. Underbar utsikt över Porsangerfjord.

Den här natten, nånstans nedanför Kautokeino, sov vi vid stranden av Muonio älv, med utsikt över Sverige på andra stranden. I sällskap av några fiskare, två danska motorcyklister och 123456789 myggor. 

Jo, vi hoppade fram och tillbaks mellan Sverige och Finland så många gånger under dagen att klockorna och telefonoperatörerna slutade bry sig, och vi började få symptom på jetlag. 

Resan är målet - del 3

Färden går vidare norrut. Vi har lämnat Lofoten och njutit av en cykel/golfdag som variation till bilsittandet. 

Det är så himla mycket vackert att se! OjOjOj har blivit vår catchphrase, alltmedan bobilen susar fram längs Europavägarna. Forsar, fjäll, fjordar. Den ena vackrare än den andra. 

Ikväll sitter vi i Alta på stranden till Ishavet och tittar på solen som står högt på himlen. Här syns inga spår efter aktivisterna som muckade gräl på 80-talet.

Dubbelfara

OjOjOj 

Ishavskatedralen i Tromsö.

Idag har också bevisats att allt går att äta om man fritera det. Dagens lunch blev - rekommenderat av restauranginnehavaren och en stamkund - stekt torsktunga med remouladsås och potatis.  Ja, du läste rätt. Torsktunga. Med stark smak av friterad fisk, men med en något obehaglig konsistens.  Intressant, konstaterade Maken efter lunchen. Och det brukar inte vara ett gott betyg.  Vi tröstade oss med choklad. 

Resan är målet - del 2

Bobilen från Ekenäs rullar vidare. Från Umeå styrde vi nordväst med sikte på Mo i Rana. Dock krävdes ett stopp för natten, på en så kallad puskaparkki en bit efter Lycksele. En puskaparkki är en - för det mesta - gratis parkering för caravanare, med eller utan service. Ibland är det en liten gräsplätt vid en strand eller en parkering vid en servicestation. Vi tillbringade natten på en fin rastplats med toaletter,  grillplats,  lekplats och sophantering.  Dock öste regnet ner,  och vi häckade i bilen. 

Vi fortsatte färden följande morgon i regn, men väl framme i Norge tittade solen fram. Efter regn kommer solsken, såklart! Nu har vi landat på Lofoten. Klockan är strax 22, och solen står högt på himlen.  Om vi orkar, njuter vi av midnattssolen om ett par timmar. Eller kanske sover vi sött efter dagens strapatser....

På fjället växer ulliga gulliga tuvull. 

Den här färjan förde oss från Bognes till Lødingen på Lofoten.

Resan är målet, del 1

Någon uppmärksam läsare kanske har noterat att oceanseglaren Marea lämnade oss i fjol. Och till och med undrat vad vi tänker göra på semestern, vi båtlösa stackare. No worries, vi har smitt spännande planer hela våren, och har plötsligt och huxflux blivit husbilsmänniskor! Tänk det! 

Så fort semestern körde igång, hämtade vi följaktligen vår hyrhusbil, packade den smockfull med mat, kläder, böcker,  cyklar och golfklubbor och begav oss ut på landsvägen. Nu har vi kört flera hundra kilometer och bott i bilen i ett dygn, och börjar bli vana med knappar och utrustning. Vi vet hur man får varmvatten, så att man inte behöver duscha kallt. Vi vet att vi måste alltid kolla att kylskåpet kopplar om från acku till gas. Och vi vet att husbilsfolk alltid hälsar på varann då man möts på vägen. 

Första natten tillbringade vi på en tom parkering nära en liten båthamn.  Och nära den här vägen:

Idag har vi kört vidare mot vårt huvudresmål, mestadels i regn. En del av färden tillbringade vi dock såhär:

I morgon startar vi motorn och styr vidare. Och hoppas på lite bättre väder.  Varmare blir det knappast, men kanske tittar solen fram. 

Skelettet i garderoben eller kan vem som helst bli minister?

Wilhelm Junnila avgick och blev tidernas kortvarigaste minister. Byket tvättas fortfarande,  men drevet riktar också lystna blickar mot de andra nyblivna ministrarna, som har bråttom att läsa tidigare texter och tweets och censurerar för brinnkära livet. Vem har någon gång sagt eller skrivit nånting dumt, och hur dumt var det egentligen? 

I Danmark  lär ha införts någon form av koll på den som vill bli en del av det politiska etablissemanget (inte bekräftad uppgift). Det kunde ju ha varit en god idé för Petteri Orpo att ta efter. Skumma igenom potentiella ministerkandidaters bloggar och Facebookinlägg, kolla vänkretsen, ta en liten diskussion med typen innan hen svär ministereden. Så där för säkerhets skull. 

Å andra sidan (inte försvar av Junnila), hur gammalt skräp är det som gäller och hur allvarligt? Ska man som 45-åring stå till svars för ett lite olyckligt och klumpigt formulerat blogginlägg man gjorde som tjugo-åring? Ett par fortkörningsböter? (Skyldig!) Snatteri? Rattfylleri eller tafsande? Vem bestämmer vad som ska leda till saftiga rubriker, avskedande och räfst och rättarting? I tider av nyhetstorka räcker det kanske att köpa Toblerone på fel kreditkort, medan man kommer undan med större felsteg om de råkar avslöjas samtidigt som Ukraina-krisen eskalerar eller Turkiet drabbas av en stor jordbävning. Livet är inte alltid rättvist. 

Jag vill inte sätta Junnila, Mari Rantanen och Patrick Ragnäs på samma startstreck som Paavo Arhinmäki, biträdande borgmästare i Helsingfors. Men kanske lite. Varför kommer han undan med olovlig graffiti med bara en ursäkt? Är förstörelse av offentlig egendom ett lindrigare brott än att gå till frissan på arbetsgivarens bekostnad? Eller att förvara hemligstämplade dokument hemma? Kan det ha att göra med om du är man eller kvinna? Vilket parti du tillhör? 

Hur ska man hitta rätt i den här djungeln av anklagelser, ursäkter, beskyllningar och utpekanden? Kan vi bara godkänna politiker, beslutsfattare och tjänstemän med oklanderlig bakgrund och snövitt samvete? Och har de snövitt samvete på riktigt eller har de bara lyckats sopa igen spåren efter sig?

Jag hoppas och tror att våra SFP-politiker klarar alla utredningar. Kanske Sandra en gång skolkade i högstadiet, Henrik pallade äppel av grannen och Anders har åkt spåra utan biljett? Det kanske vi kan leva med?