Halvsnödagen

Hörde på radion i morse att vi idag, 25 januari, firar halvsnödagen. Enligt gammal tradition är det den dagen som hälften av den snö som väntas under vintern har fallit. Det här låter som en väldigt intressant och viktig sak att veta, så jag googlade omedelbart lite till. Troligen är halvsnödagen ett traditionellt svenskt talesätt som är kopplat till att bönderna behövde ha ungefär hälften av djurfodret kvar så här års för att det skulle räcka hela vintern. Vi är ”halvvägs in i vintern” helt enkelt. 

Nu ska jag kolla hur mycket fågelfrö vi har kvar i säcken. Det får bli att köpa till om vi bara är halvvägs in i vintern, gissar jag. Och så bävar jag för om vi ska få lika mycket snö som i december förrän det blir dags för vår. Man får väl hoppas att gammal skrock inte alltid håller streck. 

Så här såg det ut hos oss 11 december. Kanske inte så tokigt ändå. 

Jävla små knottror

Hoppas rubriken inte avskräcker alltför många läsare som till varje pris vill undvika konstiga medicinska företeelser. Jag kan lugna alla som har obehag för onormal kroppsaktivitet, de här jäkla små knottrorna sitter faktiskt på jordärtskockor. 

Jag köpte jordärtskockor för att göra en sammetslen förrättssoppa på, och soppan blev förstås väldans god. Men det är ju ett himla besvär att skala de små juvelerna. Man skalar och skalar och hur man än vänder på skockan blir det alltid skal kvar i något veck eller hörn. 

Hur gör du? Lämnar du skal kvar? Skalar du hela jordärtskockan noggrannt och sparsamt, också knottrorna? Eller skär du slösaktigt bort knottrorna och skala "moderskockan"?

Det jag inte visste var att jordärtskockan är släkt med solrosen. Svårt att se släktdragen, kan jag tycka. Däremot är den inte släkt med kronärtskockan. Ett mycket förvånande faktum, med tanke på att de delar namn. Kronärtskocka (French artichoke) och jordärtskocka (Jerusalem artichoke) har alltså inget med varann att göra. De har synbarligen heller inget att göra med vare sig Frankrike eller Jerusalem. Det här måste ju bero på någon botaniker som var extremt trött eller rejält på sniskan då han namngav dessa två helt olika växter.

Hur som helst. Fräs en liten lök i smör och lägg sedan i de mödosamt skalade och bitade jordärtskockorna och ett par små potatisar. Ös på med buljong (grönsak eller kyckling) och lite vitt vin och låt sedan småputtra tills det är mjukt. Mixa soppan slät och avred med grädde. Krydda med peppar, salt behövs knappast. Det är väldigt gott att servera med parmachips och en näve rostade pumpafrön. 

שתהיה לך ארוחה נחמדה (= smaklig måltid på hebreiska) 

Epidemin slog till

Gott nytt år, govänner. Eller gott slut på det nya året, som man också kan säga. Granen är utburen, skinkan är uppäten, julklappsböckerna lästa och oxveckorna har börjat. Den senaste epidemin har nu slagit till i hushållet, och då tänker jag varken på Kraken eller noro eller annat sjukligt. Nej, nu har Maken börjat pussla. Lite orolig är jag för hur ytrenoveringarna ska fortsätta nu då pusselbitarna tar all hans lediga tid, men han utlovar små målningsarbeten under våren. 

Själv har jag fått ett ryck i fotoboksarmen igen. Ivern kommer och går, men det finns faktiskt inget skojigare än att sitta och bläddra i gamla bilder och minnen och sammanställa det till fotoböcker. Speciellt inte då regnet slår mot rutan och promenadstigarna ligger glashala och lurar på motionärer till fots. 

Ibland sammanstrålar vi i vardagsrummet och bingetittar polisserier. Missa inte den nya säsongen av Ivalo till exempel. Och skulle Arenan eller Netflix bli sluttittat, då tar vi fram vårt trumfkort, årets julklappsspel Kimitons Pärla. En lite bättre och lokalare version av Afrikas Stjärna, med start i Strömma eller i Pungböle. Det spelet måste alla Kimito-vänner skaffa. 

Inte världens mest häftiga sysselsättningar kanske, men lagom för två medelåldringar. Men om du har något skoj att föreslå hänger vi på, det lovar jag!

En julproklamering

Året 2022 har varit märkligt och minst sagt utmanande. Ja, egentligen har hela 20-talet hittills visat sig vara ett prövande decennium. Coronapandemin satte nivån, och sedan östes det på med energikris och kriget i Ukraina och talibanregimen i Afghanistan och på det högst personliga planet ett olyckligt benbrott med efterföljande gipsfängelse i flera månader. Drottning Elizabeth har gått ur tiden, klimatkrisen förvärras dag för dag och vår statsminister dansar vilt i rubrikerna. 

