Mitt liv är uppbyggt på PostIt-lappar. Också hemma, men framför allt på jobbet. Jag är inte dement (tror jag i alla fall) men har tydligen minne som en guldfisk. Eller som ekorren i Trollvinter. För att minnas en sak, viktig eller mindre viktig, måste den skrivas ner. På en lapp eller en lista eller i kalendern. Det jag hör, lovar eller överenskommer glömmer jag i följande sekund.
Jag lever med hjärtat ständigt i halsgropen och oroar mig för att jag ska glömma något väsentligt. Jag rafsar ner ett par ord på en lapp och applicerar lapparna utan inbördes ordning framför mig på skrivbordet, bakpå telefonen eller på laptopens lock. Då man stänger laptopen kan man ibland råka ut för riktiga överraskningar...
Ibland är det bråttom eller obekvämt att skriva lappen eller pennan slutar fungera, varpå texten verkar ha nedtecknats av en läkare och följaktligen är omöjlig att tolka. Då är jag illa ute. På samma lapp kan ibland noteras flera, inbördes inte hopkopplade ärenden. Speciellt om PostIt-blocket har gömt sig bland pappershögarna. Det försvårar systemet ytterligare.
Då saken är skött (samtalet är ringt, dokumentet är skrivet, filen slutförd, ärendet delegerat, mailet skickat, ja, ni fattar), skruttar jag lappen och slänger den. Med stor tillfredsställelse. Flera gånger om dagen inventerar jag mina lappar, prioriterar och skriver om eller förtydligar, delegerar, kallar till möte eller reserverar kalendertid. Vid hemfärd är det av yttersta vikt att snabbt ögna igenom lapparna en sista gång ifall jag skulle ha missat nånting som ännu behöver skötas samma dag.
Lite spänning i livet är bra, men att hela tiden leva med andan i halsen och med stöd av ett korthus av PostIt-lappar är inte att rekommendera. Men så funkar det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar