fredag 15 mars 2019

Internationella kvinnodagen

Jag hör till de där tråkmånsarna som helst inte firar den internationella kvinnodagen. Jag tycker att alla dagar ska vara kvinno- och mansdagar och betackar mig för rosor och lamt engagemang den åttonde mars. Men jag fattar ju att kvinnodagen fyller en funktion i vissa epoker och länder och nu har jag för första gången faktiskt upplevt att dagen är VIKTIG. 

Vi inledde med att vandra iväg till ett närbeläget community centre. Med närbeläget avses här en vandring brant uppför i två timmar i oländig terräng. Serpentinvägen från punkt A till punkt B är rätt så lång, så i bergen går man mestadels längs stora och små genvägar och vandringsstigar. Runt klippor, genom byar, upp och ner i slänter och över fält. Här promenerar man överallt dit man ska, för det mesta i flipflops och utan att bli det minsta andfådd. Ingenting är utmärkt med skyltar och för den oinvigda i det närmaste omöjligt att hitta. Nå, även jag kom fram, sent omsider.

Vi deltog som hedersgäster i evenemanget, som var nepalesiskt oordnat. Folk kom och gick under hela evenemanget. Pratade, skrattade, ammade barn. Om det eventuellt fanns ett tidsschema så höll det garanterat inte. Solen gassade på oss bleka nordbor som försökte se intresserade ut medan talen och uppträdanden på smattrande Nepali avlöste varandra. Vår Helvetas-värd Rubika hade bett oss förbereda en kort presentation av kvinnors ställning i våra hemländer. Jussi, Jony och jag berättade om när kvinnorna i Finland fick rösträtt, om Tarja Halonen, om riksdagen och om flickor i gymnasiet. Det känns som om vi lyckades imponera. Det kan ha berott på översättningen också. En mening på engelska tycks kräva minst tre minuters förklaring på Nepali.
Så ska internationella kvinnodagen firas!


Som hedersgäster får man tack och lov sitta på stolar.

Gissar att det här är den överlägset vackraste inramningen för en kvinnodagsfest.

Sedan gick vi hem. Nerför! Till middag serverades som brukligt Dal Bhat, ris med linssoppa och grönsaksröror. Det smakar bra de första dagarna...



onsdag 13 mars 2019

Hur bra har vi det egentligen?

Det har jag frågat mig många gånger under den senaste veckan. Fattar vi hur bra vi har det? Nej, det gör vi ju inte, så tillvaron i byn var en riktig ögonöppnare för oss alla. Samtidigt insåg jag att jag var tvungen att ställa om mig och förstå att man kan vara lycklig och leva ett bra liv också utan den västerländska vardagslyxen. 

Tidigt börjar tupparna gala i mörkret och kvinnorna smyger ut i kokhusen för att göra upp eld och koka tevatten. Röken och ljuden letar sig in i huset och det är bara att stiga upp. Det är bara ett par plusgrader och andedräkten syns då jag smyger längs husväggen förbi kornas inhägnad till utedasset. Kvinnorna skickar iväg barnen till skolan. De promenerar givetvis, det tar sisådär en halvtimme till en timme. Ner i den branta sluttningen, längs stranden, över hängbron och upp över berget. Djuren ska utfodras, gården sopas, tvätten tvättas (för hand givetvis). Den lilla trädgården ska skötas och maten ska förberedas och tillagas. Och så ska förstås kvinnorna göra slitjobbet också - bära vatten långa vägar, bära sandsäckar, cement, kvistar, stenar och annat sånt som en man inte behöver göra. Nu slipper kvinnorna i vår by snart vattenkåkandet, då varje hushåll i byn får en egen kran. Ute på gården givetvis, men visst kommer livet att bli mycket lättare framöver.

Här lagas maten. Sittande på huk i ett rökfyllt kokhus.

Också här fick man sitta på huk. Bekvämt var det inte.

Husets svärdotter. Hon är sjutton år och nygift. Åldersgränsen för att gifta sig i Nepal är 20 år, men det bryr man sig inte om. 



söndag 3 mars 2019

Buddha Air

Vi har nu tillbringat ett par dagar i Kathmandu där vi anpassat oss till tidsskillnaden på 3 timmar och 45 minuter. Ja, du läste rätt. 3 timmar och 45 minuter. Nepaleserna vill tydligen gärna göra saker annorlunda än i Indien och Kina och har valt att frångå de normala timzonerna.
Kathmandu är stort, vilt och brusande. Jag får så mycket intryck, så mycket ljud, så många färger och lukter. Jag är ju normalt en riktig fegis, så stundvis är jag nästan rädd. Mest för trafiken och trängseln. Men man ska också passa sig för gatuhundar och för magsjuka. Cook it, peel it or forget it gäller all frukt och man får inte ens tvätta tänderna i kranvatten. (Men det går att göra, för i tröttheten första kvällen glömde jag helt bort den regeln).

Vi har hunnit bekanta oss med Durbar Square och ett par andra tempel och fått en skymt av Kumari, den levande gudinnan. Hon var i  femårsåldern och såg måttligt road ut av publiken. Jag kan ju förstå på ett plan att det är en enorm ära för föräldrarna till en dotter som blir utvald till kumari. Men vad är det för liv för den flickan? Både under tiden i templet och efter att hon "pensioneras" strax innan puberteten?

Vi har besökt Helvetas Nepal-kontor och blivit preppade med information om lokala sedvänjor och projektets målsättningar. Tidigt i morgon åker vi med Buddha Air (!) mot Nepalgunj. Därifrån blir det buss mot Surkhet och en sista natt i "civilisationen". Tror jag ska passa på att tvätta håret och dricka ett glas vin i morgon kväll.

Gatorna är mestadels i uselt skick. För att inte tala om elledningarna. Det är inte helt lätt att korsa gatan.

I templet Swayambuh Stupa bor en massa apor. Jäklar vilken utsikt de har.

fredag 1 mars 2019

Fjärilar i magen

Just nu sitter jag och mina 15 kolleger från Finland, Sverige, Danmark, Norge och Estland i en lounge på flygplatsen i Doha i Qatar. Det är mitt i natten och vi väntar på att få boarda flyget till Kathmandu. Nu börjar en två veckors arbetssemester som ska ta oss till en liten by i bergen i västra Nepal, där vi ska hjälpa byborna att gräva diken för vatten och avloppsledningar. Vi tror att vi ska gräva, hacka, gjuta ett par fundament och bära sten och kanske lägga några vattenrör. Vi ska bo hemma hos byborna och sova på golvet i sovsäckar. 

Vi har fått möjlighet att delta i ett projekt där vår arbetsgivare Geberit tillsammans med den schweiziska välgörenhetsorganisationen Helvetas hjälper människorna i avlägsna bergsområden i Nepal att få tillgång till vatten. Vatten att dricka, vatten att tvätta sig i. Vatten för sina odlingar och sin boskap. Vatten från en kran, så att man inte behöver bära det från källan en timmes vandring bort. Jag har ännu lite svårt att fatta att vi faktiskt är på väg nu. Svårt att fatta. Och en massa fjärilar i magen.


onsdag 27 februari 2019

Kolugn som Mona-Lisa

Det är alltid spännande att resa. Nästan alltid i alla fall. Men det är länge sedan jag tyckte det var oliiidligt spännande, ja till och med nervöst att åka iväg. Länge sedan jag behövde göra excel-listor på packningen, skaffa visum och vaccinationer och sovsäck och packa ner tvättsavetter och Imodium. 

Stundvis känner jag mig lika lugn som Mona-Lisa, men för det mesta går jag omkring som Skriet av Edvard Munch. På fredag bär det av. Stay tuned.





måndag 11 februari 2019

Självutnämnda experter och jag

Ofta brukar jag kunna avhålla mig från att delta i samhällsdebatten. Åtminstone så här "officiellt" på bloggen. Det finns så många självutnämnda experter som uttalar sig ofta och gärna om saker de sällan har någon aning om. 
Jag är verkligen ingen expert på den pågående debatten om åldringsvård och jag tycker att i den debatten är det sjukvårdspersonalen som borde höras. De som vet vad åldringsvård verkligen går ut på.
Ändå måste jag få ställa en upprörd fråga gällande oppositionens krav på utökade resurser till övervakning av vårdproducenterna. Skojar ni? Inte är det väl i ÖVERVAKNINGEN vi behöver mer resurser? Det är väl för guds skull fler vårdare och vårdplatser som behövs? Hur tänker ni nu?

Och då jag nu en gång är upp i varv, så vill jag dessutom passa på att säga att marknadsekonomi och fri konkurrens är mycket bra på många områden. Men det finns basservice som inte på något sätt är betjänt av att behandlas som business. Basservice vars huvudsakliga uppgift är att betjäna landets eller kommunens invånare på bästa sätt. Där valfrihet inte är den viktigaste egenskapen, utan tillgången och kvaliteten. Service som skola och dagis. Och åldringsvård. Sådetså.

söndag 10 februari 2019

Dagens fundering

Kan någon hjälpsam människa berätta för mig hur många vanliga minuter en tvättmaskinsminut motsvarar? Sex minuter på tvättmaskinens display betyder i alla fall för det mesta nånting helt annat. Minuterna korrelerar också med hur bråttom man har och brukar vanligtvis ytterligare förlängas ifall man otåligt står och trampar framför luckan. 


Ett rop på hjälp alltså, direkt ur samlingen Livets Stora Gåtor.