Därför känns det extra skönt att känna närheten av familjen, kunna samlas kring julbordet och slösa kärlek och julklappar på varandra. Glömma yttervärlden en stund. Idag har vi skamlöst gått emot alla principer och instruktioner, vi steker julskinka (!) i ugnen (!), vi badar julbastu (!) just då elpriset är som högst och tänder extra många ljusslingor för att skringra mörkret. Idag tar vi förresten det första tuppfjätet mot ljusare tider. Det om något ska vi glädjas över.

Vi är också glada över 5 små grisar och 1 get som vi genom En Annorlunda Gåva skickar till hjälpbehövande någonstans i världen. Det är vår julklapp till er. Hoppas ni får en riktigt hjärtevarm och fin jul! Ta hand om varandra! 💖🎄🤶

God jul!

Merry Christmas!

Hyvää joulua!

 

Snapchat och snigelpost

Jag föredrar att sitta ensam i ångbastun i simhallen. Njuta av tystnaden. Hosta ifred, eftersom ångan har den effekten. Idag hade jag dock intressant sällskap av två pratglada unga damer möjligtvis i tidiga tonåren. Nånstans mellan lekis och studenten i alla fall. I den åldern då konversationer domineras av killar, killar och killar. Jag hörde nog ett tjugotal pojknamn nämnas under deras ogenerade diskussion i bastudunklet. En som nån var kär i, en som någon gjort slut med, en som en kompis var kär i, en som aldrig svarar på snappar, en som aldrig vill spela, en som bara skickar bilder från Pornhub...  Wait, what?!?

Stackars dagens ungdom. Allt ska de stå ut med. För mig som befann mig i samma ålder nån gång under förra årtusendet förefaller dagens kommunicerande med det motsatta könet skrämmande, betungande, ja till och med otrevligt. Att snappa porrbilder till en flickkompis som kanske öppnar meddelandet i föräldrarnas sällskap (hennes ord, inte mina) skulle "på min tid" ha gått ut på att en pojke köpte en Fib Aktuellt, klippte ut en bild, lade den i ett kuvert och skickade den till valfri tös. Mycket galet gjorde vi, men så galna var vi väl ändå inte. 

Jag har alltid befarat att jag kommer att bli en av de tanterna som påstår att allt var bättre på min tid. Det hände ju lite tidigare än väntat. Men jag vill faktiskt påstå att det var bättre att vara ung tonårsflicka på min tid. Eller kanske inte bättre. Men aningen lättare. 

Dåligt fäste

Tusan så dåligt Sinitarran fäster nuförtiden,  sa Maken smått irriterad då han kämpade med att fästa julstjärnornas sladdar snyggt bakom gardinen. Det har han säkert rätt i,  vår förpackning Sinitarra är troligen inhandlad på Konstras pappersavdelning i Pargas någon gång på det glada åttiotalet.  Inget varar för evigt,  inte ens Sinitarra. 

Vart är vi på väg

Höstmörkret är öronbedövande ogenomträngligt. Själen värker efter miljöombyte. Nu är årstiden då jag behöver en kort resa någonstans. Någonstans bort. Någonstans som inte är den vanliga lunken mellan hemmet,  jobbet och matbutiken. En kort andningspaus. Så vi gav oss av på stadssemester. Hotellfrukost.  Kultur.  Syndiga glas av vin mitt på dagen.  Trötta fötter. Miljöombyte. Absolut härligt! 

Vart åkte vi, undrar kanske någon.  Vi åkte till en gammal Hansa-stad, känd för sin julmarknad på Gamla Stortorget.  Vi bokade biljetter till landets äldsta teaterhus. Vi drack flashiga drinkar på en av stadens trendiga rooftop-barer, smakade på godsaker i den anrika saluhallen, åt typiska bakverk på salutorget och blandade oss med lokalbefolkningen på gator och i parker. 

Kort och kraftigt, men ack så livgivande.  Nu orkar jag fram till vintersolståndet. 

Saluhallen  var fylld av godsaker. 

Vi åkte både Förin och Funikulaari. Förin deltog i Ljusstigen med ett hjärta som lyste rött i decembermörkret. 

Eilen av Kari-Petteri Kakko, en av fyra statyer i serien Tähtiin tähyävät. 

Dracula på Åbo Svenska Teater gick hem hos en av oss, inte så mycket hos den andra. 

Cosmopolitan dricker man på stadssemester. Det är sen gammalt. 

Vandring på kullersten på Gamla Stortorget. 

Tycker att munkringarna var större förr. Men den var i alla fall lika god. 

Är någon ännu osäker på vart vi åkte? Billigt,  klimatsmart och nära. Suomen Turku.  Tois pual jokke. Varför Paris,  vi har ju Åbo.  

Vi avslutade semestern med rotmoslunch hos svärmor.  Det var ju nästan på väg hem.